dåliga vanor

Det måste bli skärpning. Jag fattar bara inte riktigt hur det ska gå till. Jag förstår inte, på riktigt, hur andra föräldralediga "får till" vardagen. Här är kaoset liksom...ständigt. Kanske har vi för kasst planerat hus, att det liksom är planlösningen som gör det så attans svårt att hålla ordning. Men jag tror inte det egentligen. Gertrud hade säkert makalöst rent och ordningsamt härinne 1968. Men så kanske hon var en annan person än den här hopplösa ostrukturerade lättjefyllda apan jag drar omkring och är!

Nåja.

Matporr #1

Lyckliga jag!

Omvänd psykologi

-Snälla I, du kan väl vara här i köket nu när jag lagar mat och inte leka med E i lekrummet?
-Va? Varför?
-Jamen så kan E titta lite på sakerna själv
-Öh, nä, jag MÅSTE leka med E. Nu!

*LAJDIDOOOO*

Befriad

Ok, det går lite dåligt med det här lägga-mig-innan-22. Det är lite synd.
Men en bra sak som jag har gjort idag är: oljat köksbordet! (Fanfarer och serpentinregn och hurrarop) Det har jag tänkt göra sedan i somras så det var fasiken så bra. Nu undrar jag vad det är för spännande tanke som kommer fylla tomrummet efter "nääeh, vi måste verkligen olja bordet nu" som har svischat förbi i hjärnan minst en gång i veckan, säkert en gång om dagen faktiskt. Jag hoppas som sagt att det ska vara en rolig tanke som kommer istället, förslagsvis: "åh, idag ska jag laga . . .  till mat, det ska bli roligt och gott" eller "nu jäklar ska det bli en springtur, jag gör det med detsamma!" eller varför inte "gu va gött att jag oljade bordet".

Anyways. Ikea igår. Med syster L. Och två personer i en ålder av ca 7 månader. "vi gör det snabbt och försöker vara hemma till 14, senast 15".  Ni fattar.

Imorgon, eller när det kan bli, ska jag förnedringsberätta en grej, men nu tänker jag lägga mig, lätt och fri utan "nääeh, vi måste verkligen olja bordet nu" :)

Latoxe

Här ligger jag och är lat. Som synes skulle det inte alls vara en dålig idé att plocka lite, kanske sker det snart. Men det är som att jag blivit lite lam och inte KAN komma ur soffan. Förresten tycker jag nog att det kan behövas lite vila såhär på fars dag!

Far är rar

Borde ha lagt mig, att ligga i sängen - helst ha släckt, när klockan är 22.00 var en del av det här med strukturerandet. Men här sitter jag visst. Och tyvärr är det min gå-upp-morgon imorgon. Jag brukar oftast få sova på söndagarna, det tycker jag är bäst, men i morgon är det ju fuckinfarsdag.

Då ska mor i stugan gå upp och baka med döttrarna så när lilla far behagar slå upp de gröna står de där och tindrar med nybakt frukost och vackert inslagna strumpor, kalsonger och söta teckningar med kärnfamiljer och T:n.
Att lilla far tycker sådana här föräldradagar är komersiellt trams och således inte alls hjälper döttrarna införskaffa sedvanlig rekvisita för mors dag bryr sig söta mor inte om (eller jo, hon kanhända blir skitsur och tjafsar en hel helg om att hon skiter i om affärerna tjänar pengar på henne och att hon visst inte känner sig det minsta älskad en endaste av årets övriga dagar) utan fortsätter glatt att visa far hur mycket de alla tycker om honom.

Det går oändligt sakta men säkert framåt med tvättstugan allafall. Ni ska få se före- och efterbilder snart. Tyvärr är inte all tvätt med på före-bilden, det är nästan synd för det var så fruktansvärt mycket tvätt. Nu har jag haft tvättmaraton ett tag så nu är det mer jävlarvadmyckettvättvihar.

Test

Jag ska försöka blogga lite från mobilen. Känns som att jag är hundra år som inte har ordnat det förr. Jag skyller på den bristande strukturen i mitt liv, men nu ska det ju bli ordning.

Struktur

Jag måste ha struktur. Schema. Ordning. Det här kaoset rullar för dåligt!
Bra att Obama vann allafall, då blir det inte mer kaos där.

Söndagsångest

Jag blir alltid lätt ångestfylld på söndagarna. Nu är det slut på helgen och det är en jobbig vecka att planera. Det måste dock vara en gammal invand nervbana i min hjärna för; alla mina dagar ser likadana ut!
(Gå och lägga sig försent, vakna och stoppa i Es napp 20607 gånger, vakna och tjafsa om E ska somna om med eller utan välling, vakna och inse att det är morgon fast klockan är 05.02, tjafsa med I om hennes kläderåfrukoståpärloråvantarådockorånappar samt manövrera E som kräver att bli buren, göra äcklig mat, invänta T, äta äcklig mat, plocka i infernot, tjafsa med I om huruvida det är kväll och om hennes vänner potentiellt lagt sig/sover/får vara vakna hela natten och hur hennes möjligheter till att vara uppe liiiiite till ser ut, tjafsa med T om vår långsamma, nästan bakåtgående, renovering fortskrider, gå och lägga sig försent)

Å andra sidan jämnar det ut sig lite för jag är skitglad på Fredagarna -Åh, äntligen helg!

Det finns inga jag hellre umgås med än de här ungarna och deras pappa!

Projekt

Jag har så många projekt. De flesta är inte påbörjade och en del är lite löst i startgropen. Några är halvfärdiga men i princip inga är klara (ja, nä, då är de inte längre projekt förstås). Det är trevligt men alla dessa projekt på is tar sån plats överallt. De dräller omkring och kan absolut inte slängas. Dessutom är de lite stressande, jag vill ju göra dem, jag längtar efter att ha tid att vara kreativ och skapa och åstadkomma.
Men det känns helt hopplöst att ha en timme mellan 21 och 22 att vara fantasifull och fingerfärdig på. Den tiden är jag oftast allt annat än det och sitter således mest och saggar framför fejjan.

Ett axplock av projekt:

• Sy en kappa till I (i ett jättefint tyg som ropar från en byrålåda)
• Renovera klart tvättstugan
• Rensa ut alla mina och barnens kläder som är för små (tja, det var väl visst alla mina kläder för stunden men...)
• Slipa och måla tre stora byråar som gråter i källaren. Åh kommer bli så fina den dagen...det händer...
• Göra ett tygtryck till ett annat projekt.
• Renovera klart Höglunda (torpet)
• Klä om en dock-bilbarnstol klart.
• Måla om en säng som E ska sova i snart, den längtar efter en sovande gosegris.
• Sy påslakan till barnen av fina tyger och gamla lakan. Hur svårt kan det vara med några raksömmar???

Och tusen till. NÄR kommer dagen med tid, ork och lust sammanfaller!!??

Ny saga

"Det var en gång en liten gumma som det kom blod från snippan. Det kom så mycket blod så mycket blod, över hela soffan. Och hon torkade och torkade men det gick aldrig bort".

Dags att fundera på den där psykologen nu igen? Eller skaffa en hormonspiral kanske...?

Obalans; smörgåsar vs sömntimmar

I sover uppe i sitt rum, E sover ute i vagnen. Mamman sover INTE, för hon törs inte somna i soffan i vardagsrummet för då kanske hon inte vaknar när E vaknar och skriker. Mamman sitter och hetsäter smörgåsar i ett iskallt kök (fönstret är öppet, E sover i vagnen utanför) och tänker att hon borde städa, eller allafall plocka. Mamman tänker att hon kanske kan ta på sig vinterjackan och lägga sig och sova en stund på köksgolvet.

Pluttisar

Dåligdåligdålig

Dålig morgon. Dålig mamma och faktiskt lite (litelitelite) dålig bebis som bara gnällde och var missnöjd och arg. Fantastisk I. Hon är så duktig så jag får ont i magen och tänker att det är för att jag är så dålig som hon är duktig. För att jag inte ska bli galen.
Dessutom vill hon inte gå till dagis längre, fast hon gör det ändå. Men hon säger att hon inte vill, att hon inte kan sova eller leka om inte jag är där. Hon är inte ledsen när jag går eller så, inte överlycklig när jag kommer och hämtar. Men jag tänker att hon bara inte tycker att det är så roligt. Hon har ingen "bästa kompis" och inget direkt "gäng". Hon verkar leka med lite vemsomhelst. Hon är ju där för att vi tror att det ska vara bra och roligt för henne, annars kunde hon ju verkligen vara hemma med mig och E nu. Nåja, vi får se. Personalen säger att det är problemfritt.

Nä nu!

Jag provar igen! Jag har haft lite paus från facebook och dator ett tag. Inte helt, men ganska mycket. fast jag har nog saknat det med. Men nu har vi en ny dator, så nu har vi varsin lap jag och T. Det är bra, då slipper man ha nästan någon kontakt alls med varandra! Nä, skämt å sido så är det tråkigt av just den anledningen - vi sitter mitt emot varann med två datorer emellan oss efter att ungarna har lagt sig... Men det är bra med!
Å nu undrar ni förstås vad som händer i mitt liv (eller så gör ni inte det, mer sannolikt)!?!
Anyways;

* Jag och syster L inreder vår gamla sommarstuga. Den får nya tapeter och ny färg, lite nytt kök och badrummet får vi se hur det blir med. Och möblerna, möblerna. Vi inreder och planerar och ser framför oss hur fantastiskt det kommer bli, men det är ganska svårt med tre ungar mellan 4 månader och 3 år i ett kallt lortigt renoveringstorp.

* T. jobbar, jag hemmajobbar. Ganska jobbigt jobb ibland. Lite gömma-sig-under-bordet-för-det-här-går-ju-för-fan-inte-jobbigt jobb ibland, men däremellan och för det mesta jätteroligt. Tror nån kan ha sagt det förr men; jag har de finaste barnen i världen!

*Jag måste börja mitt nya liv. Det börjar skitofta och slutar lika ofta. Jag var ute och sprang (sprang? hahahahhahahahah, skumpade extremlångsamt kanske) häromkvällen. SÅ dålig kondis. Jag måste träna. jag vill inte dö för att jag inte tränade.

* Jag måste ta ett fuckin körkortsjäfvel. Jag vill kräkas när jag tänker på att dra vagnen med E och I på ståbrädan till dagis i minusgrader och overaller och snöslask och mörker i november (och december och januari och februari och mars med faktiskt). Jag gjorde ett sånt där syntest allafall och skickade till körkortstillståndsmyndigheten (tjock farbror som bestämmer om man är tillräckligt snygg fär att framföra motorburet fordon).

Typ så.
Hejsålänge

klicketiklick

Om jag tog semester igen? -Nääeh men alltså...det är skitkrångligt att blogga från mobilen jue. Och jag tror att jag sköter ungeför 99,7% av allt jag gjorde via datorn via mobilen nu istället. Datorn har vi bestämt bor vid skrivbordet på övervåningen. Och vem vill sitta där??

Äpplet och trädet

TEBAKA!

Haft lite bloggsemester (oannonserad och oplanerad men ack så skön faktiskt). Nu är jag tillbaka. Fast jag har införskaffat en aaandroiiiiidtelefoooon sedan sist så just nu är jag lite sådär Instagramnördig (och alla andra fräna funktioner som alla tröttnat på för två år sedan) och får se om det kanske påverkar bloggeriet. Instagram är ju lite av en dagbok det med, och jag dagbokar nog inte gärna samma sak flera gånger allafall. jajajjajajja, ärligt talat det ordnar sig nog det här!

En mammas spruckna hälar

När jag var, låt säga 14 - 15 år sådär, så irriterade jag mig, eller nej jag störde mig på att mamma alltid hade så spruckna hälar. Alldeles vitfnasiga med ordentliga sprickor i. Lite som en öken. Min ståndpunkt var att hur svårt kan det vara att peela lite? Smörja lite? Helt enkelt ta liiiite tid i anspråk för att se över sig, så man inte måste gå med sådär pinsamt ovårdade fötter!?!
Detta inlägg kan således ses som en offentlig ursäkt för min störning. Nu vet jag bättre och beundrar min mor som endast lämnade sina hälar till sitt grymma öde - här är det kroppsliga förfallet totalt (och vete sjutton om det mentala inte är ganska illa däran det med!).

Osynk

Åh vad jag har massa saker att skriva, men att blogga är just nu punkt 6314 i prioriteringsordningen och jag verkar aldrig komma längre än punkt 5 (7 om jag är hysteriskt effektiv och barnen sover synkat). Nåja. Kanske skrivs det ett fantastiskt inlägg imorgon. Idag bjuds det allafall på en (mindre fantastisk) bild på när I sköter om sina kryddor (spontant infall efter en tur på bilen som ni även kan beskåda höger bakskärm på).

Trams

Såhär gôllig var I när hon var liten!

http://www.youtube.com/watch?v=seZRvnuaC70&feature=channel&list=UL

Och nu är E en såndär rolig, knasig liten unge. Åh vad det är roligt!

Solskensdagar

Dagens problem: Stranden eller nya gungparken? (och mitt extremfeta hår samt att I tre gånger har frågat om det ska komma en bebis till från min mage. Hår och kropp som matchar alltså).

Arbetsskygg

Enda nackdelen jag kan komma på med att vara föräldraledig är att man i regel har ett mycket litet barn att ta hand om. Hade det mycket lilla barnet varit 2,5 år (= högsta ålder jag har erfarenhet att ha barn som är) och t.ex. ett större barn t.ex. 5 år tror jag att det hade varit bättre än att alltid ha hela frysen full med Ben& Jerrys och alltid bra program på tv och ständigt rent hus och en fantastiskt inkännande sambo.
Men som sagt, det är enda nackdelen jag kan komma på just nu.

Årets julklapp

Årets julklapp: En sladd (eller nåt ännu fräsigare, typ bluetooth eller internet) från hjärnan till datorn. jag tänker skitbra på kvällen. Långa listor med vad som skall göras och i vilken ordning, memorerar för att verkligen göra alltihop ( jag saknar papper och penna samt alldeles för lite ork för att leta upp  / hämta). På morgonen: allt borta. Listan ser ut som äppelmos när jag försöker minnas vad jag hade på den. Så jag börjar planlöst göra saker som inte stod på listan och i totalt fel ordning.

Gärna en skrivare med. Som skriver ut direkt från hjärnan. kanske även hänger upp på kylskåpet. T.ex. MASKINDISKMEDEL!!!

Jag är pippilångstrump

Ok, inget kort taget på E idag (jag vet inte hur man formaterar kameran, eller vad det heter som jag tror att man ska göra), inget skrivet till det ännu ej inhandlade fotoalbumet heller (jag är usel, men planerar bättring; innan fredag måste nåt vara skrivet).

Dock har jag skaffat en rutschkana till trädgården som I kan åka i.
(* Ringde på annonsen,
*gick till dagis fastän att E skulle vakna och kräva mat när som helst,
*hämtade nyvaken-jag-tänker-gråta-hela-vägen-och-vara-otröstlig-I,
*småsprang med ekipaget till adress för rutschkanehämtning,
*gick hem i solgasset med strax-vansinnigt-hungrig E och gråtmild I på ståbrädan samt en jävla rutschkana över alltihop).
Jädrar vad man får skryta efter den bedriften! Som tur är gillar I kanan. Åtminstone för idag!

Rättvisans tid

Jag är första (och enda gemensamma) barnet för båda mina föräldrar. Det finns mängder med foton på mig. Och mammas amningsdagbok är sparad. Liksom banden-man-har-kring-handleden-efter-förlossningen, en liten hårlock och annat sånt. När jag sedan fick en syster hos mamma finns det en del men...inte lika mycket. Alls faktiskt. Syster nummer tre kom hos pappa och med en mamma som inte hade barn (mer än mig, som en extra köttbulle på köpet) innan och hade således en fördel på denna punkt. Hon fick t.o.m. fotas hos fotograf. Men lillebror hos pappa - tja inte finns det några fotografkort på honom i hemsydd stass. Inte heller hans student verkar vara förevigad med finklädd familj hos fotografen vad jag kan minnas. Liksom syster två och lillebror hos mamma. Klart de är fotade men inte i närheten av den extrema bildskörd jag faktiskt sitter på från mina första år.

Jag tänkte att jag inte ska göra så. Att det ska vara lika och rättvist. Det är dock tyvärr helt omöjligt eftersom vare sig jag eller T kan ha gjort annat än fotograferat I dygnet runt i ungefär ett halvår. Det finns så mycket bilder. Så mycket helt värdelösa bilder. Så mycket precis likadana värdelösa bilder (t.ex. I-sover-i-värdelöst-fotoljus-men-jag-törs-inte-använda-bilxten-ifall-hon-vaknar-kort).

I har ett (nästanfärdigt) fotoalbum där jag skrivit om graviditeten, förlossningen, nätterna, dagarna, känslorna och hennes färdigheter varje månad under hela hennes första år!

E måste få ett likadant, det är för orättvist annars. Men imorgon är hon två månader och inte en rad är skriven. Visst finns det kort men det är en bråkdel av den mängd I finns förevigad i, vid samma ålder. Jag ska fixa det ikväll. Och minst ett kort på lilla E om dagen. Basta!

Matmissbruk

Jag har misstänkt det ett tag men nu är jag nästan säker; lilla E har bulimi. Hon hetsäter och kräks flera gånger per dag. Äter på natten och ligger efteråt och mumlar tills hon - kräks igen. Det är så sjukt. Snart 7 veckor och har redan helt förvrängd kroppsuppfattning. Jävla samhälle.

Faktiskt

Bjuder på en liten sång (överhörd från lekrummet) såhär på morgonkvisten:

Lalla-laa Tralla-laa
Om man är en bebis
kan man inte prata
Om man vill sträcka upp sina armar
så kan man inte det

Farmors rumpa

Idag är det farmors begravning. Jag har inget att ha på mig eftersom jag fortfarande elefantar runt med 20 kg för stor kropp. Jag tror dock att farmor hade förstått och det känns som det viktigaste! Hon kanske inte hade kunnat låta bli att säga något om min rumpa, men det hade varit med glimten i ögat och kanske om att det var ett arv - från henne.
-Idag tänker jag vara nöjd med min stora rumpa, den är nog faktiskt ett farmorsarv!

Hypokondrisk mor

Nu ska jag och lilla E bege oss till läkarundersökning. Den fjärde på mindre än 24 timmar. Slå det om ni kan! Hon har hosta.

Hel å ren

Den där tvättvinda-vasen är hittad! Av mig, i förrgår (sekunden efter utfärdande av hittelön till den som hittade den). Tror att jag sällan blivit så glad. Framförallt då jag ett par timmar tidigare varit på Granngården för att konstatera att de var slut och framför mig såg ungefär hela sommaren med källartorkad tvätt. Nu tvättas och torkas det big time. Vem som viker in tvätten i respektive persons garderob / byrå är ännu inte klart för fem öre och således har vi tvättkassar lite varstans (två i lekrummet, en vid byrån i vardagsrummet, en i mellanhallen där även smutstvätten befinner sig).
Det gör inget; jag älskar att tvätta!

Lite ur hjärnan

Att ha ångest över:

• Är det RS-virus E har? Och borde jag vara vaken hela nätterna för att kolla så hon andas?
• Är det trots I har? Eller är det en livskris? Jag borde ha mer tålamod, oavsett!
• Trädgården. Den har sån potential, vi borde göra lite.
• Huset. Det har sån potential, vi borde göra lite.
• Pengarna. Varför vill jag inte veta hur mycket vi har? Varför vill jag få en liten del av min lön att spendera på lite sådär roliga och bra grejer och att T sköter resten? Var jag inte feminist? 

En sorglig liten saga

I har fått många fina saker senaste tiden (som plåster på såren då hon fått en lillasyster), bland annat badleksaker i form av olika fiskar. Igår badade vi tillsammans och I lekte med dem.

I: -Igelkotten är ledsen. (Blåsfisken är ganska lik en igelkott)
Jag: -Hm...varför det?
I: -Den saknar sin mamma (saknar!? -en tvååring säger väl inte saknar??)
Jag: -Jaha...vart är mamman då?
I: -Hon sover. Med pappan. Inne i huset. Och bebisen med.
Jag: -Men då kan ju igelkotten gå in och väcka dem!
I: -Nääe, för det finns ingen nyckel.
Jag: - Ojdå...men den kanske kan gå till en kompis tills de vaknar då?
I: -Den har inga kompisar. Den saknar och saknar.
Jag: (allt mer skärrad över den arma igelkotten och försöker minnas lite barnpsykologi) -nähä..jaha...ojoj...eh...den kanske kan träffa någon kompis? -en humla?

I Sätter igelkotten i mitt knä och kommer med lilla valen som egentligen är en delfin och slår igelkotten.
I tar krabban och lyfter bort lilla valen från slagsmålet och krabban säger till lilla valen: -SÅ FÅR DU ABSOLUT INTE GÖRA!!! DET GÖR ONT FÖRSTÅR DU VÄL!

Sammanfattning: ÅH herregud, min lilla I är en igelkott som inte har nyckel till sitt hus där resten av familjen sover och hon har inga vänner och vuxna krabbor skäller på små valar och det gjorde inte något bättre för igelkotten. Jag måste göra lite bättre. Mycket bättre. Igelkotten måste komma in.

Gud hjälpe mig!

OM man har en urkass natt och en vidrig morgon så kan man tänka att det blir en alldeles överjävlig dag. Annars kan man tänka att det inte kan bli sämre. Det första alternativet är nog lite mer min melodi. Dock tänkte jag för omväxlings skull byta inställning, för idag alltså.

Det blir nog bättre snart!

Ja jävflar!

Ok, 75% gräsmatta klippt, trädgårdsmöbler framme - dock ej tvättade. Lunch lagad och äten. Nu luktar jag som jag förtjänar och tar I med mig för en dusch. Sen har vi lovat oss varsin glass!

Nu jäfvlar!

Gissa vem som tänker ta sig vatten över huvudet idag och ta fram trädgårdsmöblerna, tvätta dem samt klippa gräset? -Om bara I har byggt klart klossarna snart och E kan tänka sig att rapa inom närmaste halvtimmen så sätter jag igång! Helst skulle jag vilja köpa ett parasoll med (men jag är osäker på om det går att få hem utan bil och med en 2,5-åring på ståbrädan).
Uppdatering om resultat kommer sen. Kanske.

Identitetskris

Mitt (min?) legitimation hade visst bäst-före-datum 2009. Det är ju tre år sedan det. Men jag brukar inte behöva visa det nuförtiden och jag är snygg på fotot. Anledningen till att jag inte skaffat nytt är att jag ju ska ha ett körkort istället. T. har sitt pass som legitimation - han ska ju ha ett körkort istället så det har ju varit meningslöst att skaffa ett leg.

Igår upptäckte vi dock att Ts pass visst hade passerat bäst-före med ett knappt halvår. Om man t.ex. ska köra upp (inte jag, tyvärr) så måste man ha giltig legitimation. Om man vill skaffa t.ex. ett pass (kan vara bra att ha utöver körkort så det kan det ju vara värt) så måste man ha giltig legitimation eller så kan en närstående som t.ex. sambo eller make/maka intyga att man är den man är - om den har giltig legitimation.


Således får jag ta med mig min mor som med sin legitimation kan intyga att jag är jag så jag kan skaffa ett pass som jag med kan intyga att T är T så han kan skaffa ett pass så han så småningom kan  ta ett körkort.

Men just nu är vi alltså en tvåbarnsfamilj som inte kan styrka våra identiteter. Ovuxet!

Happy valborg

När jag matade (fortfarande evighetsprojekt med 1. amning 2. babyfuckinförnedringssemp) lilla E somnade febersnoråhostiga I i soffan och sov så skönt att T bar upp henne till hennes rum fast klockan inte var mer än 17.50, så tänkte jag att det kunde vara skönt för lilla E att lufta rumpan lite.

Naturligtvis kissade hon ner mig, men än viktigare var att jag upptäckte att hon i ljumskarna luktade...gorgonzola. Till skillnad från sin storasyster så har E inte badat så ofta vid 5 veckors ålder och nu var det alltså dags för gång nr 2. Denna gång i diskhon som jag medan E skrek väldigt argt gjorde sådär superren som man nästan aldrig gör om det inte ska bada en liten bebis däri (för att man blir svettig av det och man vet att någon strax kommer sätta ned en stekpanna eller något annat vidrigt där strax).

Vidare protesterade hon hela badet och även under den milda torkningen då hon även kissade och kräkte ned två handdukar (jag såg en film om ett sånt härligt babybad som jag liksom försökte få till, men det blev inte så. Alls. http://www.elephantjournal.com/2012/04/skip-your-morning-meditation-watch-this-instead/).

SEN gick allt ännu mer åt helvete. Hörde hur I hostade så att hon, jajjemän, kräktes däruppe i sin säng. T var snabb och drog vinstlotten (= duscha av det kräkta barnet) och jag fick sanera sängen och golvet och samtidigt parera den fortfarande mycket arga och nakna E som placerades på mitt täcke (när jag behövde två händer) och hon givetvis kissade ner.

Sedan fick I Alvedon och E fick mer mat och sen sanerade jag badplatsen i köket och sen var I galet pigg av Alvedonen och kom ner och drack cola och blev ännu mer speedad och byggde klossar och sjöng och E kräktes maten hon fått och T värmde pizza som han och I åt och jag fortsatte gå omkring  i mina nedkissade kläder och tänkte att det är en ganska fin Valborgsmässoafton ändå.

Krôppen

Om man är ungefär normal i sin kropp (väger rimligt många kilon, äter lagom mycket mat och rör på sig någon gång ibland) och sedan blir gravid och kräks väldigt väldigt mycket i många många veckor (typ 17) men sedan, när kräket går över, ändå lyckas gå upp 25 kilo ungefär (från startvikten alltså, inte från den lite lägre kräkvikten) så är det nästan lite häftigt. 

Om man sedan föder lite bebis och väger sig någon vecka därefter och ser att man minskat nästan 6 kilo, så är det ju anmärkningsvärt. Om man sedan väger sig ungefär två veckor senare för att, jodå, få veta att man minsann gått upp ett kilo, så kan jag förtälja att det känns både lite bra och lite dåligt att det snart är Maj.

Jag kan förmodligen ta rätt bra betalt för att förevigas bredvid deffade bröllopspar (allafall bruden), studentpersoner eller bara människor som skulle vilja bli uppiggade av att de allafall inte ser ut sådär. Jag tycker dock att det är helt ok, det är så sällan i lifvet man är sådär grafvid så jag tycker verkligen det får bli såhär utan att det är en katastrof! Det är ju även lite intressant att se hur den kan bli - kroppen.

Dock:

Saker som gör att jag tänker att jag borde sluta med väldigtmycketfettochkolhydraterkosten:

•  Går och handlar utan bebis, träffar bekant person som mycket väl känner till mitt nyligen välsignade tillstånd. Personen kommenterar inte att jag inte längre verkar vara i just det där tillståndet längre. Fastän att jag smalar in magen så mycket jag kan (så jag nästan inte kan prata). 

• Går på stan med bebis i barnvagn. Möter bekant person som mycket väl känner till mitt nyligen välsignade tillstånd och tveksamt frågar: -har du fått?

Välkommen ut!

Jag har blivit moster!!!
Och sannerligen är det dretsvårt att veta att lillasyster ägnar sig åt lite förlossning men inte vara där, kunna säga snälla saker och veta hur just hennes förlossning går. Nu vet jag dock hur det gick och att hon var fantastiskt och fick en fantastisk son för besväret!

WOHOOOO

Samtalet kom; jag är så stolt och glad och mallig och lättad och uppspelt och nöjd och överaskad och så jävla glad! Och stolt! Så fantastiskt!

Idag:

• Väntar på ett spännande samtal!
• Ska gå till öppna förskolan - lilla behöver verkligen träffa lite andra (höhöhö)
• Det är visst Fredag, kanske skulle man låtsas att det inte är en dag som alla andra.

Insikt

Det slog mig att det jag gör på dagarna inte är så 50-talsaktigt som jag lätt får känslan av. Att ta hand om sina barn och laga mat till familjen är liksom inget som tillhör en svunnen tid - det måste såklart göras nuförtiden med. Och extra ojämställt törs jag påstå att vi nog inte har det allafall. Så mitt hemmafrumartyrskap är verkligen löjligt! Dock säger det lite om min lättjefyllda personligeht.

Jag har ju inte så många kategorier i mina inlägg (ja.nä, jag har inte så många kategorier i livet helt enkelt, allafall just nu och kanske 20 år framåt), de skulle kunna delas in i; bahrnen, städningen (avsaknaden av den) samt annat (mycket liten kategori). Kan tyckas fattigt, men det är enkelt. Det är inte försäkringskassan eller hur det egentligen går till med samspelet mellan hormoner och äggstockar och sånt för att barn ska kunna bli till. Det är alltså därför.

En ogift tvåbarnsmorsa 2012

Känner i hela kroppen att det inte tilldelas något så-jävla-fantastisk-människa-pris till mig idag. Det går ju att anstränga sig, tänja sig och sitt tålamod och sin trötthet ganska långt, men det slog mig att det här är min nya vardag och då ville jag inte vara en god 50-talshustru mer. 

Nåja.

Successful living

Tänkte mest säga det igen: jag är så fantastisk!

Som extra grädde har Lilla gått upp 110 gram på 3 dagar och I. är världens mest begåvade 2,5-åring. T har slitit ordentligt idag tror jag så jag lägger martyrskapet vila (på obestämd tid) och gör chokladmousse till efterätt efter salladen. 

Det trodde jag inte igår när jag grinade över att morgondagen inte kunde bli annat än en jävla katastrof!

Så bra, så mycket bättre!

T.s första arbetsdag som tvåbarnsfar och således min första arbetsdag som tvåbarnsmor. I lämnades på dagis i tid (trots att Lilla inte somnade i vagnen och att I hastigt kom på att hon avskyr ståbrädan) och nu är spänningen olidlig angående om jag även ska klara att hämta I i tid samt transportera ekipaget till BVC för 1. 2,5 års-kontroll av I. 2.vägning av Lilla. 

Hittills känner jag mig dock som superkvinnan (alternativt en martyr) som klarat denna bedrift (ingen har tidigare klarat av att ha två barn och passa en tid och jag kommer förmodligen att tilldelas ett pris samt pryda alla löpsedlar för en tid framöver. Planerar även att skriva en bok om den här dagen; hur det kändes och hur jag gjorde för att lyckas). Med tanke på att jag även ensam tog ansvar för nattens lilla cirkus (ok den var faktiskt väldigt liten, ungefär som en kass pudelcirkus) så kommer jag även att i ungefär 30 års tid kunna använda detta som vapen mot T vid eventuell konflikt. 

Sol och vår

Jag vet ju att dagen inte är slut än, det är väl vad som kallas lunchtid såhär en Lördag. Men det känns som att dagen är slut (och att det inte blev nåt särskilt av). Varför? -Jo för nu väntar jag på att lilla ska vakna eller väckas och sen ska hon matas och tillmatas och sen är det eftermiddag och då är det ju snart kvällen och lika bra att gå och lägga sig. När dygnet delas in i 3-timmarsintervaller varav 1,5 timme hela tiden är förpassad till soffan / sängen så är det så kört att få nåt vettigt gjort. Synd på en sån fin dag.

Fett hår

Lilla har inte gått ner  i vikt så om det fortsätter uppåt på Måndag så ska jag faktiskt skriva lite roligare saker på det här stället. För jag ska försöka hålla liv i bloggskrället. Men vi får se, på Måndag börjar även T. att jobba och det är verkligen inte att leka med. Jag fattar inte hur det är möjligt att ha mer än ett barn och ändå hinna tvätta sitt eget hår ibland. Men jag ser ju att folk klarar av det och jag borde inte vara sämst, jag borde klara av det när så många andra gör det. Men det är tveksamt, idag blir det knappast hårtvätt.

Viktångest

Ny vikt om en stund, och nu börjar jag bli orolig - tänk om det är nåt fel? (oj vad bra det går att lita på mig själv som förälder!). 
Lillas mamma har allafall inte samma problem - hon väger varken för lite eller går ned i vikt.

Pruttig dag

Förfärlig dag:

• Bästa finaste farmor är död.
• Lilla har gått ned i vikt - hänvisades därför:
• Ny tur till Karlstad:
• Evighetsväntan på akuten - (4 timmar, ett klanderfritt CRP taget och rådet att lita på mig själv som förälder) 

Mitt i amningskriget

Vi blev inlagda en sväng igen, mest för att Lilla gått ner ännu mer. Väl inne på sjukhuset fick hon en sond och i vilken jag skulle mata henne var tredje timme, däremellan kopplades mina tuttar till en pump som mjölkade mig på självförtroendesänkande lite mjölk. Igår fick vi komma hem igen med uppmaningen att mata fröken var tredje timme (1. amma så mycket hon vill 2. ge flaska med vad jag lyckats pumpa ur + ersättning 3. pumpa ur till nästa mål).

Det är bara det att alltihop tar ungefär 1,5 timme! Däremellan måste jag kissa, äta och kanske vinka lite till I, sen är det ju dags att väcka och köra racet igen. Det är fruktansvärt stressande. Dessutom är Lilla inte intresserad av de mängder som hon borde få i sig (med sond har de liksom inget att säga till om, men även en bebis kan knipa igen munnen). Och det blir så lite sömn.

Så just nu är det lite av ett inferno omkring maten här. T. förstår inte att Lilla håller på att svälta ihjäl (inte Lilla heller verkar det ju som) och jag som fått med mig en mindre variant av självförtroendekvarnen hem pumpar och grinar och borde duscha. I. är duktigast i världen och väntar tålmodigt på att få höras lite.

Samtidigt som jag så himla gärna vill amma, helt, och är helt trasig av ansträngning så tycker jag förstås att jag gör bra, jag försöker verkligen. Men jag undrar om det är värt det. Som barnmorskejävel vet jag hur viktig och bra och anpassad den heliga bröstmjölken är - den är ju faktiskt fantastisk. Och har man bara (minst) ett bröst och (minst) en unge så kan alla amma. Eller? -För jag har verkligen fått hjälp, de har visat och klämt och tittat hur hon suger och jag har pumpat och ammat på tidig signal och druckit mycket och tänkt på forsande bäckar. Vi har både bra förutsättningar och fått hjälp och ändå måste jag säga att det går ganska dåligt.
Men jag är ju inte ensam, amningsstatistiken är urkass - särskilt i Värmland. Och nu är jag snart en del av fel sida statistiken. Blä!

En vecka

Nu hade jag väldigt ont, för en vecka och 9 minuter sedan. Och vart denna veckan tagit vägen vet jag inte. Imorgon ny koll på BVC om vikten vänt och bilirubinet sjunkit, annars måste Lilla sola och vi alltså läggas in. Marathonamning och hemmasolarie i fönstret just nu således.

Just nu

I: (för sig själv) Jag klappar bebisen.

*Klappar bebisen på huvudet*

I: En litenliten näsa.

*trycker bebisen lite på näsan*

I: (mer och mer inåtvänd och mumlande) Handen. Man kan hålla dom i handen.

I: Ska hämta min barnsax, måste klippa lite.

*Skuttar iväg*

...och tusen andra händelser jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. 

lyckalycka!

Så är vi äntligen fyra! Lillasyster kom på en timme i Tisdags och är ännu namnlös. Hon är ljuvlig och vi försöker få ordning på alla som ska ha mat och sova och är bajsnödiga (och försöker amma eller gråter) här hemma, projektet känns emellanåt hopplöst men väldigt trevligt ändå!
Jag har massa saker jag skulle vilja skriva men... just nu måste jag äta, sen Lilla tror jag. Vi borde väl sova med.

Allt är N O R M A L T !

Jag tycker att det går bra att vara sin egen barnmorska till en viss gräns, sedan tappar jag greppet. Jag vet precis vad jag skulle säga till en patient som ställde frågorna jag ställer (i mitt huvud då), men jag nöjer mig inte med mina svar, tycker att jag är opålitlig och undrar vad jag egentligen har för stöd i det jag säger, tänker att den där barnmorskan verkar faktiskt inte klok.

Då tänker jag att det skulle varit bättre att ha ett annat jobb, som jag kunde få ut något extra av - åtminstone för egen del! (det vet ju alla att rörmokarn byter tjänster med elektrikern och så bygger de hela hus utan att det kostar dem särskilt mycket), men även en bilmekaniker borde ju kunna laga sin egen bil. En bibliotekarie har förmodligen god koll på kul nya böcker. Någon på försäkringskassan kanske vet precis hur man bäst lägger upp sin föräldraledighet. Och så vidare.

Fast det förstås... bilmekanikern kanske tvivlar på om han (hen) gjorde rätt bär han bytte sin egen bils förgasare, byter den igen, går ut och kollar på kvällen och oroar sig för om det blev rätt - fast det är nåt han (hen) gjort massa gånger förr. Men jag tror inte det.

Kräkfobi

Fyra magsjuka ungar på dagis stod det en lapp om. En hade kräkts där. Idag. Jag övervägde att ta med henne därifrån men...hon hade redan börjat leka så det kändes för taskigt. Men det vore en mardröm nu. Nog för att jag gärna slutar vara i detta välsignade tillstånd, men inte samtidigt som det förbannade tillstånd en magsjuka innebär! Åh låt oss slippa. Jag betalar 1000 kronor om vi slipper, snälla!!

Nu ska jag på jobbmöte.

Seanbanan + Galaxa = barnporr

Igår åkte jag och syster L till barnmässan i Karlstad. Ett arrangemang jag faktiskt velat gå på i, kanske 4 år - om inte mer. Det blev nästan inte av i år heller (lite logistikproblem, missförstånd och förseningar), men tillslut var vi där. Så jävla kasst!
Trångt, varmt och högljutt. Massa människor (främst snyggmammor som tagit på sina ungar de snyggaste kläderna), massa barn (alla möjliga - alla var dock på vippen att flippa ur om de inte redan gjort det och således vrålade / låg på golvet och vrålade / vrålande försökte ta sig ur en vagn) och massa skit. Jag blev faktiskt lite tagen av hela situationen. Vi beslutade oss för att med största effektivitet samla gratisprov och sedan lämna slagfältet. Det gick bra men det var påfrestande. Framförallt eftersom vi ansåg oss orka Ikea, HM, Bodyshop, Barnvagnsaffären och lite allmänt stadsflanerande utöver spektaklet. Idag är jag gravidkrämpigare än nånsin.

Dock måste jag nämna Galaxa (-barnens nya favorit). Vi stod i nån kö med perfekt utsikt över scenen när det annonserades i högtalarna att Galaxa - barnens nya favorit skulle uppträda. Hon var en vuxen tjej i tight paljettop, ballerinakljol och blond lång peruk som skuttade ut på scenen sjungandes, nej, mimandes, till nån eurotechnobarnpoplåt som handlade om hur det är att vara kär och hur klumpig man blir då (precis sånt som den uppskattningsvis i genomsnitt 4-5-åriga publiken kan relatera till). Seanbanan och Galaxa är det som vi har att erbjuda barnen eller?
Jag kände hur jag blev alldeles vansinnig inuti. Så vansinnig att jag inte ska fördjupa mig så hemskt mycket mer för då kanske dagen blir lite förstörd. Men sammanfattningsvis tänker jag att Galaxa kanske mest är -porrpappornas (och kanske snyggmammorna om de har några döttrar de vill ska bli lite sådär) nya favorit. Jävla äckelvärld.

källartorkade lakan

Jag hittade inte metallvasen till torkvindan. Men hackade sönder gräsmattan med ett spett det gjorde jag.  Nu ska jag laga min goda kycklingfilé men jag är så attans osugen på det så jag tänker bara äta sallad (obs, inget försök att vara nyttig eller kalorisnål- vad skulle det tjäna till i mitt läge!?). T och I är i parken och jag önskar att jag var pigg och rolig.

Soltorkade lakan

Jag kan vara världens snällaste flickvän. Lite lat, mycket tjock och ganska argsint, men ack så snäll. Nästan så att det blir för mycket om jag städar och gör det ordentligt mysigt i hemmet idag.

Något som jag dock bestämt ska göra är att sätta ut torkvindan. MEN det är så knäppt för när vi satte upp den förra året så var det liksom en metallvas som vi bankade ned i gräsmattan. Sedan satte man enkelt ned torkvindan i "vasen" och kunde ta bort den när man t.ex. klippte gräset. Eller om man ville vara duktig och präktig så tog man in torkvindan på hösten. Men nu hittar jag inte vashelvetet. Jag vet förstås ungefär vart vi bankade ner den men...borta är den. Förmodligen överväxt med gräs och mossa och skit. Ska prova att gå runt med ett spett och se om jag lyckas hitta den.

Slutsats: var inte så jävla präktig. Det straffar sig.

Rise and shine!

Sitter på trappen med en tekopp och njuter av solen och läser DN. Huset är nystädat och arbetsrummet är såpass klart att spjälsängen står därinne - bäddad med påslakanet jag sytt själv. I eftermiddag ska jag och I påskpyssla lite. Jag tänkte att vi ska göra små gulliga påskägg till lite vänner.

SKÔJA!

Jag ligger halvt påklädd i soffan (fast jag varit ute, påklädd), moläter torkade aprikoser (trots att jag vet konsekvenserna) och facebookar. Huset ser för skruttigt ut och jag borde försöka packa den där väskan och åtminstone göra det möjligt att ha en föräldrasäng och spjälsäng i det där som alltså kallas arbetsrummet. 

Göra påskägg?

Hahahhahahahahhahahahahhahahahahhahahahahahahahahahhahahahahahahhahahahahahahahahhahahahahahahahhahahahahahahahahhahahahahahahahhahahahahahahahahhahaha.

Älskade fina lilla stad!

Nyss tog jag mig en cykeltur till jobbet för att säga hej till mina arbetskamrater och lyssna lite på bebisen. Jag blev alldeles lycklig för den här lilla sta'n är alldeles underbar att leva i.

Naturligtvis är den alldeles hopplös att leva i med ibland (och inskränkt och tröttsam och på utdöende och hopplös och ful och för liten och inavlad), men mest är den fantastisk. Kanske handlar det om att jag har nån slags identitet här (det kan man ju ha vart som helst, men det tar kanske lite tid att skaffa bara), att jag känner så många och har en relation till så många fler.

-Gomorron morskan! från stadens astronom, som till skillnad från mig cyklar åt rätt håll på den enkelriktade gatan, ser postkillen som alltid kör den där lite större postbilen göra en mindre snygg parkering och bära in nåt till  hotellet. Undrar ett ögonblick hur restaurangen jag bara ätit en gång på kommer att bli efter renoveringen och ägarbytet som den handskrivna lappen på dörren tillkännager, någon hade hört att det skulle bli franskt. Kanske blir jag en stamkund?
Byter några ord med ljusteknikern som jobbar som elektiker på vårdcentralen just nu, hon är snäll och rolig. På vägen hem cyklar jag så långsamt att jag blir omkörd av mannen i permobil som brukar lapa sol (och titta på folkmyllret gissar jag) på torget vid lunchtid, han ler skämtsamt och bränner på bortför trottoaren. Tittar upp mot farmors lägenhet men hon sover nog. Ica är mitt andra hem och idag är det V i kassan, hon ska jobba ända till stängning. En flashig volvo 740 spelar jättehög musik på Fallängsvägen.

Seg som kola

Har kommit av mig lite. Planerar imorgon väldigt bra men får nästan inget gjort. Jo, tvätten sköter jag jävligt noga, men jag ser att jag skulle behöva ta tag i plock och städ och sånt med. Och ringa lite viktiga samtal och packa den där väskan så det är gjort och kratta lite i trädgården och rensa kylskåpet och vädra sovrummet och tänka ut vad jag ska ha på mig på föräldramötet ikväll (för nu är det sannerligen inte mycket som ser drägligt ut längre!).

Valfläsk

Jag ska på kalas med jobbet om 1,5 timme. Det kommer bli trevligt och gott...men jag har ingen lust... jag är så trött... Och jag måste ha på mig nåt...och kanske duscha...och inte kan jag väl gå på restaurang i springskor?
Dagens lyxproblem verkligen. Men dock ett problem faktiskt. Jag har bestämt mig för att gå allafall. Jag är övertygad om att jag kommer vara glad att jag bestämde mig för det. Jag ska bara försöka lösa ekvationen för trånga kläder på valkropp i festligt sammanhang. Vi behöver handla med. Och T har huvudvärk.

Hyllning till Järnskogs handel

Vi bor i ett hus som ligger på samma gata som det hus i vilket jag till stor del växt upp. Bara ett hus emellan. En psykolog skulle säkert ha något att säga om det (brukar jag forcerat haspla ur mig lite ursäktande). Men skit samma om det beror på något mer än jag är medveten om.

Alldeles nära vår gata så ligger Järnskogs Handel, mer känd som Cykelaffär'n. Jag ÄLSKAR den affären. När jag gick på lågstadiet (3:an = 9 år) så var min absolut högsta önskan och favoritfantasi att ha en vit-och-rosa-bockstyrad-Cresentcykel-26-tum-2800 kr som fanns just där, på Järnskogs handel. Jag gick in och tittade på den varje dag på väg hem från skolan. I min Sparbanken-elefantsparbössa (stor, rosa) så trillade varenda peng jag kom över ned. Det var en snäll farbror som jobbade i affären. När det fattades tusen kronor var det April och mormor och morfar (eller var det mamma och pappa??) lade till de resterande pengarna och jag fick/köpte cykeln. Jag var så lycklig för den så länge och den stod på en rosa skumgummimadrass i källaren på nätterna. Jag gick ibland ner och tittade på den.

Nu jobbar inte farbrorn där längre. Men hans dotter. Och hennes son (förstod jag igår när jag investerade i en cykelpump). De lagar punkteringar, byter däck, fyller på luft, monterar barnsitsar och berättar om vilken hjälm man ska ha. En riktig affär liksom. Den får inte lägga ned, den ska vara där. Därinne ska generationer av cykelaffärsmänniskor jobba och dit ska generationer av cykelsuktande ungar och pumpbehövande föräldrar titta in.

Så låt för fan bli att köpa en skitcykel på ett varuhus som säljer allt.

Jädrar vilken kula du har nu!

Åt så mycket frukost att jag blev alldeles svettig och fick vila lite. Bra start! Imorgon tar vi en tur till Is farmor & farfar. Det blir som en alldeles lagom paus/påfrestning. Jag och T ska gå på stan själva under dagen och det ska bli jätteroligt!

Jag tycker (av naturliga skäl) inte att det är så roligt att handla kläder till mig själv just nu (faktiskt är det lite jobbigt att röra sig bland folk alls när jag behandlas som något; fritt att kommentera och ogenerat betrakta med skräckblandad förtjusning). Därför kanske jag och T kommer att gå på stan med lite mer gemensam agenda.

Därför är planen att idag (ja, håll i er, nu kommer det!!!) städa i ordning och helt enkelt göra det sådär trevligt att komma hem igen på Söndag. Start: NU!

Vår

Idag är I helt frisk (igår var hon nog det med) men fick vara hemma från dagis så vi kunde umgås med lite kompisar. SÅ roligt för både mamman och barnet. I och hennes kompis V lekte dessutom så himla bra. Som att ha ett stort barn som har en kompis som hon leker själv med och inte vill att (i det här fallet) mammorna ska lägga sig i. Dock somnade hon i cykeln på väg hem och vaknade inte av urlyftning, hjälm-, jack- och skoavtagning så...hon får sova lite i soffan, fast det väl är lite i senaste laget.

Jag är på gott humör och tänker inte städa (det måste ni vara nyfikna på; -ska hon städa idag? -hur har hon tänkt omkring städande idag? -rimligtvis krävs lite städande, kommer det bli av?). Jag tänker läsa Buffé och njuta av vårsolen.

Au naturel

Än så länge är jag full av energi, har snälla planer för dagen och tror på framtiden. Det enda som just nu grumlar glädjen är att min deodorant är slut (helt slut). Jag använder inte deo med aluminium i för jag tycker det är så onödigt (ja, det kan vara överdrivet med tanke på att jag äter kött, diverse godis med E-nummer och inte rört nämnvärt på mig senaste halvåret, men ja...det känns så onödigt). Men det gör att 1. jag strax kommer lukta / stinka 2. jag måste försöka få till det här lite dyrare inköpet från lilla stadens hälsokostaffär. Nåja. Au naturel är inte det sämsta!

Sol i sinne, sol inne!

I sover i soffan på egen begäran. Jag städar visst inte. Men jag ska det. När hon vaknar ska vi gå ut. Kanske är det städat när jag kommer hem. Kanske skänker nån en kabinväska till mig idag. Kanske öppnar jag inte chokladen eller colan i kylskåpet (det är extraenergi som är inköpt för att T ska kunna få lite extra energi under förlossningen(!!!), det kan ju behövas med tanke på att jag senast födde på 3 timmar från första känning). Kanske är I frisk imorgon.

Troligtvis inte.

Wohoo!

Det är fantastiskt! I. är sjuk (igen) och det är inte kräk!!! Jag väljer att vara glad för den här förkylningen (fast det är förstås synd om I som har feber och snorar nu igen), för kanske slipper vi kräket? Och hellre en förkylning igen nu, än om en månad.

Kabinväska

Saker som aldrig verkar bli gjorda här:

• Orkidéerna (a.k.a. kärringväxterna) får aldrig vatten eftersom de ska stå i en bunke med kallt sådant.
• Golvet blir aldrig skurat. Vi kommer aldrig så långt. Om det skuras så är det efter en spill- eller kräkkatastrof.
• Städskåpet, min garderob, kattvindarna samt källaren blir visst aldrig organiserade. Eller rensade.
• Tvättberget som skall vikas ihop och läggas in i diverse lådor och garderober når aldrig sin botten. Kan möjligtvis höra ihop med föregående punkt.
• Listerna i sovrummet. Varför orkade vi inte den detaljen!?!
• Alla syprojekt.
• Buskar och träd som ska beskäras och gödslas och klappas och sjungas för.
• Staket som ska upp.
• Beslut om var badrum egentligen ska vara.
• Knoppen på T.s sängbord (och varför är mitt en stol?).
• Arbetsrummet.
• Nagelklippning. Av samtliga familjemedlemmar.

Och tusentusentusen andra saker. Lite stressande när jag tänker på dem faktiskt. Jag tänker på kabinväska istället.

Baksmälla?

Efter en jättejätterolig tur till Ikea (det blir jätteroligt när man köper saker, är två ganska tjocka personer som stönar om de måste böja sig ned, samt om man blir övertrött på Ikea) var jag så trött att jag var så nära att bli en zombie. Sen har jag haft ont. Och nu tror ni kanske att det var i magen men nä, det var i benet och bäckenet. Önskar att det hade varit dags att föda barn, för nu är jag ju helt hopplös i både kroppen och humöret. Helt meningslöst bloggämne med.

Vi har ingen bra väska att ha som sån-där-väska-med-grejer-man-behöver-när-man-fött-barn. T. inser inte vidden av detta världsproblem och föreslår hela tiden fullkomligt galna idéer som ryggsäck eller den gamla Adidas-bagen. Jag tror vi behöver investera i en kabinväska. Men de är ju mycket dyrare än en bag / ryggsäck / icakasse. Och jag kanske inte är den mest resande personen så jag kan inte helt avgöra exakt hur nödvändig denna utgift ska klassas som.

Minns inte vad vi hade för väska när vi gjorde den här lilla semestern sist (för T. blir det ju faktiskt lite som semester tänker jag ibland. För mig med, bortsett från att jag kommer att ha jävligt ont, förmodligen kissa ner mig några dagar och hysteriskt försöka amma dygnet runt), men jag minns att jag hade ETT ombyte med och det luktade sådär efter de 4 dagar vi stannade på patienthotellet. Likaså tog förstås blöjorna slut. Den här gången ska jag vara sådär mysig som jag misslyckades med sist, och kanske är kabinväskan lösningen?

Vapenfabrik i Saudi

Världen är korrupt och nu ska jag plocka iordning här. Nån kommer och tittar på taket sedan, igen. Och imorgon ska jag och syster L. till Ikea och spendera lite. L. ska med få en bebis, nån vecka efter mig ungefär. Det ska bli så roligt (alltihop, utom att plocka ordning)!

Arg

Jag är arg på två saker:

• Kvinnodagen är INTE nån jävla form av mors dag. Kvinnor ska INTE bli firade eller gratulerade idag. Jag blir tokig på att vare sig män eller kvinnor verkar ha koll på det här. Som att det är ett jippo 8:e Mars som väger upp 364 dagars orättvisa och förtryck, eller hur tänker de? 

• Det är faktiskt synd om Fredrik och Filippa Reinfeldt. Jag tycker inte att de verkar vara jättesympatiska eller så, men de verkade allafall ha varit genuint glada med varandra. Jag kan tänka att det inte är helt lätt att hålla ihop under deras förutsättningar heller (liksom tusen andra förutsättningr). Men gôttandet i separationen är äcklig.

Snö på krokusarna

Idag har jag vilat. Efter att ha lämnat I på dagis, vilket tog nästan en timme i det oplogade snövädret, så har jag bara haft det skönt. Faktiskt utan dåligt samvete. T. har gifvit mig uppdraget att påbörja packning av BB-väska (guh så dumt att det heter så - BB är ju där man ev. hamnar efter förlossningen och nån sån räknar jag då inte med att få förära. Jag ska packa patienthotellsväskan). 

Det är ett roligt uppdrag! Mest tror jag att jag fick det av T. för att jag råkade få en riktigt ordentlig sammandragning igår kväll och att T. möjligtvis kom att tänka på att det kommer en förlossning förr eller senare (senare sätter jag 100 spänn på). I vilket fall så kan jag ju påbörja projektet lite, eftersom det är så kul. 

Dock blir jag lite åh-nej-det-kommer-göra-sådär-ont-ig när jag tänker på förlossningen. Första gången var det ju som att veta att man skulle bli överkörd av något. Kanske en lastbil, kanske en cykel. Den här gången vet jag ju lite mer vad jag kan förvänta mig. En skitbra förlossning helt enkelt, men satan vad ont det gjorde.

Lyxpadda

Sammanfattning:
En kass dag. Vi var nog trötta efter en jobbig natt - både jag och I. Kanske har hon växtvärk. Eller bråkiga kindtänder. Eller är sliten efter första dagarna på dagis efter två veckors uppehåll.
Kanske har jag foglossning. Eller bråkiga hormoner. Eller är sliten efter lite allt och inget.

T. räddade oss tillslut och nu är han min hjälte som lagar god mat medan jag får ligga här som en bloggande lyxpadda.

Skit

Hittills; en mycket dålig dag. Bortsett från ett fynd: 20 Bamsetidningar, som dock inte verkar rädda dagen. Jag tänker damsuga nu, i ren frustration.

Trött, tjock och sur

Idag är jag och I hemma tillsammans, utan att vara sjuka. Meningen är att vi ska ha det trevligt. Att jag ska vara en snäll, rolig och tålmodig mor som minskar sitt dåliga samvete (över att hon är så trött, inte får bära I, inte orkar krypa omkring och leka roligt och därtill har kort stubin). Dock känner jag att det är lite fel dag - jag är tröttare, surare och tjockare än vanligt.

Dessutom ska det komma någon och titta på vårt tak (som alltså ska läggas om så småningom) och jag gillar verkligen inte att "visa runt" när T inte är hemma. Jag blir stressad över hur man gör, vad jag borde veta om taket och huset och det är så ostädat och fult och jag vill verkligen inte bjuda på kaffe.

Nu ska jag läsa en trevlig bok för I utan att somna. Och vill hon att vi ska läsa den en gång till så ska jag göra det,utan att ifrågasätta det. Eller somna då heller.

Stuck

Jag har fastnat, stannat liksom. Jag kommer inte kunna hänga med i mode, musik och mat som förr. Ni med tror jag! Generationen som till slut gick med på att stuprörsjeans var snyggt kommer inte klara av att se hur hopplöst töntiga de är en gång till. Vi kommer äta vår sushi, lyssna på Band of horses och ha  orkidéer i våra fönster, allt med en känsla av att ändå vara lite modern. Våra föräldrar stannade ju med (ananas på pizza, Phil Collins (ja, jag veeet!!), och diverse fräcka klätterväxter i fönster), liksom generationerna innan antar jag. Eller ja, kanske ändras vad som är specifikt för en generation snabbare nu än för 100 år sen.

Lite sorgligt är det ju, att I. kommer tycka att jag har så hopplös smak, att det är så pinsamt när jag föreslår den där nya maträtten från grönland som jag inte kan uttala och sjunger med i en gammal Coldplaylåt. Fast naturligtvis är det ju oundvikligt. Det hade ju varit ännu mer sorgligt att vara så jävla hipp vid 48 års ålder, ständigt uppdaterad om det fränaste allt.

Lite samma sak med att jag blir förvånad ibland när jag ser mig i ett skyltfönster. En smällgravid blivande tvåbarnsmamma som vaggar omkring i en klart för trång anorak. Jag vet faktiskt inte vad jag förväntar mig, men jag kan ibland se vad en superfrän 18-åring ser när den möter mig.
Inte alls så att jag känner något behov av att rätta till bilden av mig (som alltså är...verkligheten), men jag blir lite sentimental och tycker det är lite fint och sorgligt på samma gång. Jag är så nöjd med att ha stannat, att bara väldigt långsamt hänga med. Och det kommer den där superfräna med att vara, fast den inte kan tro det när den ser  mig!

För fin för fejjan!

Men herregud vad är det med mig? Är jag nån slags samhällsanalytiker plötsligt!? 30 år och vet visst jävligt mycket om vilka som är lyckliga och olyckliga och hur desperata människor är idag. Jämfört med vad? Och fäjsbuck-kutym är visst ett specialintresse.
Get a life Pucko!

Dikt och förbannad lögn

Idag träffade jag två finfina flickor som har en finfin utställning här i stan under veckan (passa på alla som kan - det är fantastiskt på Galleri 39 just nu!) och vi kom att prata om massa roliga saker bl.a. det här med facebookljuget. Alltså att bara skriva hur underbart livet är, hur fantastiskt allt går, hur god maten var, lägga upp snygga bilder och länka till fåniga visdomsord.
Det är lite sorgligt egentligen, jag tror ju inte att så många tror att livet är sådär härligt för någon nästan. Och naturligtvis ska man inte behöva hänga ut alla sina sorger bara för att få respekt, på ett sånt där forum på nätet. Men jag tänker att de där som alltid har sådär lyckliga statusar nog är lite olyckliga ganska ofta. Och att det liksom ger ett sorgligt perspektiv på den desperata jakten på att vara lycklig, lyckad och sedd som folk kanske har nuförtiden.

Vanlig Söndag

Idag vaknade vi 9.30 och det var ju härligt (efter en mindre härlig natt) men dilemmat är som vanligt middagssov eller inte. Nu ska T. få jobba lite (det vet ju alla att man måste ha ett helt hus för sig själv när man jobbar) och jag och I. ska släppa ut katten Siri hos min papi & B. som roar sig i Göteborg.  Kanske planterar vi de där tomaterna sen. De som jag tänkt ska ner i sina små bebiskrukor i flera veckor. Kanske inte. Känner redan nu att det är ungefär där gränsen för I.s finmotorik går och faktiskt just ungefär där gränsen för mitt tålamod går idag. Men 2013 kanske jag åker vasaloppet. Det vore väl nåt?

Ps

Åh nej! Nu lät det som att det är kasst för att I. finns. Så är det ju inte. Tvärtom. Det vore bara skönt att kissa ifred. Och hinna tänka på ett namn till bebisen, eller hinna prata lite med T. nångång. Fast bara ibland!

Oskuldens tid

Eller, nää. Lathetens tid. Den egna tidens tid. Den längre tiden. Den tiden  är förbi. Och jag minns den som underbar. När man kunde sova tills man vaknade, kissa med stängd dörr, äta när man kände sig hungrig och prata i telefonen jättejättelänge. Eller när man kanske kunde fantisera om vad ens barn, om man skulle ha några, skulle heta och hur de skulle se ut och att de skulle bli så fria och egna och lyckliga eftersom man (jag, vi) var så annorlunda och fria och egna och fantastiska och roliga.
Guuuuh va härligt det var!

Hela tiden

Några irriterande saker:

• När någon visslar i telefonen (sådär så det blåser mer än visslar)
• Juiceförpackning i kylskåp innehållande 3 ml juice
• Kylskåpsbokstäver, bondgårdsdjur och smulor på köksgolv
• När någon berättar sin långa dröm (dock härligt när man gör det själv)
• När man duschar och strax efter upptäcker att man luktar skitmycket svett
• Att vakna pigg och en timme senare bara vilja somna

Handstickat på den där hamburgerkedjan

Jag och I. ska gå till McDonalds och äta nu. Det är kluvet. Hon har aldrig ätit där. Jag var 12 år första gången och är inte en stamkund. Minns inte när jag åt där senast. Men nu ska vi dit. Känns skitkul och förjävligt, men nu blir det så och det ska bli roligt. Hoppas jag.

Jag ska sy och jag ska sticka, jag ska göra't ska jag tippa!

Känslan att jag nog vill vara en sån där mor som gör sakerna själv är nästan ännu värre. Jag har klara tendenser. I höstas syltade och saftade jag mig blå (röd) efter att med en känsla av eufori och stressjukdom plockat vinbären, hallonen och körsbären från trädgården. Fortfarande står det litervis med saft som blev gelé i flaskor nere i källaren. 

När det ska komma en bebis kan man sticka mössor, sy täcken, snickra sängar och bygga spännande babygym (bebisar måste ha ett gym, en bebis utan gym kommer utan tvivel bli ett barn med barnfetma. Du vill väl inte att barnet ska behöva gå på atkins diet vid fyra års ålder!? -du har väl ett babygym???). Men jag vet hur lätt det blir ett dyrt inhandlat, halvt påbörjat och tyvärr aldrig avslutat projekt. Men jag vill. Jag vill vara en sån mamma som har frysen full med hembakade bullar som är helt ekologiska. Och när någon påtalar att mina ungar har fina kläder -så har jag förstås sytt dem själv. 

(Liksom min egen fantastiska balklänning. Jag vill fasiken inte ha hjälp av några snällsjungande musjävlarallafall)

Köp bra

Det är lätt att drabbas av hysteri när det ska komma en bebis. Av olika anledningar. En anledning kan vara att man förstås vill göra så bra som möjligt och är ett lätt offer för folk som vill sälja dyra saker (som säkert inte är dyra att tillverka för de görs av en obegripligt fattig tvååring på andra sidan jorden ungefär) med motiveringen att de är
1. nödvändiga för livet med en bebis
2. bäst (miljövänligast, mjukast och mest pedagogiskt utvecklande).
Fastän att jag ju faktiskt har en liten I. och således alltså gått på flertal myter förr så...känner jag att det är lite för lätt att känna att det nog borde vara bättre när bebis ska komma och att lösningen är att köpa dyra bebissaker.
Försöker tänka på att barn nog mådde fint på stenåldern med eller 1816. Utan en en svanenmärkt specialsäng som dansar runt i huset sjungandes pedagogiska vaggvisor samtidigt som den får barnet att sova en extra djup sömn som ger hjärnan en fördel i fråga om framtida inlärning.

Trång kropp

Jag får inte riktigt plats i kroppen längre. Bebisen kanske är en väldigt stor bebis, kanske en fullvuxen liksom (typ det kommer ut en medelålders naken person och hojtar att den är hungrig). Jag kan inte äta ordentligt för då får lungorna inte plats och jag måste halvsitta i soffan och flämt-andas. Och jag kan inte böja mig ned för då känns det som att både lungorna och magen ska krossas, dessutom blir jag oroväckande hjärtinfarktaktig i ansiktet (blåröd) och måste vila mig efteråt. Nu är kommentarerna om att jag går som en anka befogade för jag kan inte få ihop benen på ett snyggt sätt och sova kan jag bara på sidan så axlarna blir ju helt pajade. Det är lite för lång tid kvar till födelsedag för att det ska vara mysigt att ha det såhär.

Vi var på bio och det gick skitbra! I var jätteduktig och ropade bara -Men vad händer nu!? vid några spännande tillfällen. Sen handlade vi och jag var på sådant glatt humör att I. fick med sig kylskåpsbokstäver hem från leksakshyllan. Mamman fick en liten (nåja) chokladbit och blev inte på sämre humör av det.

Ungefär

T. har sportlov och således även I. Hela familjen är hemma och får inget gjort. Imorgon ska jag och I gå på bio (eller ja...biblioteket visar 30 min film för barn från två år), hoppas att det kan bli bra. Idag ska vi plantera tomater, men just nu tar hon sig en middagslur.
Det är så härligt väder och jag blir lycklig så isen i trädgården smälter. Jag måste måla klart sandlådan för den ska ut och sandfyllas så fort det går att gräva i jorden.
Tja...lite så...

Snyggast

Jag är alltid snyggast på kvällen. När jag borstar tänderna innan jag lägger mig. Det spelar ingen roll hur oduschad jag är eller hur rödsnuten näsa jag har - på kvällen innan sovdags är jag snygg.
Det måste vara nåt med ljuset eller mina trötta ögon.
På morgonen är det alltid borta.

Saneringskris

Idag har det känts lite som att mitt liv är ungefär som jag trodde att det skulle vara att ha fyllt 30 och ha barn och hus. Vi håller på att bli friska och därför känns operation sanering av hem och familj som ett prioriterat område.

Det är dock mycket svårare att utföra detta när barnet börjar bli friskt (= vansinnigt argt över sin trytande ork), pappan kände att det var dags att abdikera till arbete (= slippa saneringsarbete samt gräl om detsamma samt få vila på soffan vid hemkomst?) och modern är alarmerande tjockmagad, slapptappad och trött.

Jag tänker att "nu måste det snart bli ordning här igen, sådär som det nästan var när vi blev sjuka", och jobbar på med att vara effektiv. Men sen känns det futtigt. Har det blivit så att min livskvalitet är direkt kopplad till hur städat det är? Att det finaste mitt belöningssystem kan tänka ut är nybytta lakan, tulpaner och fredagsmat? Alltså ungefär som jag föraktfullt tänkte att det skulle bli om man, ve och fasa, hamnade i ett orenoverat hus med en  ganska töntig kille och nån snorig unge.

Inget särskilt

Idag mår alla lite bättre och jag överväger att sluta ha en blogg som terapeut där jag så fort jag visst känner något, skriver det till världen...
Nåväl. Sol ute och jag ska på möte med jobbet. T. är stressad för allt han missat att göra på sitt jobb och I piggar på sig. Nu börjar väl det stora saneringsarbetet efter den här lilla sjukdomsepisoden. Ska bli fantastiskt när det är färdigt, men lär ta lite tid. Kanske blir det nya tulpaner då.

Yadayadayadayada

Nu är jag inte lika arg längre!
Men jag är orolig, för illa I är så himla sjuk. Hon bara sover och sover och säger att hon inte vill ha saft eller någonting. Fast säger vi att hon måste och sätter henne upp - så tar hon en klunk, motvilligt. Så jag har totalt tappat greppet och googlat ihjäl mig på 1177, vårdguiden och varenda landstings informationssida. Där nånstans förlorade jag sista biten av mitt omdöme och blir nu helt perplex av att försöka bedöma Is allmäntillstånd.
Det är visst bara jag som ser att hon är jättejättesjuk. Alla säger att allt är normalt och T tycker allt är ok och uhuu uhuuu uhuuuuuuuu. Jag borde sova lite, men vem ska titta på henne hela tiden då!?!

Snart ska vi göra det stora övergreppet med dos nr 2 av Kåvepenin. Inte heller stärkande för mina klena nerver.

Ovårdad

Ibland hatar jag organisationen jag jobbar inom; skithelvetesvården!
Således följer här ur hjärtat lite irritation.


Det är såklart inte den enskilde arbetarens fel, den hatar förmodligen systemet lika mycket som jag när den sitter och väntar med sin sjuka unge. Och jag menar inte att läkaren var inkompetent, bara att den hade kanske med tyckt att de där knappa 30 sekundernas undersökning av det sovande febriga barnet inte kändes alls tillräcklig (framförallt om denne absolut och väldigt uppenbart inte på något sätt läst journal, gjorde det där och då eller ens visste varför vi var där - trots att jag råkar veta att det står på dagschemat! Där står f.ö. även vad barnet heter så man kan lista ut att det är en flicka och slippa fråga).

Nu har vi fått Kåvepenin mot öroninflammation och det är ju fint, men jag är faktiskt inte nöjd. Jag är asförbannad för att allt är så kasst. Jag må vara en idiot men jag tror faktikt att jag skulle klara att organisera den här sörjan bättre.

• Det är inte ok att vi får vänta på läkare i ett ostädat infektionsrum; vad för äcklig jävla infektion har varit här innan oss?? 
• Det är inte ok att behöva vänta 50 minuter på att läkare kommer till (det, då av patientens mor, städade) infektionsrummet och efter den skämsigt korta visiten ytterligare 45 minuter på provsvar och recept (provsvaren går mycket fortare, jag kunde lätt kollat dem på jobbet en trappa upp, recept på Kåvepenin är inga konstigheter för en läkare som gjort det förr). 
• Det var inga hemligheter som skulle meddelas men det är ändå inte ok att meddela provsvar (och dos-ordination) på stående fot i väntrummet.

Stackars läkaren, jag hade inte velat ha hennes arbetsdag (eller arbete) och det är inte hennes fel, men det ÄR fel. Det är för kasst. Det är värdelöst. 

Nu måste jag även tillägga att jag verkligen inte på något sätt tycker att en privatisering av sjukvården är en lösning! Privatisering är skit tycker jag!!! 

Ring mig!

Det är (konstigt nog, ryktet borde ha spridit sig) väldigt sällan det ringer telefonförsäljare till mig. Dock, när det gör det så har de ringt rätt! Jag är värdelös på att komma ur samtalet och för väluppfostrad för att lägga på i örat på dem. Idag ringde någon från ett större företag som ville binda mig till ett mobilabonnemang (på så vis fick jag veta att bindningstiden för mitt nuvarande alltså går ut nu! Bra!). Allt lät skitbra och jag skulle få en ny fin telefon för bara 100 spänn till i månaden! Dock ville jag kolla vilken telefon det handlade om och han skulle ringa igen om två timmar.

Jag avskyr att ta ställning, jag får nån sorts adhd av vissa ord (t.ex. ränta, pixlar, amortering, premiepension, RAM-minne, operativsystem och basbelopp), och tog hjälp av T som genast sågade erbjudandet och enkelt visade hur kasst det var. För enkelhetens skull lät jag även T ta samtalet sen och kände mig som en liten dum kvinna från 40-talet. T. berättade glatt för telefonföräljarpersonen vad jag behöver för telefon och hade visst plötsligt koll på hur mina telefonvanor ser ut (bättre än mig allafall). Samtidigt var det naturligtvis gött att inte jag tog det och nu skulle suttit här och väntat på en papptelefon och ha bundit mig till ett livslångt abonemang med svindyra regler.
Det är helt enkelt jobbigt att vara insatt i allt, men känns lite typiskt att vara oinsatt i sånt här. Hade det ringt en tulpanförsäljare hade jag varit så mycket bättre.

Sur som en citron

En riktig skitdag so far. Vi är sjuka och sura allihop. I. har kräkts och febrat inatt och sen har det varit en röra omkring huruvida vi borde träffa en läkare eller inte och om denna borde arbeta på vårdcentralen eller barnakuten. Kontentan är att vi varit hemma och diskuterat hur lite vätska det är ok att hon får i sig och om den andre vuxne är en idiot (som med sin korkade åsikt isåfall ensam får ta ansvaret för hennes hälsotillstånd). Och naturligtvis ringde dagis för en stund sen för att höra hur I mår samt förtälja att det är flera barn som fått halsfluss. Blä!

Jag kan ju även berätta att jag drömde att jag (med bar och jävligt gravid överkropp) var på en festival och kände mig mal placé, fastän att det fanns andra morsor (fast sminkade och påklädda) där. Alla på festivalen pratade om den riktigt stora festivalen, skulle bli en engångsfestival med alla de största bästa banden i världen som jag vill se. Men jag skulle inte dit, för jag skulle ha en väldigt liten bebis då, och ingen sörjde att jag inte skulle med.

Skruttplutt

I kräktes (nog av febern) inatt och då gav vi en ny dos Alvedon och hon somnade om i vår säng. Sen kräktes hon igen fast det bara var två timmar senare (då effekten av Alvedonet borde vara maximal) och jag tänkte att det kanske är bra att faktiskt ta tempen; 40.8! 

Då blev vi skraja båda två och jag ringde 1177 där den snälla sköterskan tyckte att vi skulle ge Ipren för barn istället. Det var inget vårt husapotek rymde och den enda nattöppna macken i denna lilla stad saluförde naturligtvis inte just Ipren för barn. Således öppnades fönster på vid gavel, I kläddes naken och fick ha en tunn bomullsfilt som täcke. Efter en timme ny tempning; 40,2. Kändes ju sådär, men sen sov vi till morgonen och då var tempen 40.8 igen. Men då kunde hon ju få en ny dos Alvedon och nu tror jag pepparpeppar att det vänt, för nu sjunger hon med lite i musiken inne på madrassen. 

T. hade förresten tagit reda på att skorpionen var en bokskorpion, och att de finns i Sverige och inte är farliga. De äter kvalster så kanske skulle vi låtit den bo i vår säng istället.

Kan det vara difteri? Eller kanske...

Lilla I. är sjuk. Sådär sjuk så hon har legat på madrassen i vardagsrummet under täcket hela dagen, inte velat leka någonting  bara att man ska sätta på musiken igen. Som en liten tyst kamin har hon legat och vi har trott att hon förstås sovit men när man gått in till henne har hon bara legat tyst och varm och vaken.
När vi tjatat har hon snällt druckit saft, men när vi frågade om hon ville se paketet från (världens bästa) farmor och farfar så tyckte hon att det inte behövdes. DÅ blir man ju lite nojjig.

Nu har hon lagt sig för natten i sin säng och HUUUU jag tänker att det är massa allvarliga saker hon fått. Att jag borde sitta där och se så hon inte får feberkramp eller andningsuppehåll och att hon helst borde tempas varje kvart (vi har hittills inte tagit tempen en enda gång - vi känner ju att hon har feber).

Den fräna mamman är alltså så ofrän man kan bli av att ha en sjuk liten unge.
Finaste bästa lilla I. blir frisk fort så ska jag bli logisk, rationell och rimlig igen!

söndag i sängen

Nyss kom det en miniskorpion krypande på bordet. Den hade maffiga klor i förhållande till sin storlek för övrigt men saknade den där giftsvansen. Så nu börjar min faiblesse för tulpaner falna, om det ska vara massa skorpionägg i dem som kommer kläckas i mitt hem så kan det kvitta.

Idag händer ingenting; vi är tre sjuka. I. vaknade i natt med feber och jag var så attans nöjd att jag vid det laget hade sovit 5 (fem!!!) timmar och inte 2. T. är nog på bättringsvägen, han berättade att han stekte sig en köttbit (!) efter att jag lagt mig.

Ofrisk

Ok, två sjuka vuxna ett misstänkt sjukt barn. Jag går och lägger mig nu och är glad för två saker just nu:

• Det är inte kräk!!!
• Barnet är inte så stort att det innebär en katastrof att hela familjen lägger sig innan 20.15 en dag när det är melodifestival (vilken jag som sagt skulle förbjuda min/a barn att se men ändå...).

Skål på er, schlagerdivor!

En lerig åker

Nu ser det ut som en jordfräs varit här. Inne alltså. Synd, för igår kändes det så fint med mina tantsnusk-tulpaner. Ännu mer synd att vi är två vuxna som absolut inte orkar göra något åt röran och att den tredje personen i det här hushållet är just jordfräsen. Den sover allafall nu och min vana trogen tänker jag att -då blir det nog rätt jobbigt ikväll.

(Men skärp dig Pucko! Sluta håll på och älta om ni är sjuka, hur sjuka, om det är städat och hur städat. Skriv inte bara för dig själv, tänk på de som läser. Och T. hade länkat på fejjan och så, visa att du kan tänka nu, skriv lite intelligent!)

Ok...ok...eh...; jag tror att det är samma salthalt i fostervatten som i urhavet. Men...jag vet inte riktigt vilket urhavet var eller vad det hade för salthalt eller vad det egentligen säger om någonting....

Kossans klagan

Jag förstår hur tröttsamt och tråkigt det är att höra en småbarnsförälder säga hur trött den är, hur jobbigt allt är och kanske redogöra för nån trist vana barnet lagt sig till med. Jag minns hur tråkigt sånt är att höra. Och jag minns att förutom att tänka:
 -Stackars henne, det blir väl så med barn, vem vill ha det så?
så tänkte jag ganska lätt att:
-Men SÅ jobbigt kan det väl inte vara? -När jag var på fest häromkvällen gick jag och la mig 04.30 och sov bara till 11.15 och jag var inte så värst trött! 


Men jag förstår verkligen behovet att berätta hur det är, hur lite man får sova, hur tokigt det blivit, hur jäkla hemskt det är att gå i någon slags sömndimma och inte veta vad som är normaltillstånd längre.
Som nu till exempel, då vill jag helst ringa alla jag känner, skriva här och på fäjsbukk hur det är för mig; hur febrig T. är, Hur tidigt I. vaknade och hur gravid jag är och därtill hur halsont jag har (tro inte att jag inte är glad att det inte är kräk - jag är så jävla glad att det inte är det!).

Och förmodligen skulle jag desperat säga vänta bara tills du får egna barn, då kommer du förstå, till den stackare i min väg utan barn. För de som har barn har:
1. Varit med om det och deras 8 barn hade dessutom kolik och vattenkoppor samtidigt och modern var enbent och fadern döv, så mitt helvete är ingenting.
2. Inte tid att prata för deras unge spyr och hon måste hinna till apoteket och hämta ut Coccilana till sin sjuka man innan de stänger och hon är helt slut i både huvudet och kroppen.

Hurra för mig!

Nu är jag äckligt nöjd! I. är pulkaåkt, jag fick D-vitamin och vara social i verkligheten en stund och T. har fått komasova en lång stund!
Dessutom har jag och I. alltså varit ute två gånger denna dag, först på förmiddagen så gick vi på vägen till affären (införskaffade alltså de där sexiga tulpanerna jag visst hyser en orimlig kärlek för) förbi lekparken och I. lekte kiosk en lång stund medan jag lapade sol i trappan till ruschkanan och sedan nu då. Som att detta inte vore nog lagade jag torsk i ugn med senapssås lagom till den sjuke mannens hemkomst.

Sammanfattningsvis kan man säga att jag förtjänar en underbar afton med god mat (det har jag införskaffat så det räknar jag med) , kärleksfull T. (inte helt otänkbart att han känner ett lite dåligt samvete över hans fruktansvärt gravida "frus" duktighet och helt enkelt känner att det inte är läge att somna när hon berättar om  hur det var en gång när hon skulle göra en grej i lågstadiet) , sovande dotter (verkligen rimligt med tanke på dagen - men hon kan ju flippa över och bli galen!) och...låt säga två tiopoängare i på spåret (ok, mindre sannolikt)!

En god mor och söt fru

Jag vet ju att det händer; förr eller senare så slutar barn sova middag. Egentligen tänker jag att det ska bli skönt att inte ha en timme eller två som "hackar" dagen och kräver planering. Man kan vara ute hela dagen eller leka med stora barn (stor = skippar middagslur). Det är bara det att det även är lite av en skön paus...
Man kanske vill lyssna på ett radioprogram, sitta lite vid datorn (och alltså inte titta på Pippi eller nåt youtubeklipp med crazy cats) eller bara skala potatisen utan hjälp och det är så mycket svårare utan det däringa sovet. Idag bidde det ingen lur för I. och jag tänkte att det inte var värt att tjafsa om. Men nu, när T. är hemkommen och naturligt-jävla-vis och föga förvånande inte alls är så "frisk" som imorse (och således måste få ligga i soffan och eventuellt bli matad med Fishermans friend) så känns beslutet mindre bra.
Jag tror jag ska släpa min konditionslösa, tunnformade kropp tillsammans med den lilla apungen och en pulka till nån närliggande backe och låta pulkan göra jobbet. Kanske blir det fantastiskt om jag orkar få till lite fika med. Risken är dock stor att vi sedan är tre lite för trötta personer i detta hem varav en inte har några hämningar i sitt uttryck för dylikt. Ok två.

Frisk sjukstuga

T. är förkyld men tror som alltid när han är feberfri på morgonen att han är "frisk" och gick således till jobbet. I. får stanna hemma, förmodligen mest för att jag är så rädd att hon ska få kräk (läs; att jag är så rädd att jag ska få kräk), men även för att vi tyckte oss möjligtvis kunna ana en rosslig hals imorse. Bra beslut men hon är väl inte helt nöjd med att få umgås med sin stillsamma mor.
Den stillsamma modern ser ju å andra sidan slutet på städprojektet gå i stöpet så det är väl rättvist. Kanske kan vi klara att införskaffa tulpaner tillsammans, jag & I. Och jag kan kisa lite så ser det nog riktigt skurat ut.

Kräkfobi

Halva dagis är magsjuka berättade T. alldeles nyss. Därbland inte I. Än? T. kände sig dessutom förkyld och vissen. Jag känner mig mest gravid och livrädd för att i första hand få magsjuka men en dunderförkylning är inte heller vad jag längtar efter. Vilken tur att jag inte bytte lakanen!

Förebyggande åtgärder som omedelbart vidtas:

• Toalett och handfat rengöres mycket noga. 
• Handdukar bytes. 
• Obligatorisk handtvätt efter kontakt med omvärlden.
•  Handsprit framställes på köksbord.
•  Husets handtag avtvättas med sterilium. 
• T. måste rengöra tangentbord och mus, helst med sprit, vid hemkomst.
• Endast varm (>70 grader vid tillagning) mat ätes.

Snällasnällasnälla förskona oss!!!

Ps. det blev ingen riktig målgång, projektet fortsätter imorgon, såvida alla i den här familjen är vid någorlunda hälsa.

Mellantid 2

12.40: strukit massa kläder (guuuh va det tog tid), hängt tvätt 1 och lagt i tvätt 2, vikit och lagt in mastodonthög med kläder (fast det finns ändå kvar att vika men det får bli...kanske imorgon), plockat upp alla leksaker från golvet och lagt på allafall ungefärligt rätt plats, Tagit in soptunnan och sopat trappen från snö.

Har även pratat med fina roliga M. och där tappade jag lite fart. Nu äter jag strax lunch (laxlasagne) och sen ska jag fixa köket, sen får det kanske räcka för idag. Jag har inte bestämt mig. Ger jag mig blir det ju lite kvar tills imorgon men...för all del...

Mellantid 1

09.17: Lagt i en tvätt, lagt massa tvätt i soffan som ska vikas, Rensat kylskåpet, letat upp skräp i huset och gått ut med kylskåpsrens och skräp (överfull soptunna, övervägde kommunens med knödde ner dem i vår - det gick), Öppnat fönstren i sovrum, tagit fram strykbräda (utan att bära eller lyfta tar det lite tid kan jag förtälja).

Lura mig (nejnej, vad folk än säger)

Idag har jag en ny liten plan; det är skönt att ha det tråkiga gjort så har man det roliga kvar. Om jag gör allt det där (naturligtvis oansträngande) städandet så fort som möjligt så kan jag få gå ut lite sedan. Och nu tänker ni -hahaha, hon kommer inte göra det idag heller! 

Men här kommer planen in. Jag bloggar vad jag gjort och tiden, ni kommer sätta jobbkaffet i halsen när ni ser hur effektiv jag är. Lite som när man säger till en tvååring: -I. ska vi se hur lång tid det tar för dig att ta på dig pyjamas? -Jag räknar! Jag får försöka uppdatera kanske en gång i timmen eller varannan och målet är att köra fram till 12.00.

Ok nu kör jag *klappar sig på låren sådär som höjdhopperskor gör och frustar och fnyser*

Sol i sinne, sol inne!

Jag ska gå ut lite. Jag ska vagga bort till blomsteraffären och titta och lukta. Kanske fira någonting (att det är onsdag, att jag sprängt rekordet för onyttig dag inomhus, att solen strålar eller att det äntligen är sophämtning imorgon) med en bukett tulpaner. Fast kanske får tulpanerna vänta tills imorgon - de kan vara min morot för att pyssla iordning lite bättre imorgon så att det är riktigt festligt på fredag. 

Jag trodde väl aldrig att jag skulle bli sån. Som städar på torsdagar för att det ska vara fint på fredag för då är det helg och mysigt och man äter klyftpotatis och ser på "på spåret" och tävlar lite och känner sig nöjd när man tar nåt på 10 poängsnivån. Och tänker på att gräsmattan ska klippas, inte bara för att den "ska" det, utan även för att grannarna inte ska bli besvärade av att ha en ful granntomt. Eller tycker att I. ska ha någon form av "finkläder" på kalas. 

Delar av det här livet känns oavsett vad jag förväntat mig jättetrevligt. Jag älskar att veta vart vi är på väg!

Absolut ingen fyndig rubrik

Idag skulle jag vara sådär effektiv igen, det har dock hittills gått inte så bra. Inte med att vara exeptionellt nyttig heller. Men hey, klockan är inte ens 10.00.

I. vaknar i regel nångång varje natt och tjoar att vi ska lägga på henne täcket. Eftersom jag är smidig som en atlantångare och dessutom numera kan lägga till symfyseolys (= foglossning) till grafviditetskrämpor jag testar, så har detta blivit T.s uppgift sedan en tid. Tyvärr vaknar han inte lika lätt som jag (läs; vaknar inte av annat än våld) så jag måste väcka (läs; tackla) honom för att säga att han ska gå in till I.
De senaste två nätterna har han dock trott att det är morgon och således tagit den förvirrade I. från hennes säng till vår säng för en stunds "mornande". Sen somnar T. ganska lätt och jag ligger vaken (och arg över hans misstag) med ett halvt täcke ( I. kräver att dela med mig), kissnödig som aldrig förr med en liten sparkande kamin intill och lyssnar på T.s snarkningar. Martyr? JA!!! (I smyg är det lite mysigt att mina fina ligger där och sparkas och snarkar och jag kan ligga där och tycka om dem).

Ok, nu: skärpning!

Insidan är väl ändå viktigast?

Jag bakade förresten cupcakes i helgen. Skitsnygga (så snygga att jag förevigade dem) men helt oätliga (smakade bara socker) och ärligt talat är det sällan jag betraktar något sött och fett som oätligt. Men det var bra. Nu är jag mycket tveksam till alla som i tid och otid bakar och tar bilder för att lägga upp i sina bloggar; de kan se snygga ut men de kan smaka skit med! (dessutom åt jag inte upp dem, hade de gått att äta hade risken för det varit 100%).

Löneklyftor.

Hörde nyss på radion att S nya partiledare (Stefan Löfven) får 29000kr mindre i lön än vad den förre (Håkan Juholt) hade. Nyheten fokuserades på att S därmed bryter praxis att oppositionens partiledare har samma lön som statsministern (f.n. Fredrik Reinfeldt). Detta innebär att Stefan Löfven får 115000kr, och att Fredrik Reinfeldt kammar hem 144000kr i månaden.

Det är precis 117000 kr mindre än undertecknad kan glädja sig åt den 25:e. Mer än 5 gånger mindre tjänar jag. Om jag hade jobbat heltid alltså. Nu menar jag förstås inte att jag skulle ha precis samma lön som en statsminister, men nog fasiken är mitt jobb viktigt. Liksom de som jobbar på I's förskola, kör tåget vi åker med eftersom vi inte kör bil, mjölkar kossorna vars mjölk jag hinkar i mig otaliga liter av, läser upp sånhär fakta i radion och tusentusen andra jobb som inte heller har nån fetinglön.

Fick jag 144000 kr i lön skulle jag skämmas över att bestämma över andras förutsättningar. Jag tror jag skulle skämmas oavsett vad jag hade för jobb om jag fick så mycket mer. Jag tycker det är tokigt att jag tjänar mer än mina föräldrar gör. Jag har jobbat 4 år, de har jobbat länge. Vare sig mitt högre studielån eller min förmodat urkassa löneutveckling kan försvara det.

Skitsverige.

Hormonsvaj

Om jag till och med skriver det här, så kanske jag inte behöver tänka på det när jag ska somna:

Det finns många det är synd om. Många barn det är synd om. För deras mamma och pappa kanske inte är snälla och lyssnar på dem och säger hur oändligt mycket de tycker om dem och de kanske försöker göra bra fast det blir dåligt. Och om man tänker på hur snälla barn är så är det lite sorgligt för de verkar hela tiden vilja göra så att det blir bra och roligt och även om de är superpåhittiga och busiga och galna så är de inte dumma. Och även om föräldrarna är dumma så är barnen snälla. Och en del föräldrar är kanske bara lite kassa för att de inte är så finkänsliga liksom, medan en del är så hemska att det är så vidrigt så man nästan kräks lite. Och jag orkar inte riktigt att det är såhär och jag är så glad att jag har så fina förutsättningar att vara en ok förälder och jag tycker det är roligt. Det är en sån jävla ynnest att få ha en (eller flera) liten unge att älska och ta hand om och bli väckt av och bli galen på och så stolt och lycklig av så man snorgrinar i kudden.

Stackars liten.

Effectiveness

Idag skall jag vara effektiv. Effektiv och stillsam är ibland en balansgång, men inte omöjlig. Tvätt nr 2 för dagen är just ilagd och kanske är "tvätt" fel ord för maskinen innehåller en liten Pia. Det är I.s älskling och sovkompis som ställer upp och leker varenda ledsen-bebis-, Madicken-å-Lisabeth-, eller nu-får-du-försöka-sova-lek som I. leker. Just därför har hon inte bara blivit vidrigt lortig utan även fått en större ansiktsdeformation och förlorat i det närmaste allt sitt hår. Jag tvättade henne för hand för ganska länge sedan, det kändes svårt att få henne helt ren och sen skulle hon ju torkas fort som attan för att kunna vara i form att vara sängsällskap till kvällen. Jag tänkte att 50 grader i ugnen borde funka, men hon blev lite brunrosig av den pärsen. Dessutom fick I. syn på Pia i ugnen och det blev besvärande för mamman att förklara situationen. Nu håller jag tummarna för att Pia klarar 40 grader ylletvätt samt hinner bli ok tills ikväll på ett element.

Sömnadsprojektet är islagt för en tid, kanske tills jag börjar äta nervmedicin.

Men kamerabatteri laddas, snart kommer alla bildbomber.

Idag måste presskannan komma för en fredagsafton med nytt försök på chailatten i ett rent hus med en ren Pia i I.s säng skulle sitta alldeles utmärkt bra.

Som en julaftonsmus ungefär

Tänkte sy lite. Med mönster. Jag är inte en person med mycket tålamod så de gånger jag syr så brukar jag känna att mönster är lite överdrivet. Liksom att nåla eller mäta och sånt. Syr lite på fri hand och med en skön avslappnad känsla helt enkelt. I regel brukar resultatet tyvärr bli en helt annan känsla.

Men nu har jag ett mönster och en beskrivning. Det verkar ganska svårt; jag fattar inte flera ord (jag ska bl.a. göra lite kastningar, rynktrådar och pressa ett fålltillägg) eller hur de menar att jag ska lägga tyget och åt vilket håll jag ska sy i det. Men första problemet är att vi inte äger silkespapper och för att bryta den dåliga vanan att ta vad jag hittar så borde jag införskaffa det. Men visst borde plåtpapper funka utmärkt!?

Lite navelskådarblogg liknar det kanske, men det kan ju vara intressant med min navel - just nu är den i det närmaste obefintlig.

Långpromenad

Jag ska gå ut lite. Jag får det. Slapptappen håller sig fin och bra och snällisläkaren tyckte att jag gott kunde våga mig på någon mycket kort och långsam promenad. Således skall här promeneras; runt kvarteret är planen och kolla postlådan på hemvägen som grädde på moset. Sen förtjänar jag lunch.

Kan även förtälja att jag via det underbara nätet (mitt fönster till omvärlden just nu och min ekonomis förfall) köpt mig en sån där presskanna och med den skall det gå utmärkt att skumma mjölk. Därtill har jag köpt Espressohouse's Chaite på burk, så bara den där kannan kommer (hoppas hoppas hoppas de skickar den ända ner i brevlådan för annars måste T. hämta den och då händer det kanske inte exakt när jag vill) så ska det bli chailatte igen.

Svammel

Ok, jag fattar att det blir lite tjatigt att det i varje inlägg alltid står något om graviditet (i regel min), barn (vanligtvis mitt) och föräldraskap (mitt eller vad jag tycker om andras). Så ni vet att jag är medveten om det skulle kunna uppfattas som aningens tröttsamt. MEN, det är så nu, och här kommer en grej jag tänkt lite på (om det heliga hafvandet).

När man är gravid slipper man det ansvaret för sin kropps utseende. Vanligtvis (kvinnokropp som ej befinner sig i grossess) har jag ett ansvar för min kropp; den ska vara någorlunda iordning eftersom jag bedöms som person t.ex. utifrån min kropp. Inte för tjock så att jag verkar vara en karaktärslös person, inte för smal som ett flippat kontrollfreak, inte ha jättekonstig trollfrisyr och jamen ni vet, kroppen är en del av vårt sociala uttryck. Och det är ju rätt jobbigt, eftersom det hela tiden måste underhållas det här arbetet med att ah en kropp som representerar mig.

MEN, som gravid befrias man! Gravid är gravid. Förvisso är den gravida kroppen ett allmänt gods ( *klappklapppåmagen* / okänd man i kassakö, osvosv), och den är fri att kommenteras (-ojojoj, ärre tre därinne?, -snart äre att dax va? -ja, du va stor!) men kanske är det en del av den stora acceptansen för den gravida kroppen?

-Att människan som är gravid är så befriad från ansvaret för sin kropp att människor känner sig fria att kommentera den och dessutom är det ju i regel positiva kommentarer (om än totalt plumpa), jag tror på riktigt inte att de vill förolämpa mig (även om de gör det). Ingen skulle gå fram till en okänd tjockis och säga att -jäääädrar va stor du är! Eller till en person med stor näsa att -pass däj så näasa inte sprecker, höhöhö!

Det är så skönt! Jag får se ut hur som helst för jag är gravid, inte kan väl jag råda över hur min havande kropp ser ut!? Men samtidigt är det så vidrigt att det inte är så jämt. Det är ett sjukt samhälle.

Ungefär.