Nostalgi (kris?)

Studenten. Det händer ju visserligen varje år, men de blir bara yngre och yngre. Lite irriterande. De verkar verkligen vara på väg de där ung-do-mar-na.

Jag älskade att ta studenten, jag hade förmodligen lika gärna kunnat välja att verkligen avsky hela ståhejet (såhär i efterhand ser jag att ytterligheter nog var rätt viktiga grejer för min del, inte nödvändigtvis helt viktigt vilken ytterlighet) men gick alltså in för att ta studenten så mycket det gick. Det går att ta studenten ganska mycket. Jag tror att det var 8 meter tyg i min balklänning, vilken syddes upp enkom för denna händelse (ja, jag vet, det är helt sanslöst). Det hände förstås massor av incidenter som höll på att förstöra min askungekväll (bortsett från att askungen mer var en obstinat, bortskämd och förvirrad brudjävel), men hela tiden räddades jag i sista sekund. Det var faktiskt fantastiskt roligt, lite som en show med förberedelser och sådär. Jag var bra på att ta studenten helt enkelt. En naturbegåvning.

Jag var inte lika bra på att ha tagit studenten. Hög av rampljuset skulle det riktiga livet börja levas, och det är väl kanske här det börjar kännas lite som en kris. Nu har det gått TOLV år sedan den där studentens lyckliga dagar och det riktiga livet levs på efter förmåga. Men borde jag inte kommit längre? Åstadkommit mer? De som tar studenten nuförtiden verkar ha lite mer verklighetsanknytning (och är så jävla mycket snyggare än vad jag var!) och kommer säkert göra det de säger att de ska göra. De har säkert fattat hur systemet funkar, sökt en lämplig utbildning, fått ett intressant jobb, knutit nyttiga kontakter, betalat en trevlig resa och har fått ok från ett förlag om boken de skrivit. Fatta hur långt de kommer ha hunnit när de ska fylla 30!

fylla vs. sömnbrist

FYLLA

• Man kanske har tagit på sig lite snyggare kläder innan.
• Man håller sig varm, även när det är kallt.
• Det är gott (en stund allafall)
• Man kanske dansar och är på en gräsmatta eller så.
• Det kan hända att man hånglar med någon.
• Ofta planerad, kort eller lång stund innan den inträffar.
• Det är roligt och härligt.
• Folk som är fula ser lite snygga ut.
• Säger tokiga saker, kan vara roligt.

SÖMNBRIST

• Gratis
• Långvarig, varar allt från en dag till flera veckor.
• Man slipper tänka färdigt en endaste tanke.
• Man kräks oftast inte.
• Man slipper hångla eller hoppas på något åt det hållet.
• Konstant, man kan inte bli sömnbristbakis.
• Säger tokiga saker och sluddrar ibland.
• Ringer eller sms:ar inte folk mitt i natten.
• Man brukar inte kissa utomhus.

Sömnbrist vinner lätt! Den är gratis och man slipper gråta offentligt över något trivialt. Troligtvis är dock kombinationen sömnbrist + fylla fullkomligt oslagbar; nästan gratis (behövs fantastiskt lite alkohol), man blir en fantastiskt underhållande person och kommer vid uppvaknandet dagen därpå inte att märka av bakfylla eftersom man är härdad av sin sömnbrist. nackdelen kan vara att man förmodligen somnar innan kalaset är slut och att man är ful oavsett försök att se trevlig ut.

17 år, djup, speciell och pretto

Det är så töntigt med bloggen. Så jävla pretto. Jag har inget att säga (nä jag säger inget jag skriiiiver), menlösa saker om trams. Jag tänker skitbra - jag lovar, men ungefär som när man (kanske har det hänt nån menlös person mer än mig) inte har tillgång till internet för en stund så rasar det intressanta sidor och grejer som man måste komma ihåg att kolla sen. När man sitter där sen så är det helt tomt på vad det var för kul man äntligen skulle underhålla sig med (och man endar up på skitfejjan och jotjuub). samma sak med bloggsaker - tomt! Tröttsamt. För jag kan alltså tänka bra.

Jag är så himla sur, och trött. Jag kommer visst ingen vart med nåt. Så nu ska jag fortsätta att känna mig som 17 år och lyssna mig fördärvad på The National.

Så mycket bättre

Om man googlar "annahanna" så finns det bortsett från massa recensioner av boken "Anna, Hanna och Johanna" bl.a. en blogg av någon som kallar sig annahanna. Efter lite hastigt luskande så heter alltså hennes döttrar Anna och Hanna och därför har hon lite fyndigt kallat sin blogg annahanna. Nu kanske nån tror att jag är hon, det vill jag inte. Vidare så finns min (och Marias) urtråkiga c-uppsats även där att finna. Den var en kompromiss och den är så tråkig att man kanske dör lite när man ser titeln (tror det var: sjuksköterskans roll i att hjälpa överviktiga diabetiker gå ned i vikt, eller nåt ditåt). Innehållet är precis som titeln avslöjar sjukligt tråkigt. Den är ju förvisso delvis min, men den är faktiskt inte alls representativ för mig. Sedan finns det även såna där facebooklänkar (ni vet säkert, för jag utgår från att ni googlat ert eller någon annans namn), och då finns det en Annahanna Eriksson utöver mig. Jag kan avslöja att hon inte hette annahanna från början, men nästan. Jag vill allafall komma fram till att det inte är särskilt svårt att ta fel på person eller tro att jag är annorlunda än jag själv med bestämdhet hävdar att jag är (jag är ju unik, kreativ och speciell vet ni). Denna bloggen hittar man dock inte om man googlar efter mig, så man lär inte få reda på vilken nidbild man får av mig heller.

Gjuta betongklump vs. jordankare

Förutom min förkylning så lider jag av flera mer eller mindre allvarliga sjukdomar, vissa kroniska andra tillfälliga eller frekvent återkommande. Jag har inte behövt konsultera läkare ännu (mer än för förkylningar då), men brukar bli osams med de andra sjuksköterskorna på sjukvårdsupplysningen ibland. Exempelvis har jag en mycket långsam variant av blindtarmsinflammation vilken gör att jag aldrig vet när den kommer att brista, outläkt körtelfeber som förmodligen skadat min mjälte samt någon form av växande brosk eller annat i knälederna.

Listan på de mer psykiskt betingade åkommorna är längre och det kan hända att jag skulle kunna tjäna pengar på att låta mig studeras av expertisen.

Blablabla, skit vad löjligt det blev. Skitsamma, jag har ett jäkla problem med att bestämma mig för nåt och är livrädd att välja fel (ost eller messmör? ost eller messmör? ost eller messmör?). Resultatet blir ju att inget blir valt och därmed inget blir gjort. Inget staket, inget renoverande, inget köpande inget beslutande inget inget inget. Så tröttsamt. Jag måste verkligen försöka bara göra. Bara välja, bara sätta igång och blir det fel så...får det väl vara så då...eller så får det blir jättedyrt att göra om det då...eller så får jag gråta...och säga förlåt...eller så bör jag tänka igenom allt NOGA innan. Så jag väljer rätt från början. Det måste väl bli bäst? Eller? Vad tror du? Tycker du att jag ska bara göra, eller tänka och älta mer? Åh, jag tror att jag ska bara göra. Eller nä, jag väntar lite med att bestämma.

Viktigt meddelande

Är förkyld men orkar verkligen inte fördjupa mig i det, att tjata om det är förmodligen lika störande som när någon gäspar oavbrutet i telefonen.

Jag har tvättat och manglat nyss! Jag äger sedan i julas en mangel, vilken jag hyser en inte helt okomplicerad men stor kärlek för. Kan tyckas lite omodernt och mindre sexigt att larva sig med att mangla lakan som ändå ska skrynklas till när de sovs på (obs, inte på min sida, jag sover nästan helt stilla och lakanet är slätt och fint. T däremot kan förmodligen klassas som tromb och lakanet på hans sida är således lite sådär som en smällkaramell man vek på förskolan ni vet - jätteveckat), men 1. oavsett moderniteten i manglade lakan så är det så jävla skönt att krypa ner i en säng som är så nybäddad att det frasar att det är värt det. 2. Jag har naturligtvis en liten vippig kjol och en söt liten sån där 50-talsBH på mig när jag manglar, så det är mer sexigt än det mesta andra jag har för mig.

Det var visst det som fanns att säga för stunden. Bra att jag har en blogg, så jag kan meddela omvärlden dessa viktiga saker.

Hoppla

Det har inte funkat att blogga från jobbet (givetvis efter att jag arbetat klart), finns kanske nån spärr för att mindre moraliska personligheter inte ska lockas till dylika infall under arbetstid. Så det är förklaringen till det ehm...lilla uppehållet. Nu ä ja tebaka!

Det som händer i detta livet just nu är

• att både äppel- och körsbärsträd blommar och det är så fint så nu kommer jag inte klara att ta ner några träd, vilket vi planerat.
• att jag har alldeles för mycket att göra på jobbet och samtidigt så mycket flex att chefen säger att jag måste ta ledigt här och där. Jättelyxigt men när ska jag hinna allt jobb då!!??
• att vi inte är på G med ett staket. Vi måste skärpa oss.
• att det ska bli ordning och rutin här hemma. Vi ska bara hinna ifatt lite så kommer det bli struktur på allt sen.

Solig stund för mig själv

I. sover och T. hjälper till att få en båt i sjön. Jag skulle kunna och borde nog städa lite (mycket). Gärna kylskåpet bland annat. Men det är så fint väder ju! Kratta kanske? Men det är så...jobbigt. Och vi har inga batterier till den där babywatchgrejen så jag kan inte gå särskilt långt ut i trädgården för då hör jag inte när hon vaknar. Jag tror jag struntar i det. Har lite eg-en-tid.

Sitta på trappan och ta en kopp te och filosofera? Eller nä, en kopp te går inte, då svettas jag ju ihjäl där på trappan. Hm...kanske vara lite crazy och ta mig ett glas vin såhär mitt på dagen? Sitta där och vara lite speciell, kanske lite svår (fast jag är en mor) och sippa på ett glas vitt? Fast det blir nog väldigt jobbigt med, jag blir ju numera en partyperson av två glas vin så nä, ett glas vin blir det verkligen inte. En macka och ett glas mjölk? Och en bok! Det vore väl präktigt och sunt? Kanske ett grönt äpple i skivor fint upplagt på ett trevligt fat bredvid...det vore snyggt! Men jag ska försöka undvika mackorna. Äpple och mjölk då kanske. Äpple och vatten är nog mer korrekt då. Ingen bra bok har jag heller. Jag kan ta Dagens Medicin men det läste jag jättejättenoga imorse, jag vet vad det står i den (bl.a. att man ska prova att räta ut krokiga kukar med nåt läkemedel som injiceras och att inkontinenta kvinnor är rädda att de ska läcka urin när de har sex (surprice!) ). Så, vatten och äpple och stirra ut i grönskan och undra varför jag inte byggt ett staket är planen alldeles strax. Härligt.

kylskåpspoesi

Någonting luktar förfärligt illa i vårt kylskåp. Det skulle kunna vara; en gammal jäst som springer omkring och är grön, kanske tre ostskalkar som gråter i nån svettig fettig platspåse, lite vispad grädde som jag sparat i en skål ifall nödens tid skulle komma eller alla kossor dö, en nästan tom förpackning leverpastej, en nästan tom förpackning keso, en nästan tom förpackning messmör, eller kanske något smarrigt från botten av grönsakslådan där vi har en hård regel att aldrig ta upp något annat än det som ligger överst (gurkan).

Men jag orkar inte. Det är fredag kväll och vi har låtit oss slippa. Det är dock så himla synd att jag öppnar kylskåpet hela tiden, för det stinker. Lärdom (vilken jag kommer glömma alt. ignorera nästan omedelbart): den som har ovanor får skylla sig själv.

Självskydd

Jag har för jobbets skull varit på självskydd idag. Då kanske ni tror att det är någon form av kondom-putslustigt-föredrag jag varit på, men nej. Jag har lärt mig hur jag ska göra om någon (en förmodad gravid kvinna) försöker sparka, slå eller strypa mig. Jag visade mig inte vara en naturbegåvning på att stå med bra balans och sådär vigt som judo(eller vad han var)-killen som lärde oss, parera sparkar och sånt. Jag skulle behöva be den som angrep mig att vänta lite så jag fick tänka i vilken ordning jag skulle ta stegen och åt vilket håll jag skulle hålla händerna och vrida mig undan. Lurigt. Men till slut ganska roligt. Min strategi just nu är att ha ett glas vatten bredvid mig på skrivbordet och i en hotfull situation kan jag kasta det på personen (den gravida kvinnan alltså). Kräver inga steg åt rätt håll.

Ett stycke teater

I rollerna:

T; mindre händig person av manlig typ, ca 30 år, vänlig, förtjust i sin mp3.

A; lätt hysterisk kvinnoperson, ca 30 år, låg objektiv förmåga och orealistiska drömmar.

I; mycket ung människa, njuter av att gömma sig, vaknar gärna i tid och otid.

Scen:

En vildvuxen trädgård vid ett ganska slitet hus.

A: *krattar en lövhög i ett hörn av trädgården och andas koncentrerat*

T: -Jag tror det regnar in däruppe på taket. Det ser ut som ett hål där.

A: -Oj, jaa.

T: -Vi måste nog fixa det nu i sommar tror jag.

A: - Ja, vi borde få nån som kan som tittar på det. *släpper krattan och går fundersamt mot huset*

5 minuter senare

T: *plockar ruttna äpplen i en trasig skottkärra och andas koncentrerat*

A: -Vi måste fixa staketet nu, skitsamma hur det blir nästan. Det kom en bli jättefort.

T: -Vi kan väl kolla på nätet ikväll, så vi vet vad vi ska ha för sort?

A: -Ja, bara vi får hit grejerna så får vi försöka, så svårt kan det väl inte vara....

T: -Nää *går till tomtgränsen och skrapar och stampar med foten*

5 minuter senare

A: *binder bristfälligt upp en vinbärsbuske med tvättlina och andas koncentrerat*

T: -Färgen på gavelsidan flagar så jag är rädd att det ruttnar inunder, undrar om vi inte måste måla där rätt snart.

A: -Usch, joo, men det kanske kan gå ett år till?

T: -Ja, kanske, jeg vet inte, men det ser verkligen inte bra ut.

A: -Nähä, nä då borde vi nog försöka göra det, allafall just där.. *släpper tvättlinan och tittar upp på huset med händerna i sidorna*

5 minuter senare

T: *försöker med en spade att flytta en lerhög som blivit en cementhög och andas koncentrerat*

A: -Vi kan väl ha ett växthus i den där delen av trädgården? Med en redskapsbod i? Lite brittisk stil.

T: -Jaa, visst, det skulle nog faktiskt bli bra tror jag.

A: -En blandning mellan ett lusthus och ett växthus, fast vi har det till växthus!

T: - och ett litet cykelförråd någonstans med... *släpper cementspaden och sätter sig fundersamt på trappan*

Nästa dag:

A: *krattar en ny lövhög i annat hörn av trädgården och andas lite hjärtinfarktaktigt*

T: -Vi kunde bygga ut bredvid hallen om vi bara flyttade källaringången, det skulle bli jättebra.

A: -Hurdå?

T: -Om vi förlängde utbyggnaden liksom, över hela långsidan.

A: - Det skulle bli skitbra, undrar hur dyrt det måste vara, kan ju inte vara helt omöjligt väl... *stegar upp en tänkt utbyggnad och lägger lite stenar som symboliserar diverse hörn*

För dum

Jag har deklarerat och det var inte lätt. Jag trodde att jag skulle få tillbaka på skatten, men när jag krånglade in och deklarerade och kontrollerade och knövlade så skulle jag plötsligt betala. Naturligtvis skulle jag inte det, det var bara nån grej som jag inte fattat, men eftersom jag alltså inte fattade det så ringde jag förstås till skatteverket och satt i skitlång kö och svettades och hade ångest. Det var naturligtvis värt det, jag blev vansinnigt lättad när den lite trötte personen förklarat vad jag inte fattat.

En annan gång, när jag för första gången blev sjukskriven, alltså fick ett sjukintyg och således fick ett formulär från för-sä-kri-ngs-ka-ssan så fattade jag inte heller riktigt. Jag skulle t.ex. fylla i mitt"yrke" (barnmorska) och sedan "arbetsuppgifter". Alltså om ex. någon skriver "lärare" så vet väl folk vad en sådan gör? En barnmorska gör ju barnmorskegrejer!! Vidare skulle det skrivas varför jag inte kunde arbeta. I mitt fall blev min första sjukskrivning paradoxalt nog p.g.a. graviditetsillamående (utan dess like kan jag förtälja), men om läkaren som sjukskrivit mig skrivit att jag är sjukskriven för att jag är illamående och kräks massor, så känns det nästan förnedrande att behöva fylla i varför jag inte kan arbeta. Tror de inte på läkaren eller vill de höra min version av kräkningarna?

Det var massor av sådana luddiga frågor som skulle fyllas i på max två minimala rader och jag tyckte det var jättejättesvårt. Tänk om jag fått en stroke och förväntades fylla i sånt! Känns ju lite som att det vore lämpligt med en fyraårig universitetsutbildning i "Statliga organisationers blanketter och formulär". Missförstå mig inte, jag gillar förstås grejen som helhet, att vi betalar skatt, att vi blir sjukskrivna och får ersättning, att vi har möjlighet att vara hemma med sjuka barn och allt sånt. Men det är så svårt och så tråkigt.

Just nu

Bra saker:

• I. har sovit hos mormor och det gick förhållandevis bra. Bra för framtiden, detta ska användas.
• Utslagna björkar och blommande tulpaner, gullvivor, skillor och hyacinter och gräs som börjar bli grönt gör att det känns lite finare, det är fint även om man inte krattar så bra.
• Jag har sen semester och det ska bli lite mysigt att jobba första perioden. Slitigt men trevligt tror jag.
• Jag har äntligen dammsugit trappan.

Sämre saker:

• T. & I. har påsklov. Jag vill också vara med. Mvh Askungen.
• Jag har inte deklarerat, måste göra det. Och tusen andra sådana där tråkviktiga saker.
• INGET STAKET.
• Jag vill åka till Challa och köpa en kratta och kolla på jordankare och kanske lite på HM, men då slösar jag bort min sista lediga dag på det. Nu när I. kommer hem och jag skulle kunna ägna mig åt att: vara en underbar mor, kratta mer, städa huset, deklarera, testgräva inför staket. Och andra bra saker. I-landsdilemma, helt klart.

skräpfamilj

Vi är uppenbara nybörjare i husägarlivet (så töntigt skrivet. Ursäkta.). Det är massor som ska göras med huset och nu på våren blir det uppenbart att trädgården skulle behöva lite uppmärksamhet den med. I alla fall så vill jag inte att det ska bli sämre i trädgården, att den ska förfalla som en direkt följd av att den är i vår ägo.

Men det tar tid att kratta och mer än det vet jag inte så bra hur man gör (vad är ogräs? Vad är de där härliga pe-renn-er-na som folk var så lystna på?). Att kratta borde väl dock räcka? Eller? Såklart ska vi klippa gräset med. Och ja, vi måste ta reda på hur man gör med vinbärsbuskarna, hur och när klipper man dem. Sedan ska jag precis som förra året hetsplocka vinbären och hallonen och frysa in dem och sen kommer vi säkert inte att äta upp dem heller (eftersom vi har massor i frysen än). Mer gör vi inte. Jo, staket, det måste vi.

Men det måste väl räcka? Då kan väl ingen tycka att vi förstörde trädgården? Säga att "de verkar inte särskilt trevliga eller ordningsamma de där, hela trädgården är ju som en sophög". För det är helt uppenbart för mig nu; även om jag faktiskt gillar att pyssla i trädgården, så gör jag det nu för att det inte ska synas hur kass jag är. Jag krattar fasaden om en ordningsam familj! Troligtvis lyckas det inte helt.

Game of thrones

För ett tag sen försökte T. få mig att läsa böcker han gillade (försökte inte så mycket, jag var överdrivet negativ från början) och i och med att det misslyckades så föreslog han att vi skulle ha högläsning på kvällen innan vi somnade. Det ville jag förstås eftersom jag avskyr att somna sist och förslaget i praktiken innebar att jag kunde lyssna till T.s sagor tills jag somnade.

Vi läste (T. läste, jag somnade till) sagan om ringen, och en bok som heter En sång av is och eld. Jag minns inte så mycket, kanske läste vi inte ut den. Det var galet många karaktärer och den gick fint att somna till. Nu har boken blivit en serie (HBO) och T. är glad som en kalv. Jag (som ju är en god ohustru) tittade naturligtvis på det första avsnittet vid hans sida.

Det skiter nog ni i, men det handlade om lite allt möjligt och bestod av ungefär 25% slaskiga händelser som halshuggning, vargdödad hjort, mystiska zombiedödsvarelser och mat bestående av slaktade mindre tillagade djur. Vidare 30% kungar som det är svårt att begripa vem som är kung över vad och vem och om de är snälla eller dumma, 15% bleka yppiga flickor som av olika anledningar behövde vara nakna och 30% barn som kanske var dvärgar, bastarder, transsexuella eller för nyfikna för sitt eget bästa.

Så har vi det. Och jag tror att det är det där med kungarna som T. tycker är spännande. Det andra kan det väl inte vara?

Vi ska flytta!

Det är sant; vi ska flytta!

Mitt jobb ska flytta ungefär 25 meter och jag är så lycklig för det så det är rent osunt. Jag har världens roligaste jobb (bahrnmouwrshka) och trivs egentligen superbra som det är. Dock vore det synd att säga att vi håller till i fräscha lokaler med ny ventilation och sådär. Men nu har det äntligen blivit en re-no-ve-ring på vårdcentralen och vi ska alltså flytta. Förmodligen får vi lite mindre rum, kanske blir vissa saker inte bättre utan snäppet krångligare, men det kan inte ta ner känslan av rent och nymålat och lite känslan av att vi ska göra om, börja på nytt. Vi ska bli bättre, trevligare, roligare, smartare och härligare på mitt jobb. Det ni! ( Kom å föd baaaaarn!).

Hjältekrafter

Det är ju ganska härligt att tänka på vilka hjältekrafter (det heter något annat, men jag kommer verkligen inte på vad det heter) man skulle välja att ha. Jag skulle förmodligen välja att kunna flyga framför att kunna andas i vatten och hellre kunna bli osynlig än att läsa tankar. Det vore så roligt. jag vill kunna flyga och kunna bli osynlig. Tänk vad man skulle kunna busa med folk.

Nåväl, den nya önskekraften är; att kunna frysa tid. Tänk så bra att kunna stoppa delar av eller hela tiden. Så effektiv jag skulle bli, så fint och bra det skulle vara runt mig. Så trevlig och social jag skulle ha möjlighet att vara. Så många talanger jag äntligen skulle utveckla och finslipa (läs; hitta och grovhyvla). Ju mer jag tänker på det ju mer nödvändig framstår den här kraften. Jag behöver den, jag måste ha den. Det går nämligen inte att få hälften gjort av vad som är ett minimum just nu. Hur var det den där Harrypottan kom in på Hogwarts egentligen?

Stoppa tiden

Jag ska blogga. Jag måste bara stoppa tiden för att hinna. Först ska jag fixa för imorgon och plocka undan, planera en grej. Ladda telefonen, ringa nån, skriva en lista, prata med T. om tusen viktiga saker och sätta på örngott på kuddarna som vädrats och förklara färdigt för T. om hur jag menade med staketet. Men sen kommer jag skriva fantastiska saker härinne. Hav förtröstan.

The handywoman

Det måste upp ett staket runt detta huset, helst fort som ögat och helst skamligt billigt. En bagatell i sammanhanget är att vi, ganska sura och lata amatörer, inte vet alls hur man gör. Mest är det jag som inte vet och mest är det jag som säger att jag ska fixa det. Igår vidtalade jag min ungefär lika lata men möjligtvis inte riktigt lika amatörmässige far om det hela, och han tror att vi klarar det och att det inte blir orimligt dyrt. Så...nu gick tyvärr Lördagen så....det kanske blir Måndag eftermiddag då som vi kan börja. Börja tänka alltså.

Ni hör ju, det kommer ta hela sommaren innan vi har ett staket (frågan är om det kommer kunna klassas som ett sådant med?). I. kommer vara påkörd miljoner gånger innan dess. Gaaaah. Jag måste arrangera detta på något sätt. Kanske gå ut och gräva lite hål för de där...cementklumparna som de där stockarna ska sitta i.

Jag kan sitta i fängelse i några dagar om någon gör det åt mig!

Det här går nog inte!

Jag läser några bloggar, två för att vara exakt (ska man kompislänka?), men som research nu när jag driver en egen framgångsrik fantastisk blogg, så tittade jag idag in hos några..ehm...kollegor. Kärakärakäranån är det detta folk vill ha? Vi kan kalla en bloggtjej för, låt säga "Urini", det verkar ju helt surrealistiskt (om det är sant?) och kanske är det därför folk läser? Men då känns det mer som att det blivit ett nåt slags dokusåpafenomen (att det är så konstigt och äckligt och vidrigt och bisarrt att människor inte kan sluta titta) och i såfall fattar jag att min inte smäller så högt (ont om sex, alkohol och intriger).

Jag fattade och fattar inte riktigt vad man gör med en blogg? Om man inte har ett specifikt syfte (rädda daggmaskar, visa sin kropp, tipsa om planteringsknep eller sälja barnkläder) så blir det kanske lätt som en dagbok utan allt det där riktigt intima (eftersom man inte törs lämna ut det hur som helst när vem som helst kan läsa). Jag tycker det blir mer och mer komplext det här med bloggandet. Jag vill inte rädda maskar och kommer inte skriva det som skulle stå i min dagbok. Hm...jag fortsätter vingla omkring så får vi se om jag hittar en linje, en ledstång, en spiskrok att hålla i. Annars kör jag tills jag trillar.

Saker som skramlar

• Egentligen är det något äckligt med människor som tittar på sport men inte sportar själva. Det känns verkligen osunt att någon som aldrig ens rört en hockeyklubba plötsligt (eller oplötsligt) vet precis hur den ska användas. Och tycker att det är kul att se på. Jag antar att det inte skulle vara roligt att se på när någon lagade mat om man aldrig smakat eller tuggat mat (kanske fått mat genom en knapp på magen eller så).

• Hur var det innan ung-do-men blev så hypad? När det fräckaste som kunde hända var att man blev kallad tant. Hade man inte så mycket ska-vi-verkligen-bo-här-kris och ska-det-va-så-här-resten-av-livet-ångest då? Eller (förmodligen) såg väl kriserna och ångesten bara annorlunda ut (jag-måste-visa-leg.-på-systemet-kris och varför-är-vi-så-ungdomliga-och-roliga-ångest). Aldrig blir man nöjd (det var bättre förr).

• Jag är bättre, ingen feber, men inte helt frisk. Alls. Ingen smak och håller på att dö av att hämta posten. Men på Måndag ska det jobbas. Basta.

• Jag måste skaffa en kratta, eller det kanske heter räfsa det jag är ute efter. En stålkratta med långa spröt. När jag blir frisk ska jag kratta så man kan se hur den här trädgården faktiskt ser ut. Nästan omöjligt projekt, men kanske trevligt. T. tänker bra när han diskar, jag tänker bra när jag krattar. Så snart blir det fredspriset till mig!

Nomadskada

Jag har flyttat så himla mycket. Jag orkar inte räkna hur många ställen jag bott på sedan gymnasiet (därmed har jag absolut inte levt ett spännande liv, det har bara blivit så att jag behövt eller velat flytta). Ungefär ett år, kanske ett och ett halvt, brukar vara så länge som ett hem är mitt hem.

Men nu har vi ett hus och då är det väl meningen att man ska bo där tills man inte bor alls längre. Och det vill jag. Nog. Ibland känns det som att det börjar bli dags, att vi kanske skulle börja...flytta. Kanske är det bara en vana, men lite oroande känns det ju. Inte vill jag väll hålla på och flytta omkring ju. Jag gillar ju stan och huset och grannarna (allafall nästan alla) och jobbet och dagiset och våra vänner. Kanske är det istället en identitetskris som drabbar mig med jämna intervaller? Jag är ju vuxen, jag kan inte hålla på och vela såhär, men kanske skulle vi bo någon annanstans? I en annan stad?

Jag får öva mig, för här ska vi nog bo ett tag till och egentligen känns det nog bra tror jag (fast ett enplanshus utan trösklar vore rätt skönt när man ska städa). För övrigt förtäljes att febern är kvar och dessutom har T. fått den tillbaka och jag har just, trots total avsaknad av smakförnimmelse, moffat i mig en redig portion Häagen-Dazs (det är kallt, det känner jag).

Feber - Pucko 1-0

Den är kvar. Febern är kvar. Och nu är jag helt säkert känd på vårdcentralen som "hon-som-jobbar-på-andra-våningen-du-vet,-hon-som-verkar-normal-men-egentligen-är-inbillningssjuk", eftersom jag ringde till dem idag för lite ömklig rådgivning (om ni undrar så är jag alltså förkyld och det botas genom att man vilar och väntar).

När man är sjuk så kan man ju vara olika sjuk och därefter även ha det olika trevligt. Kräksjuka är ju förfärligt ur alla vinklar. Migrän verkar inte ens lite mysigt. Förkylning brukar ju vara en ganska trevlig sjukdom där man ganska snabbt kan se på film, kanske läsa lite och äta glass i sängen (allafall i soffan) samt sova sådär ohämmat bakis-aktigt som inte någonsin finns på kartan längre. Dock är jag inte på det stadiet än (jag går långsamt runt och säger -hööööööhh, höööööhhhh, hööööh och sen snyter jag mig och vilar eventuellt lite), men jag hoppas att det kommer. Snart. Det är faktiskt så att det är hockey idag som jag tänker se lite på mellan höööh:andet.

För; jag älskar Färjestad. Det är kanske lite oväntat, jag ger förmodligen inte intrycket att vara en person som vare sig utövar eller ser på när nån annan fånar sig och sportar. Och det ligger väldigt nära sanningen. Klart att det kan vara kul nån gång (är kubb en sport eller?) men att se sport är nästan alltid helt värdelöst. Utom när det gäller Färjestad. Det är så himla underhållande och jag blir en sån patriot så jag blir helt förvånad. Måtte de vinna!

Kärring

Idag har de sopat bort sanden och gruset på vår gata. Som jag väntat! Jag har på riktigt sett fram emot att gatan ska bli ren och oroat mig för att det inte ska bli så rent som jag hoppats. Vi har dessutom en liten asfaltskant upp mot vår gård, den har vållat mig stor oro - hur gör de med den? Kommer de verkligen att få med sig gruset på den? Kommer de ens att bry sig om att försöka? Borde jag försopa ordentligt för att vara på säkra sidan?

Idag kom de. Det enda positiva med denna evinnerliga förkylning (se där, där fick jag in den igen) är att jag hade möjlighet att övervaka sopandet. Om jag övervakade! Jag sprang vilt mellan fönstren för att få bästa vinkeln. De sopade så bra. Allt blev borta. Till och med kanten fixade de helt grusfri. Lyckan är total för denna kärringen som, för allmän kännedom, fyller 30 år (inte 300) i år.

Socialantropologiskt genusperspektiv på islamofobisk kommunpolitik

Jag vet inte riktigt för vem jag skriver. Skrev jag bara för mig skulle jag väl inte lägga bloggen så någon annan skulle kunna läsa den. Men det är ju inte för någon annan jag skriver heller. Mitt dilemma är att jag känner mig lite dålig när jag inser att vissa inlägg för väldigt många nog är oerhört tråkiga att läsa. Å andra sidan så ska jag väl inte fjäska mig till läsare, det är väl verkligen inte roligt. Men jag kan ju tänka på viktiga frågor, viktiga saker i ett lite större perspektiv och sådär. Men det blir så konstigt om jag ska liksom...predika eller föreläsa (fast jävligt överaskande va?).

Jag tänker att det är ett nöjesfält med nästan bara bergådalbanor för det är enda karusellen jag gillar själv. Sen har jag lite sockervadd och chokladhjul för det gillar jag med. Inga virvelvindar. Men ett väldigt säkert parisarhjul. Tråkigt för dem som hoppades på massa släng-gungor (vem gör det??), men nu är det såhär. Nu får det vara så. Det blir inga tramsiga gungor och ingen föreläsning. Inte nu allafall. Nu blir det mer sockervadd och berättelser om min förkylning.

Förstår ingen hur sjuk jag är?

Nu har jag varit hos en annan snäll doktor som hade vänligheten att upplysa mig om att jag är förkyld (nähä??). Det är ju lite genant att gå till läkare som jobbar på våningen under och jag således träffar i tjänsten lite nu och då, i synnerhet när jag inte verkar vara hälften så sjuk som det känns.

När jag skulle få I. så var jag på riktigt orolig för hur det skulle bli på förlossningsavdelningen (de är ju faktiskt mina kollegor även om jag inte känner dem så väl). Jag oroade mig för att komma till förlossningen, skrikandes efter en ryggbedövning och vara öppen tja kanske en knapp centimeter. Så himla löjligt - det spelar ju ingen roll, men jag kände ändå att jag gärna skulle vilja vara lite extra bra på att föda barn. Helst lite snygg med (hur dum kan man bli? det är omöjligt att vara lite snygg om man gått upp drygt 25 kg och har skitont i magen och ägnar sig åt att föda barn). Det gick bra, jag var skitbra på att föda barn men väldigt väldigt osnygg (men hellre bra på att föda och ful när jag föder än tvärtom då). Och DÄR puttade jag bort den sista manliga läsaren tror jag!

Så nu vill jag ju vara extra bra på att vara sjuk, men bevisligen är jag urkass på att vara annat än en mes som inte klarar en förkylning särskilt snyggt.

Livstecken

De hade, förstås, rätt; jag lever. Men nu ska här ringas till vårdcentralen kan jag tala om.

Lova att jag inte kräks

När jag var liten, kanske 10-11 år ungefär, så var jag paniskt rädd för att kräkas. Det hände förstås ibland att jag åkte på en helt vanlig kräksjuka och ja, det är ju vidrigt. Men jag var nästan alltid (varje kväll ungefär) rädd för att det skulle komma, att jag skulle vakna och veta "nu-är-den-här-jag-kommer-kräkas-jättemycket". Ibland kunde jag oroa mig så mycket och känna efter tills jag faktiskt var så trött och stressad att jag kräktes. Då fick jag ju rätt dessutom - jag kände ju på mig att jag skulle kräkas!

Det enda botet mot den här rädslan var att min pappa lovade mig att jag inte skulle kräkas under den kommande natten. Således ringde jag till min far (mina föräldrar lever inte tillsammans) varje kväll för att fråga om han trodde att jag skulle kräkas, och han talade om att jag inte skulle kräkas varpå jag lugnt och fint kunde somna i trygg förvissning om detta. Jättetokigt, men vansinnigt skönt.

Idag har både pappa och T. sagt att jag inte kommer att dö under natten, fastän jag har jätteont i huvudet och det litar jag på. Jag har världens bästa pappa (och T.).

Jag hoppas att jag inte dör

Ja, ja,ja ett inlägg om sjukdom. Jag tycker så synd om mig. Kanske har febern gått ner lite nu, men den är inte borta. Och jag kan inte jobba imorgon, mest för att jag inte orkar (jag håller på att svimma om jag går upp för trappen till andra våningen), men det vore verkligen inte snällt att smitt nån med detta heller.

I allafall, sen I. kom så är det så mycket viktigare att jag inte dör (t.ex. av en förkylning). Varje risk värderas annorlunda och i princip är jag väldigt riskfri nuförtiden (risker jag tar: går ibland i trappor utan att hålla i ledstången, äter ibland äpple utan att skölja det, jag använder mobiltelefon). Men det blir så jobbigt att vara sjuk. Inte minst med tillgång till internet och min gravt hypokondriska läggning. Nu funderar jag på om jag ska hälsa på Akuten, jag vill inte 1. ta upp resurser i onödan 2. att de ska tycka jag är löjlig, men jag vill inte dö!

Besöksstatistik

Hittade att jag kan SE er, eller, jag kan se hur många gånger någon (förmodligen mamma) läser (förmodligen stör sig på att det skrivs sällan?) vad jag skriver. Väldigt stressande. Givetvis är det mest folk som kommer på invigningen och öppningen av allt nytt, kanske i hopp att något ska vara spektakulärt eller gratis men... Nu gäller det ju helt klart att vara så intressant att folk kommer tillbaka. Jag ångrar genast mitt förra inlägg; mindre allvarlig sjukdom, det egna barnet och den egna kärleksrelationen är förmodligen effektiva statistikssänkare (såvida det inte handlar om smaskiga gräl i relationen, det gissar jag betraktas som underhållande).

Jag livar därför upp bloggen och räknar med höjd läsarskara när jag skriver: KUK!!!

Saker jag tänker på

I. Kallar mig och hennes far för "mamman" och "pappan". Förmodligen eftersom vi gärna pratar om oss och varandra i tredje person med pronomenen mamman och pappan. Nu står hon nedanför trappan och ropar på mamman som strax ska gå ner och vara en bra sådan.

För övrigt är den här mamman fortfarande sjuk och börjar misstro den där förkylningen. Igår kväll tänkte jag en del på tumörer som kan orsaka feber, men just tror jag mer på en vansinnesbakterie. Kanske skulle jag kunna utmana nån läkare på vårdcentralen i att ställa diagnos på, säg 10 patienter på tid, utan instrumet (att tolka EKG eller så skulle vara slag under bältet på mig). Jag tror lätt jag skulle fixa det!

Förresten har mamman och pappan varit tillsammans i sju år nu. Fan-tas-tiskt. Detta trodde vi nog inte en tidig gråkall morgon i Karlstad. Fast vi kanske hoppades? Jag gjorde allafall!

Vanans (eller fettcellens?) makt

Jag har, som tidigare nämnts, ingen smak och ingen lukt till mitt förfogande just nu. Så när T. kom hem med alla möjliga gosaker vilka han enligt lag och ordning inhandlat (det gör man ju på fredagar, det måste man, det vore katastrof om det inte hände), så smakade jag ett chips (med nån slags grillsmak tror jag att det stod), smakade INGET. Blundade och låtsades att det var knäckebröd - skulle det lätt kunna ha varit. -Så bra, då kan ju faktiskt jag äta knäckebröd ikväll utan att bli en grandios martyr om T. äter chips... Knappast! Jag är liksom sugen på något onyttigt, fast att jag ju vet att jag inte kommer att känna smaken på det. Helt sanslöst! Det kanske är höjden av dålig karaktär. Undrar om jag skulle föredra godis som smakade exempelvis kräks om jag bara visste att det var godis? (naturligtvis är det inte så, det kan inte vara så. Väl?).

Att gå till doktorn

Jag är sjuk. Lite drygt en vecka har jag febrat, hostat, nysit, snörvlat och haft det eländigt. Kände mig bättre igår och gick till jobbet, men det ledde till frossa, hög feber och en tröttsam eftermiddag helt enkelt. Imorse kände jag att jag, i linje med min svåra hypokondri, började misstänka att jag har fått något mycket allvarligt (googla bakteriell hjärnhinneinflammation) och fick en tid på vårdcentralen. Läkaren hette Henrik (för övrigt inte en farbror) och kunde väldigt lätt diagnosticera mig med; förkylning.

Men, redan i väntrummet började jag komma ihåg vad det är man brukar få göra inne i de där läkarrummen. Och jo, mycket riktigt skulle det tittas i halsen (jag är befriad från smak- och luktsinne, kan mycket väl stinka skit ur munnen), tempen togs i örat (att föredra framför vissa andra alternativ, men det var det här med vaxet...), naturligtvis fick jag bängla av mig tröja och linne och lyssna på lungorna. Svettig på ryggen hann jag bli av stressen när jag insåg att jag skulle sitta där och blotta mig sådär med. Samtidigt så VET jag ju att läkaren skiter i mitt vax, mitt otvättade hår, min frätande andedräkt och min svettiga rygg. Jag gyn-undersöker ju säkert ett dussin kvinnor varje vecka och inte lägger jag märke till hur de ser ut liksom. Men ändå. Nästa gång jag träffar någon som ev. kommer titta noga när jag gapar ska jag 1. vara f r ä s c h 2. sjuk.

Tokigt

Nu känner jag att jag genast måste rätta till det här stora FELET som jag uppdagat! Förra inlägget publicerades NU. Det ser ju ut som att det är ikväll eller igår? Vilket antiklimax! Mina glittrande bloggportar slog upp som till ett tivoli idag, jag har klätt mig fin och står och välkomnar och delar leende ut min adress på fäjsbuck, men OM nån kommer hit så ser det ut som att stället är i total oordning och att jag, hon som driver skiten, inte fattar hur man gör (kan vara lite sant).
Nåja. Ett utkast (ja, jag testade lite) ser alltså ut att publiceras den dagen det påbörjas, inte när det publiceras. Det är noterat.

Jag gört!

Jag skaffar en blogg, många år efter alla andra, när ingen längre orkar läsa bloggar och alla andra redan har låtit sina bloggar självdö (efter att ha berättat för sina 3 läsare vad de ätit till middag och att de ska på fest på lördag, i säkert ett halvår). Ambitionsnivån är hög och prestationsångesten är redan här! Dessutom (som att det inte räcker att hämningslöst kaskadkräkas tankar, reflektioner och övrig egocentrisk galla) så kanske jag kan rita ibland, om det går att få in på ett sånt här ställe. Det kommer att bli heeelt fantastiskt, jag förstår om ni är spända. Jag är själv väldigt nyfiken!