Happy valborg

När jag matade (fortfarande evighetsprojekt med 1. amning 2. babyfuckinförnedringssemp) lilla E somnade febersnoråhostiga I i soffan och sov så skönt att T bar upp henne till hennes rum fast klockan inte var mer än 17.50, så tänkte jag att det kunde vara skönt för lilla E att lufta rumpan lite.

Naturligtvis kissade hon ner mig, men än viktigare var att jag upptäckte att hon i ljumskarna luktade...gorgonzola. Till skillnad från sin storasyster så har E inte badat så ofta vid 5 veckors ålder och nu var det alltså dags för gång nr 2. Denna gång i diskhon som jag medan E skrek väldigt argt gjorde sådär superren som man nästan aldrig gör om det inte ska bada en liten bebis däri (för att man blir svettig av det och man vet att någon strax kommer sätta ned en stekpanna eller något annat vidrigt där strax).

Vidare protesterade hon hela badet och även under den milda torkningen då hon även kissade och kräkte ned två handdukar (jag såg en film om ett sånt härligt babybad som jag liksom försökte få till, men det blev inte så. Alls. http://www.elephantjournal.com/2012/04/skip-your-morning-meditation-watch-this-instead/).

SEN gick allt ännu mer åt helvete. Hörde hur I hostade så att hon, jajjemän, kräktes däruppe i sin säng. T var snabb och drog vinstlotten (= duscha av det kräkta barnet) och jag fick sanera sängen och golvet och samtidigt parera den fortfarande mycket arga och nakna E som placerades på mitt täcke (när jag behövde två händer) och hon givetvis kissade ner.

Sedan fick I Alvedon och E fick mer mat och sen sanerade jag badplatsen i köket och sen var I galet pigg av Alvedonen och kom ner och drack cola och blev ännu mer speedad och byggde klossar och sjöng och E kräktes maten hon fått och T värmde pizza som han och I åt och jag fortsatte gå omkring  i mina nedkissade kläder och tänkte att det är en ganska fin Valborgsmässoafton ändå.

Krôppen

Om man är ungefär normal i sin kropp (väger rimligt många kilon, äter lagom mycket mat och rör på sig någon gång ibland) och sedan blir gravid och kräks väldigt väldigt mycket i många många veckor (typ 17) men sedan, när kräket går över, ändå lyckas gå upp 25 kilo ungefär (från startvikten alltså, inte från den lite lägre kräkvikten) så är det nästan lite häftigt. 

Om man sedan föder lite bebis och väger sig någon vecka därefter och ser att man minskat nästan 6 kilo, så är det ju anmärkningsvärt. Om man sedan väger sig ungefär två veckor senare för att, jodå, få veta att man minsann gått upp ett kilo, så kan jag förtälja att det känns både lite bra och lite dåligt att det snart är Maj.

Jag kan förmodligen ta rätt bra betalt för att förevigas bredvid deffade bröllopspar (allafall bruden), studentpersoner eller bara människor som skulle vilja bli uppiggade av att de allafall inte ser ut sådär. Jag tycker dock att det är helt ok, det är så sällan i lifvet man är sådär grafvid så jag tycker verkligen det får bli såhär utan att det är en katastrof! Det är ju även lite intressant att se hur den kan bli - kroppen.

Dock:

Saker som gör att jag tänker att jag borde sluta med väldigtmycketfettochkolhydraterkosten:

•  Går och handlar utan bebis, träffar bekant person som mycket väl känner till mitt nyligen välsignade tillstånd. Personen kommenterar inte att jag inte längre verkar vara i just det där tillståndet längre. Fastän att jag smalar in magen så mycket jag kan (så jag nästan inte kan prata). 

• Går på stan med bebis i barnvagn. Möter bekant person som mycket väl känner till mitt nyligen välsignade tillstånd och tveksamt frågar: -har du fått?

Välkommen ut!

Jag har blivit moster!!!
Och sannerligen är det dretsvårt att veta att lillasyster ägnar sig åt lite förlossning men inte vara där, kunna säga snälla saker och veta hur just hennes förlossning går. Nu vet jag dock hur det gick och att hon var fantastiskt och fick en fantastisk son för besväret!

WOHOOOO

Samtalet kom; jag är så stolt och glad och mallig och lättad och uppspelt och nöjd och överaskad och så jävla glad! Och stolt! Så fantastiskt!

Idag:

• Väntar på ett spännande samtal!
• Ska gå till öppna förskolan - lilla behöver verkligen träffa lite andra (höhöhö)
• Det är visst Fredag, kanske skulle man låtsas att det inte är en dag som alla andra.

Insikt

Det slog mig att det jag gör på dagarna inte är så 50-talsaktigt som jag lätt får känslan av. Att ta hand om sina barn och laga mat till familjen är liksom inget som tillhör en svunnen tid - det måste såklart göras nuförtiden med. Och extra ojämställt törs jag påstå att vi nog inte har det allafall. Så mitt hemmafrumartyrskap är verkligen löjligt! Dock säger det lite om min lättjefyllda personligeht.

Jag har ju inte så många kategorier i mina inlägg (ja.nä, jag har inte så många kategorier i livet helt enkelt, allafall just nu och kanske 20 år framåt), de skulle kunna delas in i; bahrnen, städningen (avsaknaden av den) samt annat (mycket liten kategori). Kan tyckas fattigt, men det är enkelt. Det är inte försäkringskassan eller hur det egentligen går till med samspelet mellan hormoner och äggstockar och sånt för att barn ska kunna bli till. Det är alltså därför.

En ogift tvåbarnsmorsa 2012

Känner i hela kroppen att det inte tilldelas något så-jävla-fantastisk-människa-pris till mig idag. Det går ju att anstränga sig, tänja sig och sitt tålamod och sin trötthet ganska långt, men det slog mig att det här är min nya vardag och då ville jag inte vara en god 50-talshustru mer. 

Nåja.

Successful living

Tänkte mest säga det igen: jag är så fantastisk!

Som extra grädde har Lilla gått upp 110 gram på 3 dagar och I. är världens mest begåvade 2,5-åring. T har slitit ordentligt idag tror jag så jag lägger martyrskapet vila (på obestämd tid) och gör chokladmousse till efterätt efter salladen. 

Det trodde jag inte igår när jag grinade över att morgondagen inte kunde bli annat än en jävla katastrof!

Så bra, så mycket bättre!

T.s första arbetsdag som tvåbarnsfar och således min första arbetsdag som tvåbarnsmor. I lämnades på dagis i tid (trots att Lilla inte somnade i vagnen och att I hastigt kom på att hon avskyr ståbrädan) och nu är spänningen olidlig angående om jag även ska klara att hämta I i tid samt transportera ekipaget till BVC för 1. 2,5 års-kontroll av I. 2.vägning av Lilla. 

Hittills känner jag mig dock som superkvinnan (alternativt en martyr) som klarat denna bedrift (ingen har tidigare klarat av att ha två barn och passa en tid och jag kommer förmodligen att tilldelas ett pris samt pryda alla löpsedlar för en tid framöver. Planerar även att skriva en bok om den här dagen; hur det kändes och hur jag gjorde för att lyckas). Med tanke på att jag även ensam tog ansvar för nattens lilla cirkus (ok den var faktiskt väldigt liten, ungefär som en kass pudelcirkus) så kommer jag även att i ungefär 30 års tid kunna använda detta som vapen mot T vid eventuell konflikt. 

Sol och vår

Jag vet ju att dagen inte är slut än, det är väl vad som kallas lunchtid såhär en Lördag. Men det känns som att dagen är slut (och att det inte blev nåt särskilt av). Varför? -Jo för nu väntar jag på att lilla ska vakna eller väckas och sen ska hon matas och tillmatas och sen är det eftermiddag och då är det ju snart kvällen och lika bra att gå och lägga sig. När dygnet delas in i 3-timmarsintervaller varav 1,5 timme hela tiden är förpassad till soffan / sängen så är det så kört att få nåt vettigt gjort. Synd på en sån fin dag.

Fett hår

Lilla har inte gått ner  i vikt så om det fortsätter uppåt på Måndag så ska jag faktiskt skriva lite roligare saker på det här stället. För jag ska försöka hålla liv i bloggskrället. Men vi får se, på Måndag börjar även T. att jobba och det är verkligen inte att leka med. Jag fattar inte hur det är möjligt att ha mer än ett barn och ändå hinna tvätta sitt eget hår ibland. Men jag ser ju att folk klarar av det och jag borde inte vara sämst, jag borde klara av det när så många andra gör det. Men det är tveksamt, idag blir det knappast hårtvätt.

Viktångest

Ny vikt om en stund, och nu börjar jag bli orolig - tänk om det är nåt fel? (oj vad bra det går att lita på mig själv som förälder!). 
Lillas mamma har allafall inte samma problem - hon väger varken för lite eller går ned i vikt.

Pruttig dag

Förfärlig dag:

• Bästa finaste farmor är död.
• Lilla har gått ned i vikt - hänvisades därför:
• Ny tur till Karlstad:
• Evighetsväntan på akuten - (4 timmar, ett klanderfritt CRP taget och rådet att lita på mig själv som förälder) 

Mitt i amningskriget

Vi blev inlagda en sväng igen, mest för att Lilla gått ner ännu mer. Väl inne på sjukhuset fick hon en sond och i vilken jag skulle mata henne var tredje timme, däremellan kopplades mina tuttar till en pump som mjölkade mig på självförtroendesänkande lite mjölk. Igår fick vi komma hem igen med uppmaningen att mata fröken var tredje timme (1. amma så mycket hon vill 2. ge flaska med vad jag lyckats pumpa ur + ersättning 3. pumpa ur till nästa mål).

Det är bara det att alltihop tar ungefär 1,5 timme! Däremellan måste jag kissa, äta och kanske vinka lite till I, sen är det ju dags att väcka och köra racet igen. Det är fruktansvärt stressande. Dessutom är Lilla inte intresserad av de mängder som hon borde få i sig (med sond har de liksom inget att säga till om, men även en bebis kan knipa igen munnen). Och det blir så lite sömn.

Så just nu är det lite av ett inferno omkring maten här. T. förstår inte att Lilla håller på att svälta ihjäl (inte Lilla heller verkar det ju som) och jag som fått med mig en mindre variant av självförtroendekvarnen hem pumpar och grinar och borde duscha. I. är duktigast i världen och väntar tålmodigt på att få höras lite.

Samtidigt som jag så himla gärna vill amma, helt, och är helt trasig av ansträngning så tycker jag förstås att jag gör bra, jag försöker verkligen. Men jag undrar om det är värt det. Som barnmorskejävel vet jag hur viktig och bra och anpassad den heliga bröstmjölken är - den är ju faktiskt fantastisk. Och har man bara (minst) ett bröst och (minst) en unge så kan alla amma. Eller? -För jag har verkligen fått hjälp, de har visat och klämt och tittat hur hon suger och jag har pumpat och ammat på tidig signal och druckit mycket och tänkt på forsande bäckar. Vi har både bra förutsättningar och fått hjälp och ändå måste jag säga att det går ganska dåligt.
Men jag är ju inte ensam, amningsstatistiken är urkass - särskilt i Värmland. Och nu är jag snart en del av fel sida statistiken. Blä!

En vecka

Nu hade jag väldigt ont, för en vecka och 9 minuter sedan. Och vart denna veckan tagit vägen vet jag inte. Imorgon ny koll på BVC om vikten vänt och bilirubinet sjunkit, annars måste Lilla sola och vi alltså läggas in. Marathonamning och hemmasolarie i fönstret just nu således.

Just nu

I: (för sig själv) Jag klappar bebisen.

*Klappar bebisen på huvudet*

I: En litenliten näsa.

*trycker bebisen lite på näsan*

I: (mer och mer inåtvänd och mumlande) Handen. Man kan hålla dom i handen.

I: Ska hämta min barnsax, måste klippa lite.

*Skuttar iväg*

...och tusen andra händelser jag inte riktigt vet hur jag ska hantera.