Jag älskade att ta studenten, jag hade förmodligen lika gärna kunnat välja att verkligen avsky hela ståhejet (såhär i efterhand ser jag att ytterligheter nog var rätt viktiga grejer för min del, inte nödvändigtvis helt viktigt vilken ytterlighet) men gick alltså in för att ta studenten så mycket det gick. Det går att ta studenten ganska mycket. Jag tror att det var 8 meter tyg i min balklänning, vilken syddes upp enkom för denna händelse (ja, jag vet, det är helt sanslöst). Det hände förstås massor av incidenter som höll på att förstöra min askungekväll (bortsett från att askungen mer var en obstinat, bortskämd och förvirrad brudjävel), men hela tiden räddades jag i sista sekund. Det var faktiskt fantastiskt roligt, lite som en show med förberedelser och sådär. Jag var bra på att ta studenten helt enkelt. En naturbegåvning.
Jag var inte lika bra på att ha tagit studenten. Hög av rampljuset skulle det riktiga livet börja levas, och det är väl kanske här det börjar kännas lite som en kris. Nu har det gått TOLV år sedan den där studentens lyckliga dagar och det riktiga livet levs på efter förmåga. Men borde jag inte kommit längre? Åstadkommit mer? De som tar studenten nuförtiden verkar ha lite mer verklighetsanknytning (och är så jävla mycket snyggare än vad jag var!) och kommer säkert göra det de säger att de ska göra. De har säkert fattat hur systemet funkar, sökt en lämplig utbildning, fått ett intressant jobb, knutit nyttiga kontakter, betalat en trevlig resa och har fått ok från ett förlag om boken de skrivit. Fatta hur långt de kommer ha hunnit när de ska fylla 30!
