Nämen hej!

Här ligger mina gamla ord och dammar!
Jag är på jobbet och sitter i telefonrådgivningen men knappt ett endaste samtal på hela tiden. Jag har väl egentligen massor att skriva men jag vet inte riktigt vart jag skulle börja - det var ju så länge sen sist. Men...jag återkommer snart. Snartare än ni nog tror.

Ultimat

Ibland kommer det över mig.

Världens bästa lilla familj är min!

Barnen sover. E har varit världens strävsammaste och klarat två dagar själv på dagis (tja, inte själv - det var massor av barn och några pedagoger där) och bara gråtit lite när jag gick (och det kändes ok, jag höll inte på att gå sönder och rusa tillbaka för att slita henne ur pedagogens famn och springa hem och låsa in oss i en garderob och aldrig mer gå ut eller med på det här samhällets konstiga regler och förväntningar). I och jag plockade svamp igår och hon har så mycket intressant att säga så jag på riktigt helst vill prata med henne av alla i hela världen.
Nu sitter T i soffan och spelar gitarr och jag är i köket och funderar på regnställ vi borde köpa och kriget i Kongo och feministiska problem. Och att imorgon är jag och barnen lediga och att vi kanske ska gå till biblioteket. Eller badhuset. Så jävla fint. Det är så jag nästan behöver gråta lite åt det.

Simultanoförmågan

Alltså HUR orkade en vara kvinna för typ 70 år sen?
Jag blir galen på köket och disken och tvätten och städet. Och då vet ju jag ändå att det
1. Inte är mitt allena. Vi är två som försöker dela ansvaret.
2. Mitt liv utanför hemmet slutade inte i och med mina barns födelse.

När T slutar jobbet ska vi fara och bada. Jag ska verkligen verkligen försöka ha fått i barnen mat, plockat ur och i diskmaskinen (!), tagit in tvätten och åtminstone lagt i en ny och  packat kylväskan med en trevlig fikapicnic. Hejja.

Underbar person

Förresten ska ni få mitt (ja det är sant, jag har på eget bevåg modifierat ett recept med lyckat resultat) recept på de däringa dinkelpannkakor med spenat som får en att känna sig som en härlig förälder. Eller, de får mig att känna mig bra eftersom de är nyttiga och båda barnen äter sådana mängder att de rimligtvis får i sig rätt mycket av vad en nu har i dem.
Here it comes:

2,5 dl dinkelmjöl
0,5 dl vetemjöl
5 dl mjölk
fryst spenat, ungefär en näve sådana där klumpar
4 ägg
1 msk kokosolja

Sedan gör en som en vanlig pannkakssmet och steker i yttepytte smör (ja, fastän att det är kokosolja i). De blir så attans smaskiga! I undrade lite skeptiskt över de gröna prickarna från spenaten och förklaringen är naturligtvis att grönprickiga pannkakor är lyxigare och att en därför måste borsta tänderna extra noga om en äter sådana.

Hycklarmor

Det finns ju massa roligare saker än den där helvetes rosa kattjäveln. Det är ju mycket skönare att bada nakenfis. Oj vad stark du blivit. Varför ska en ha hårspänne? Jag tycker nog att alla stenar är fina, fast olika bara. Prinsessor har alltid svärd och är kompis med drakar - klänning har de bara om de inte just skulle ut och leka. Det spelar ju ingen roll hur en ser ut för alla tycker att fin eller ful är olika saker ändå. Vilka skor är snabbast? Vilken jacka känns bäst att leka i? Jag älskar dig, du är världens roligaste, tokigaste och påhittigaste unge.

...sa mamman och kände att hon i förebildens namn borde bada nakenfis på storstranden (men se det gjorde hon verkligen inte).

Rötmånad

Bra dag. Fast väldigt väldigt varm - jag har luktat jättemycket svett, fastän att vi varit på stranden och badat (i vattnet alltså. Jag badade i vattnet. Men började liksom lukta svett igen ganska omgående efter det).

Jag har, ganska länge, haft en knöl på min vad. Jag har tänkt på den när jag märkt den - typ ibland. Den är inte varm, röd, kliar inte och syns inte om en inte tittar skitnoga - men känns. Jag har funderat lite. Tänkt på åderbråck, fettknöl (lipom), nåt muskelgrejs, att jag slagit i och fått nån blodansamling eller whatever därinne. Börjat oroa mig lite faktiskt, känt att nu måste den här jävla knölen gå bort annars måste ju nån undersöka den! MEN, idag träffade jag en kunnig person som hade vänligheten att titta på denna oroskälla och; tadaaa: ÅDERBRÅCK!
Jag är så himla glad. Älskade åderbråck, jag ska verkligen vårda dig ömt.

För övrigt:

• Tusen små fixa-i-ordning-projekt väntar på att jag ska lyfta på röven (som väntar på att bli tränad)
• Vi har hämtat köksluckor som någon rivit ut. Snart har vi till ett kök. Hurra!!
• Lars Ohly instagrammade visst en bild på sin tatuering och råkade då även instagramma sin kuk. Så roligt och så fantastiskt att det var ett sådant misstag. Jag hoppas verkligen han tycker det känns ok.
• Jag sa snart börja jobba, ska bli så kul, men jag glömmer att jag liksom ska jobba. Tänker att jag mest ska träffa min kollegor och hänga i fikarummet...

Itte bet, om en sigger!

Jag lagar dinkelpannkakor med spenat och kokosolja till kvällsmat, och smoothie med vinbär och jordgubbar. Känner mig som en fantastisk förälder. Förvisso är det kompensation för att de förutom frukost igår fick i sig ungefär en korv (sån där dålig) och några havrefras, men ändå - jag är underbar!

Fin dag

Och, nä, buren är inte klar. Blev nödgad att engagera T och nu är den snart klar, dock på bekostnad av födointag, gräsklippning, strandhäng och städning av hus. Imorgon kanske den blir helt färdig och det vore nog skönt för Vickan om det blev så.

Men, idag har vi haft haft middagsknyt i vår trädgård med fina vänner. De är så fina och roliga och jag tycker verkligen om dem allihop. Det är verkligen härligt. Och barn har de, som passar precis att leka med våra ungar. Jag tycker ju att det är skitjobbigt att låta människor som inte känner mig sådär supersuperväl (sådär så de kanske sett mig naken tusen gånger eller hållit undan håret när jag kräkts - inte så många alltså), men det känns ok med dehäringa vännera och det gör mig jätteglad, verkligen roligt!

Ett säg

I leker med grannkompisen M i sandlådan och jag överhör konversationen med ett halvt öra, när M plötsligt häller massa sand på I. I blir inte upprörd utan fnissar och säger
-Men är du inte klok, jag ser väl inte ut som en hink heller?!?

Hoc est corpus meum (om jag minns rätt...?)

Okok, buren är inte klar. Men inget har heller gått åt helvete. Än. Bilder kommer kanske imorron. Eller så kan ni kolla på Insta (puckopower).

Men det är en annan sak jag ska säga;
Tjejer på stranden. Tjejer som visar upp sin fina kropp. Som visar upp det fina och döljer det misslyckade. Tjocka tjejer som sitter i skuggan och svettas och jag vet att de skulle vilja bada. Tjejer som håller händerna för både brösten och magen ända tills vattnet når dem till axlarna och ger dem en fristad. Unga tjejer i grupp som matchar sina bikinis och medvetet spatserar i vattenbrynet. Små flickor som borde skutta nakna skuttar istället i hellokittybaddräkt. Kärlekspar där hon liksom smyger bakom honom ned i vattnet. Klumpiga tjejen med snygga väninnan - jag ser hur hon avskyr att gå bredvid henne ned i vattnet. Tjejer som alla lärt sig konsten att byta om utan att visa någon som helst känslig kroppsdel eller verka besvärad.
Och killar. Som gör bomben och verkar tycka att det är gôtt med ett bad.

Minknät. Det måste vara minknät.

Efter en natt av planerande, fantiserande och möjligen överdriven överskattning av snickeritalang är den här;  kaninbursbyggardag. Jag kanske gifver eder en bildserie af detta senare.

Livet och pinnen, ni vet

Det händer massor och ingenting särskilt.
Vi badar varje dag, i sjön. Fast nu har vi skaffat ett badkar så nu ska vi verkligen försöka tvätta Is hår snart.
Det har minsann kommit en ny grannunge, fast hon är så ny så hon faktiskt inte ens har hunnit hem från förlossningen ännu.
Jag och T har seriösa problem att samla våra resurser på ETT projekt och gör lite här lite där och lite överallt samtidigt som vi tjafsar om vad vi verkligen borde göra.
E går inte men jag skiter i om hon tänker krypa tills hon är 23 - hon verkar glad så då är jag med det.
I är ett under av hjälpsamhet och samarbete och frågar trevligt och pratar oavbrutet i positiva ord (arv från fädernet, helt klart).
Idag har kaninen Viktoria flyttat hem till oss och imorgon skall denna mamman bygga en kaninbur (mina förväntningar är så oerhört höga, jag ser mig bygga ett en jätterolig bur med massa finurliga gångar. Eller nej, ett slott! Med torn. Eller...kanske liksom en stad!! En kaninstad i buren!).
Jag försöker tänka på att använda "en" istället för "man".
Ungefär det händer :)

Sush....nähäpp...!

Nu ni, nu ska ni få höra!
Sushin var slut. Riset var slut och det skulle ta evigheter att fixa nytt (när T berättade detta höll jag på att börja gråta) MEN som ursäkt har vi FÅTT Yakitori istället!!! Hurra! inte bara för att vi har ett sushiställe i stan vi har det bästa sushistället; Nippon Det blev liksom som en överaskning, en bra!
Så nu ska jag alltså äta Yakitori å se på Wire.

Jodå

Om inte T kommer med sushin så vi äntligen kan börja se Wire snart så kommer jag eventuellt att avlida av eh...undernäring och tristess.

Arg...eller??

Tråkigt det är, när man igår ordnade ett gräl. Man gick på och talade om att såhär kan det inte fortsätta och nu får det vara nog och du ser inte mig. Och nästa morgon, ja då har man fått mens. Det är så man börjar tvivla själv. Känna efter om man är arg och -nej, idag är man inte arg. Känner att man nog både syns och hörs ganska bra och att jo, det kan visst fortsätta såhär - det är väl jättebra?

Mitt lilla liv

Jag sitter på en pinnstol i köket, läser "lyckliga i alla sina dagar"  (Nina Björk) och lyssnar på kommersiell skitradio (det är nåt med mottagningen, den här radion föredrar sånt). T lägger I, E sover redan. Det regnar, smöret är slut men vi har ett nybakat bröd. Så himla härligt jag har det!

Puckopower goes kultur

En sensommarnatt för länge sedan, när jag egentligen var mitt emellan jättefull och jättebakfull, så läste någon den här  dikten för mig i sängen och trots mitt lite besvärliga tillstånd så var det så jävla fint! Håll tillgodo!

Så tröttsamt!

Jag tror ingen tycker det är trevligt att laga mat och tvångsmata någon som inte tycker om maten med den.
Det är väl inget roligt att leka tjyvåpolis om tjuven inte vill vara med och inte bryr sig om att bli jagad?
Varför skulle någon försöka dansa vals med någon som sitter still i en fåtölj?
Vad är det för jävla idioter som vill knulla med någon som inte vill knulla tillbaka???

Ungdomens tid

Nyss så satt grannarnas tjej och hennes kompis ute i deras gungor. Hon är 13 år. De satt där och pratade och pratade och de är så fina. Jag minns den där tiden när man gjorde precis sådär - satt ute i ljumma sommarkvällar och hade hur mycket som helst att prata om. Och jag förstår att folk tyckte att mina taniga ben (ja, håll i er nu, inte bara mina ben har varit pinniga - hela jag har varit en riktig speta) var fina. Det kanske är det där med att ha hela livet framför sig och sånt. Men fint är det.

Och då kan jag, såklart, bli lite sentimental och tänka på att det var längesen det var jag som hade hela livet och alla val och beslut kvar. MEN inte så länge, för nu har jag ju två fina ungar som har allt det där framför sig. Som kommer att sitta med spinkiga ben och prata prata prata och jag kommer vara den som hojtar att de borde komma in och inte sitta där och bli kalla och att nu får de faktiskt sluta prata i telefonen. Det ska bli väldigt roligt!

Ickeschlager

Jag håller på att bli smällförkyld. Troligtvis för att jag en mycket kort stund tänkte på hur det skulle vara att springa ett Göteborgsvarv.
Dock mycket olägligt; nästa vecka ska jag jobba några dagar för mina kollegor ska på rolig kurs. Jag är liksom den enda som ska jobba och då passar det inte alls bra att vara dyngförkyld!

För övrigt så är ett stort dilemma Is behov av middagslur; får hon den inte är hon en arg monsterzombie från 16.00, får hon den är hon en monsterzombie minst 30 minuter efter väckning och är sedan vaken... Tja... Ännu. Det där med att låta det bli som det blir är inte min grej.

Som ett jehu!

Barnen sover och T är och spelar innebandy. Nästan som att vara ensam hemma!
Så nu äter jag en (tre) bulle och tänker på vad för sorts cykelvagn vi ska ha. En Chariot är svindyr, en Biltema är svinbillig.
Vi ska inte köpa den precis nu (eftersom vi är riktigt riktigt fattiga nu, eftersom jag missuppfattat föräldrapenningsgrejen och plötsligt hade väldigt väldigt lite dagar kvar ungefär samtidigt som vi införskaffade bilen = våra sparpengar och det visade sig att 1. bilar ska försäkras och det kostar skjortan 2. bilar drivs med något som heter bensin och det kostar skjortan). Men innan hösten ska vi ju ha en.
Åh vad det ska bli roligt. Jag ser mig enkelt och miljövänligt svänga ungarna till dagis innan jag cyklar vidare till jobbet. Luften är klar och kall, höstlöven lyser i morgonsolen, barnen skrattar, jag är snygg, helvetesbacken tar jag utan att bli andfådd, vi är i tid, pedagogerna tycker jag är fantastisk, jag är fantastisk.
Jag längtar verkligen efter den här cykelvagnen!

Morronmusik

-Är det här Håkankråkan? Eller Bob?

(det var gamle bobban)

Note to self: Läs INTE Aftonbladet!

Här sitter jag och hetsäter skorpor och dricker te. Jag råkade nämligen se att en unge glömts i en bil och dött av värmeslag eller så. Jag orkar inte det. Jag mår illa av ångesten och måste således hetsäta skorpor nu. Sen ska jag gå upp och pussa på mina finafinafina ungar som sover.
Och jag ska aldrig mer bli irriterad eller arg eller tappa tålamodet eller vara opedagogisk eller orättvis på dem.

För övrigt kanske ni undrade vart jag tagit vägen? Tja, jag har inte gjort nåt särskilt :)

Rätt ur hjärnan

Fint tyg, det vore fint som soffkudde. När vi har en ny soffa alltså. Ååh, jag tror jag ska kolla på soffor -en ljusgrå vill jag ha. Fast det är opraktiskt. Men jo. Men inte nu då förstås, vi måste renovera vardagsrummet först och jag skiter i om det är löjligt att ha klyschan "det nordiskt blonda" som ledord för just vardagsrummet. Men det hade varit ännu bättre om vi kunde få in nån slags eldstad, helst en kakelugn, men det går nog inte. Kanske blir krystat med. Men det ska vara tyst och lugnt liksom. Och sitta ihop med köket. Hm, jag undrar hur vi gör med det egentligen. Det vore så fint med sånt där kvänumkök. Och därmed fint med personlig ekonomisk bankrutt för tid och evighet. Fast det vore roligt med sånt där marocco-kakel med och då blir det inte alls bra med kvänumgrejen. Jag måste verkligen prata med T om det här, vitt kakel är kanske tråkigt. Och hur vi ska göra med väggen. Hur svårt kan det vara att ta upp lite vägg egentligen - vi kanske kan klara det själva? Fast det är ju det där om den är bärande då. Men sätta upp en vägg vet jag ju att vi kan. Vi borde fasiken sätta upp väggen till Es rum så det blir ett rum åt'na snart. Eller göra klart det där andra rummet som vi ska ha då. Så att det inte står en säng just där vi ska sätta upp en vägg.
Kul. Åh, jag vill göra iordning. Jag köpte ju en drag-giraff idag, den kan stå i en hylla i Es rum sen kanske. Den var så gul. Men vete 17 när vi ska få nåt gjort. Vi kommer ALDRIG bli klara. Buhu. Vi kommer inte ha ett badrum förrän tjejerna är typ tonåringar. Ingrid kommer skämmas om hon ska ta hem en kille. -VA? varför tänkte jag SÅ?? Samhällsskadad. Hon kommer skämmas om hon tar hem en PARTNER. Fy så fult ord. Som kollega. Jag vill väl veta om hon är kär eller har fått en ny arbetskamrat!! Käresta kanske. Det funkar ju i Norge. Måste försöka säga käresta.

NU

Just nu:

• Min sovmorgon. Men kunde såklart inte somna om (05.50 ändå, inte illa).
  
• LOKA likes old school; Lemonpie; bra! Fast när T sa att den smakade Kåvepenin kände jag att jaa...faktiskt lite... Lite Kåvepenin + wonderbaum. Inte så fräsch liksom. Men, jo, det funkar för mig.
  
• På en lokal köp-å-säljsida bjuds det hejvilt på ett återlåtningsjärn. -Och så tycker folk att det är äckligt att jag undersöker snippor!!??
  
• Jag luktar svett och får inte på mig några kläder. Hej beach 2013.

Gört!

Det är så knäppt att den där gynstolen är så jobbig. Jag vet ju hur det är att sitta på andra sidan ( ingenting - inte det minsta obehagligt, äckligt, roligt, spännande eller tråkigt) och ändå tycker jag att det är lite olustigt. Nåväl, nu är cellprovet taget!

Och, just därför, kommer idag en uppmaning till alla andra kvinnor mellan 23 - 60 år: När ni blir kallade till cellprov; GÅ DIT!
Det är så himla viktigt. Ett enkelt, billigt och bra sätt att undvika livmoderhalscancer!

Ensamhetens lov

Tänkte bara uttrycka min glädje över att vara ensam vuxen i hushållet under denna dag (T har först jobbat och sen varit, och är, på kurs). Inte så att jag skrattade ihjäl mig under läggning av mina två hysteriskt övertrötta och därmed obstinata barn och faktiskt inte timmen innan läggning  heller men oj så gött att vara ensam sen! Det är konstigt hur väl det känns att jag är själv. Jag menar T kan vara jättejättetyst vid datorn. Eller sova. Men det känns skillnad. Kanske i hjärnan.

En tråkig sak med att spendera denna afton allena är att jag inte är fri från min light ocd som yttrar sig i att jag måste städa när jag är ensam. Jag har städat alltid när jag är ensam på kvällen (tja, inte när jag var singel och bodde ensam i en lägenhet - då städade jag ju inte alltid. men det var ganska ordningsamt nästan alltid). Jag kan liksom inte njuta av kvällen annars. Synd att den här mockningen tog hela kvällen och jag således är skithungrig nu. Så. Nu ska jag äta. Och njuta.

Dagen då jag slutade gunga

Börjar denna dag med att känna mig glad över att DETTA inte var jag. Skulle mycket väl kunna ha varit så.

Utsiktslöst

Det finns ju de som gör allt i rätt ordning.
Gör läxorna innan de går ut och leker. Tar ett år efter studenten och reser. Till Austraaaalien. Knullar runt innan de skaffar sin drööömpartner. Och sen. Utbildar sig till ett stabilt yrke med god löneutveckling. Får jobbet de sökte. Köper ett ganska stort hus i ett barnvänligt område, eller ännu hellre - bygger ett ganska stort hus i ett barnvänligt område. Planerar och inreder. Pratar ett tag bara om planlösning och kakel.
Sen skaffar de barn. Eller nej, först gifter de sig eventuellt. Men när allt är klart kommer barn. Utbildningen, jobbet, huset, renoverandet och pensionssparandet är redan fixat.

Varje gång jag diskar något önskar jag att vi köpt och renoverat huset innan barnen kom

(utsikt vid diskning i detta hem)

Vårungar

Det finns snart 8 ungar under 10 år (och flera över) bara på de gårdarna som ligger mot varandra här. Så himla fint att de har så många kompisar och trädgårdar att leka i. Och det leks vill jag lova!
Då spelar det inte så stor roll att vi renoverar långsammast i Sverige.

Skyddad från sig själv

Ni vet, man får inte läsa journaler man inte har att göra med. Det är jättebra. Och viktigt. Som vårdpersonal måste man vara inblandad i omvårdnaden av någon för att titta i hens journal. Och som patient har du rätt att veta vad som står i din journal (det finns nåt undantag om att du kan hindras om det bedöms att ev. behandling skulle påverkas negativt eller om nån som nämns i journalen skulle kunna lida men). Patienten har rätt till sin journal, men den ägs av respektive verksamhetschef.

Och hör (ok läs) nu: jag får inte titta i min journal via mitt jobb! 

Jag får inte läsa min journal, trots att jag har full tillgång till den. Jag får inte läsa min förlossningsjournal och jag blir nästan tokig på det här. Jag är inte inblandad i vården av mig själv, eller ärligt talat - när jag var en gravid barnmorska måste jag väl kunna anses ha varit inblandad i min vård? Jag har naturligtvis gjort det, tittat i min egen journal alltså, och jag vet att jag kan bli åtalad för det. Jag är så upprörd över att det är ett lagbrott att jag nästan skulle tycka att det vore spännande om jag anklagades för det. 

En läkare får skriva ut medicin till sig själv och sina anhöriga. Det finns säkert något i lagen som säger att det ska göras med sunt förnuft eller så. Och då kanske man kan läsa sin journal - om man ska skriva ut lite Cocillana eller sådär till sig. Så kanske kommer läkarna undan med att läsa sina journaler. Men exempelvis jag, som har min journal ett klick bort, måste skriva ett brev (med min namnteckning) till respektive klinik och begära ut min journal och detta måste godkännas av en läkare och sedan, ungefär 100 år senare, kommer papperskopian hem till mig per post. 

Jag tycker, som säkert ni med gör, att detta på många vis är en bagatell. Men det finns så mycket tillägg och paragrafer i lagen så nog fasiken kunde det finnas en att det är ok för vårdpersonal att läsa sin egen journal direkt! Och det stör mig att min chef äger min journal. Att någon annan bestämmer om vad som skrivits om mig och ytterligare någon beslutar om jag ska få läsa det eller inte (nej, såklart sitter inte någon och funderar och beslutar i varje enskilt fall, men ni vet, på pappret är det så) gör mig arg. Jag vill inte vara kontrollerad på det sättet. 

JAG skulle inte ta det minsta illa upp av att JAG läste min journal utan att vara inblandad i min vård (om inte boken "vårda dig själv" skulle kunna räknas...? ).

Jag är på journalsystemutbildning med jobbet i tre dagar. Ja, alltså, vi är på kurs på dagarna och jag är lycklig att vara med.
Känns lite jobbigt att inse hur mycket nytt och ändrat det hinner bli att uppdatera sig om, ifall man är borta från jobbet i ett och ett halvt år... Men även om jag faktiskt inte tycker just nya journalsystemet verkar fantastiskt så blir det nog klart bättre än innan. När vi kan det ordentligt.

För kännedom:
Jag har lagt mig! Innan 22!

Nulägesrapport:

Host host host. HOSTHOSTHOSTHOSTHOSTHOST. Uuääähhhhhosthosthost. HOST HOST. Uäääähuääähosthosthosthosthosthosthostkväljning. Uääääääh. HOSTHOSTHOSTHOSTKVÄLJNING. Uäääääääähuuuuuäääähhh. Hosthosthosthost.

Jag som var så glad. Vi skulle behöva Bricanyla typ var 3:e timme ju.

Väldigt viktig person

Nu har vi fått Bricanyl till E som senaste nätterna har vaknat och hostat ungefär 400 gånger i timmen.  Hittills sover hon. Hurra!
Det var förresten en mycket rolig läkare (kanske stafettpelle och det gillar jag dock inte) men han sa roliga saker och förstod hur oerhört trött och arg och frustrerad och slut man är när barnet hostar hela nätterna och gnäller hela dagarna eftersom det är så trött. Sådant betyder verkligen något. Framförallt när man väntat ganska länge i ett smockfullt jour-väntrum där tyvärr ventilationen gått sönder just idag och barnet skrikit så länge i ens famn att man misstänker grav hörselnedsättning på sitt vänstra öra.

Saker jag tänker en del på:

• Hur kan det ha blivit så att vi, genom kommuner och landsting, serverar våra barn, gamla och sjuka margarin istället för smör. Detta håller inte när man bland massa annat läser det här.
• Om vi ska ta en vegetarisk månad i detta hem. Kanske permanent.
• Hur vårt kök ska se ut, även om det är flera år kvar tills det är aktuellt med nytt kök.
• Hur roligt det vore om jag hade ungefär 247 miljoner kronor. Eller dollar.
• Att jag ska gå jobbkurs imorgon, Onsdag och Torsdag. Mest spännande på länge.

Nu ska jag allafall hänga tvätt. Inte så spännande. Men bra. Viktigt. Jag gör viktiga saker.

Dumma telefon

Ok, här.

22.47

Jag har klämt en finne! Första på flera år och det hade varit riktigt härligt om den inte suttit på insidan av ena låret. Det gör svinont!

För övrigt så hostar E så mycket att jag räknar med att sova i 12-minutersintervaller i natt.

Här är jag när jag gjorde middag igår.

Fredakväll, vekken härli kväll!

Jag och min kille ska äta sushi och se film ikväll. 

Dock; 

FILMTIPS mottages tacksamt!

Headsureing

Jag trodde en lampa gick men märkte sen att även diskmaskinen tystnade fast den inte var klar. -Typiskt, undrar om spisen är på samma tänkte jag och slog på spisen. Då försökte diskmaskinen starta igen, ungefär som när man försöker starta en bil som kärvar, och jag blev rädd och tänkte att nu är diskbänken strömförande och kanske sprakar det sådana där lysflagor som när man eh...svetsar eller vad det är, nere i källaren. 

Fick inte tag i T och ringde därför en elfirma. Måste säga att den mannen som jag fick prata med kanske står näst efter T i min kärlekslista. Jättesnäll. Och lugn. Och verkade (verkade) inte ha minsta problem med att jag panikat över att en huvudsäkring gått. Och sa hur jag skulle göra och att det inte var farligt och att om jag ändå misslyckades kunde jag ringa igen så kunde de komma och hjälpa mig. Fatta att orka vara snäll mot en sådan idiot med en sån tråkig fråga!

The generation that bought more shoes

Jo, alltså. Om man ringer till en myndighet så kanske det svarar en handläggare eller sambandscentral eller socialsekreterare eller barnmorska eller så. En som kanske heter Gunilla eller Margareta eller måhända Lennart. Ibland är hen lite sur eller barsk men oftast inte, oftast vet hen hur man ska göra för att det ska bli rätt i systemet. Vilken blankett man ska fylla i, hur långt gången man är, till vilken avdelning man ska vända sig för att få svar, om det är möjligt att ta ut föräldrapenningen på det viset eller att man får en tid bokad för sitt viktiga ärende.

Nu, mina kära vänner, är det vi som är Gunilla, Margareta och Lennart. Vi är den generationen som alldeles mest driver samhället och är ansvariga för dess stabilitet.
Det känns lite obehagligt tycker jag. Jamen ni vet, Maggan i paralellklassen som var så satans tuff och rökte och var farlig och skolkade jämt och...nu är hon visst ansvarig för ensamkommande flyktingbarn. Eller lilla Gunilla som aldrig fattade ordentligt men hängde med ändå och gjorde som alla andra och inte verkade bry sig om att hon kom sist i varenda idiotiskt skolmästerskap och ärligt talat är hon polis nu???

Jag känner mig inte helt trygg med att jag vet vilka knäppskallar vi är som har det här ansvaret. Jag förstår att någon gravidhelig person som ringer och bokar en tid för inskrivning sätter sin järntablett i halsen när hon fattar att den där Puckopower (som skulle vara så jävla speciell och lite förmer och inte alls var hälften så smart som hon trodde) har blivit baaaarnmorska och således har ett jäkla ansvar.

Fatar ni hur rackligt det här samhället rullar!? Det är fasiken VI som kör!!!

Hörs sen!

Det snöar. I ska sova hos mormor. Jag hör av mig sen!

Va? Hybris???

Jag kände att jag skulle vilja vara bra på massa saker. Eller något. Sådär superbra. Hamna i tidningen och få ge intervjuer. Folk skulle tycka att jag var härlig och lite underbar utöver min(a) fantastiska talang(er).
Exempel på saker jag gärna skulle vara extraordinär för:

• Göra trix på häst
• Vinna nobelpris i litteratur
• Segla jorden runt med familjen
• Erkänd doktorsavhandling och framgångsrik disputation
• Lösa medicinsk gåta
• Vinna tävling med fysisk prestation (typ springa, skidor, cykla, whatever)
• Uppfinna något alla har behov av
• Driva igenom en politisk fråga

Det skulle kännas härligt tror jag. Framförallt om det var flera av punkterna, då skulle det verkligen vara som att jag var helt fantastisk. Jag skulle vara blygsam och sådär härligt avslappnad och uppsluppen i intervjuer och det skulle int gå att begripa vart jag fått all talang från. 

Nåväl.

Nu ska vi se på Gejm åff thråons och äta sallad. Det är med trevligt. Och jag ska räkna tjejer.

Sött

Jag och T kramas.

Enaff is enaff

Idag har vi bråkat om den heliga egentiden (DHE). Vi är lite dåliga på DHE i vår familj, vi schemalägger inte så mycket alls och därmed så blir det ingen DHE (möjligtvis lite SOE, spontan oplanerad egentid, och den är absolut inte lika värdefull eftersom man sällan hinner uppfatta den innan den är slut. Den är dock ett utmärkt argument vid argumentation omkring DHE).

Nåväl. Jag blev lite ledsen och kände att det enda jag vill är att vara ifred. Att barnen ska leka själva eller ännu hellre gå ut med sin far. Inget konstigt alls om man hela tiden är med och omkring och bland dem. Men min insikt om att jag förmodligen inte skulle göra ett skit av eventuell DHE gjorde mig faktiskt lite upprörd. Jag skulle säkert kolla fejjan, lite övrig datorgöra, kanske ringa en vän och kanske äta en macka. I bästa fall hänga en tvätt eller ta en tupplur.

Det är jättebra att inte göra något särskilt ibland men nä, inte på min DHE känner jag. Så, nu väntar jag på några mail som borde komma i början på veckan och sedan ska jag pausa. Det ska bli en datorpaus och en mobilpaus (inte från samtal och sms, men allt annat). Inledningsvis en vecka för att se om det blir någon skillnad (det borde det faktiskt bli, jag hamnar lätt apatiskt framför dessa). Kanske kommer jag inte längta bort så mycket om jag inte har dessa märkliga stimuli att hamna vid. Kanske kommer jag orka vara kreativ och kanske kommer jag lägga mig i tid. Menmen, inte ännu, jag säger till när jag sticker!

Vardagsmat

I leker "prinsessantörnrosasomsovihundraår" och hoppar omkring och har mig som bifigur medan jag lagar mat.

I: -jag tar av mig prinsesskronan nu, jag är faktiskt inomhus!
Jag: -mm
I: - det är ganska jobbigt att ha kronan hela tiden
Jag: -ja, det förstår jag. Det finns en prinsessa som heter Viktoria som jag tror är lite trött på sin krona med faktiskt. Hon kanske helst skulle vilja vara helt vanligt tror jag.
I: -mm...fast prinsessantörnrosasomsovihndraår vet inte ens att det finns andra, vanliga, barn.

Smulfabriken

I: -Är Smulfabriken Lilla My's mamma eller?

Jag var tvungen att fråga flera gånger, först för att fatta vad hon menade och sedan för att kontrollera att jag verkligen hörde rätt. Jag tycker att det är så fint så jag nästan dör. Snusmumriken är alltså Smulfabriken, och I tycker att Lilla My är lik hen!

Lilla arga älskling

Nattslutarprocess kväll 2: Mamman gick ut och åt med fina småsyskon och deras far. Rapporten säger 1,5 timme krisreaktion och svår abstinens. Våld, tillmälen och förargelseväckande beteende. 

Proppen, pacifiern, n-a-p-p-e-n, ljuddämparen

Nappslutarprocess kväll 1: två timmar.

Rätt bra måste jag säga! Lite stillsam gråt och sammanbiten sorg men på det hela hittills väldigt rimligt.

Pedagogens hjärta

Jag vill att personalen på dagis ska tycka om mig, att de ska tycka att jag är ordentlig och rolig och en bra förälder och en intressant person. Jag vill underlätta deras dag, se till att mina barn hämtas i tid. Att det finns ombyteskläder på hyllan (fast hon hittills aldrig behövt byta något alls) och att lämna in lappar om schema och ledigheter i god tid.

Naturligtvis för att det är snällt och bra. Men mest för att de ska tycka om I (och snart E hoppas jag). Tycker de om mig tycker de om dem. Jag är så rädd att de inte ska tycka om mina barn så mycket man kan tycka om barn i en barngrupp på ett dagis som är ens avlönade arbete.
Jag skulle lätt kunna betala mer, vara vaken en natt i veckan, springa en mil varje dag eller ha kräksjuka två gånger varje år bara de verkligen verkligen tycker om mina barn på dagis. 

Detta gav mig litet ont i magen. Nog måste det väl finnas korvören att få föda barn med en barnmorska vid sid s(l)ida och visst måste väl våra barn få bli sedda av personal som orkar, kan och vill? -Snälla!?

Farmorkaka

Vi har firat påsk med skamligt mycket mat och socker. (och så vill jag säga det där man alltid säger om varför vi egentligen firar påsk och att det var väl Jesus som dog...ellerjo...han dog och sen uppstod han...ju... och därför äter vi offerlamm och gömmer ägg och slänger påskbrev och är lediga...eller sådär). Men det var inte det jag skulle säga utan att:

Det är något speciellt med farmorar (och mormorar). Vi var hos Ts farmor idag och hur det kom sig så var jag ensam i lägenheten och skulle mata E. Och jag blev alldeles lycklig för det luktar precis som det gjorde hos min farmor; brödbak och stekos och såpa och hemtrevligt och lite för varmt och ren tvätt och barndom och mandelkubb.

Så tryggt och snällt och kan man inte sova så blir man inte rädd och ledsen, för en farmor kan man alltid väcka och då får man ett glas mjölk och en smörgås eller kanske en kaka och sedan löser en farmor korsord medan man somnar om i alla fall. Och farmorkaka. Farmorkaka är det bröd som farmorar bakar som smakar gudomligt och inte finns i någon enda receptbok.

Jag skulle ha lärt mig att baka farmorkaka när min fina farmor levde. Och jag skulle ha frågat henne viktiga saker om hennes liv, och livet och tingen. Men jag ska verkligen be att få vara med när Ts farmor bakar bröd. För jag vill lära mig. Och jag vill fråga henne viktiga saker med.

Blåkullafärd

Vi åker bil och lyssnar på "ring så spelar vi". Barnen sover och vi pratar om att påsken är tidig i år och att nässlorna inte hunnit komma ännu. 
Inte som jag tänkt mig livet för 15 år sedan, men så mycket bättre.
Glad påsk på er!

Ett år

Tänk hur det var för ett år sedan! Att vi just blivit fyra i familjen och lilla E var alldeles färsk och pyttig. Än var vi kvar på förlossningsavd. i väntan på att jag och E skulle få sova på BB (hon hade lite ljud för sig när hon andades och lågt blodsocker om jag inte minns fel) och T på patienthotellet.
Förlossningen tog en knapp timme från att de tog hål på hinnorna - värkar hade jag kanske trekvart eller så. Fantastiskt fin förlossning. Och E såg så knasig ut, som ett litet russin. Och jag var inte alls sådär stolt över att ha fixat förlossningen (som när I fötts) utan bara helt kvillrig av att äntligen träffa den här lilla skruttan.
Åååh.
Och nu är hon så stor. Vet vart magen och foten är. Och lampan. Kallar mig för "Mmpff" och dansar sittdans när man sjunger.
Älskade unge, bästa lilla korven!

Morran

04.53 ropade E att det ju i allsindar är hennes födelsedag idag och att hon inte under några omständigheter tänkte sova bort denna stora dag.

Så födelsedagsfrukost nr 1 är intagen och ettåringen hasar naken runt och kastar klossar.
Jag och I har köpt en sån där låtande och blinkande present till E (en sak I aldrig fick eftersom vi helst ville att hon skulle ha pk-leksaker. Gärna i trä. Absolut inte med ljud och ljus). Den ska hon få.

Nuni!

Jag ligger i sängen!!!!
Nu ska jag bara lägga ifrån mig telefonen...

Så stört

Jag läste att man visst kan banta med Hcg nuförtiden ( = hormonet som utsöndras vid graviditet). Jag borde verkligen kunna fatta grejen men jag fattar ingenting. Så då googlade jag det och då hittade jag att det mest verkar användas som doping. Helt vridet.

22/3 2013

Idag är jag rentav lycklig över att inte känna minsta vilja att besöka barnmässan i grannstaden. Jag minns med fasa förra årets skräckupplevelse och glädjer mig att inte göra om den. Imorgon eller på söndag ska vi (fa-mil-jen) dock fara till ett köpcenter i vår relativa närhet. T ska investera i ett par shorts och jag i träningsbrallor, är planen. Det skulle kunna bli lite liknande upplevelse, men vi får se.

I har sovit hos mormor och det är fantastiskt att hon har en mormor som vill ha henne där, att hon vill vara där och att mormor bor så nära. Nu gissar jag att det kommer hem en glad men lite trött I snart och då blir E lycklig (ja, jag med förstås, men jag kryper inte runt och letar efter henne under bordet).

Marsianfilm

Jag har blivit knäpp på att räkna tjejer i filmer och serier och tv-program. Och det är lite tråkigt (mest resultatet, räknandet går an). Nakna snygga tjejer med mycket få repliker är också deprimerande.

Och jämt måste vi börja (jaa, det är mest jag som börjar. Jag blir så arg!) tjafsa om detta. Jag sågar skit som ungefär exkluderar kvinnor (om filmen inte heter typ "Männen i den manliga världen när inga kvinnor fanns"), och jag blir fullkomligt vansinnig när T ska hålla på att försvara tramset på olika sätt (ja, han har några få poänger men de är få).

Pyjamasparty

När klockan är två och jag varit uppe sen halv sex men ändå inte fått av mig pyjamasen. Nu: burksopplunch med I.

Hej

Kanske nya arbetskläder i revolutionär anda?

Det är rätt att göra uppror

Det är fantastiskt att vara barnmorska. Att få vara med och kunna hjälpa till när en ny liten människa föds är så fint. För även om vi pratar preventivmedel, undersöker underliv, har föräldragrupper, sätter cytostatikadropp, tar cellprover och tillmatar små skruttungar så är det förlossning alla tänker när de hör barnmorska.

Och det går nog inte att låta bli att älska att förlösa. Doften av fostervatten, ljuden från en kvinna i värkar. Känslan när det snart kommer en bebis. Den lilla euforiska adrenalinkicken som uppstår i ögonblicket innan födelsen; nu! alldeles strax kommer hen!

Ibland blir det drömförlossningar där alla hinner med men inte alltför trötta, inget oförväntat dyker upp och alla mår bra.
Fast även om det finns glassiga förlossningar så är det ett viktigt jobb.  Tålamodet måste orka lugna, stötta, fokusera, trösta, peppa och motivera för det kommer gå bra, jag lovar att du klarar det. Hjärnan måste vara på topp och analysera och bedöma alla eventuella risker - och ligga steget före i tanken. Ifall. Och ibland inträffar ifall och då går det undan.

Men det är inte rättvist att mina kollegor på förlossningsavdelningarna inte hinner kissa och äta. Att de tvingas lämna en födande kvinna som inte vill bli lämnad för att hjälpa en annan kvinna som inte heller vill bli lämnad. Att de låter bli att göra saker de är ålagda - för att hinna göra andra, viktigare saker som att ta emot bebisar. Att de inte hinner prata med varandra. Ens om jobbiga händelser och situationer.

Och jag är så arg för att de har det så. De sliter ju inte häcken av sig för den höga lönen. Eller möjligheten att göra karriär. Det är ju för att det är ett fantastiskt jobb, ett viktigt jobb som är meningsfullt och gör skillnad. Uppdraget att alla kvinnor ska få en medicinskt säker förlossning och en positiv förlossningsupplevelse måste få kosta pengar. En barnmorska per födande kvinna är inte orimligt, det är en självklarhet! För kvinnan, för paret, för barnet och för personalen.

Så kom igen, stöd barnmorskeupproret!

Köpa en lott?

Faktiskt kan man skriva när det går bra med:
E sov hela natten. Vaknade inte en endaste liten gång förrän 05.30.

TJOHO!

komma ihåg

Ni vet, man ska skriva ner allt gulligt barna säger - för man glömmer så fort. Det är ju bara det att man (jag alltså) i bästa fall håller ut ungefär första året med första ungen. Sedan skriver man (jag) inte ner och ritar mönster och sätter in i album.
Men, även om det är lite löjligt, jag kom på att jag kan skriva det här, i bloggen! Då finns det kvar och jag kan göra de där albumen sen...när jag har lite mer...tid och samtidigt se NÄR de sa vad och minnas vad de sa för tokigt!
Så ni får ha överseende med lite sånt där barnasäg emellanåt.

Familjeprojektet

Ibland blir jag galen av att torka av bordet och diskbänken. Igen och igen och igen.

Mitt jobb nu är ju faktiskt att torka av bordet. Och sätta på diskmaskinen och tvättmaskinen. Och plocka upp och i och ur. Och dammsuga köksgolvet. Och ställa undan skorna i hallen och lägga alla strumpor på villovägar i tvättkorgen. Och tänka ut mat. Och tänka ut vad vi måste handla. Och ligga steget före all hungerhysteri. (Och ta hand om världens bästa och gulligaste och roligaste och fnuffligaste barn förstås. Mest det.).

Och även om jag är en urkass hemmafru så oroar jag mig lite för hur vi ska fixa att få något av detta gjort när vi båda arbetar. Jag förvandlas till en komazombie efter läggning av barn, varje kväll. Alltid. Jag får i princip inget gjort efter de lagt sig (tja, kanske hänger en tvätt, men mer blir det rakt inte!). 

Vi kanske måste få hjälp. Vi kanske är lite för svaga (så heter det nuförtiden) för att klara det här!? 

Ingen lott idag

04.40.
I snorar.
Och de där miljonerna är väl inte heller att tänka på!?

Froid?

I nös jättemånga gånger förut och jag fick en kort aning om att hon kanske håller på att bli förkyld.

NEJ

NEJ

NEJ

NEJ
NEJ
NEJ
NEJ
NEJ

Det får inte ske, inte mer snor, hosta och feber innanför dessa väggar!

Skeva värld

På nyheterna idag förtäljs att urbaniseringen i detta land är så stor att det nu finns städer och samhällen som i princip är spökstäder. Främst i Norrland finns orter där det inom 30 år inte beräknas bo någon där.

Jag blir så ledsen. Jag är trött på att Sverige liksom består av tre städer. Och jag blir alldeles till mig av alla vackra byggnader, saker, kontor och utsikter som ingen människa använder. Och då tänker jag att vi gjort fel.

Vi (nåja, jag var då inte med och bestämde) skulle satsat på bra kommunikationer. Järnväg överallt, bussar som är nästan gratis. Då hade landsbyggden kunnat leva (och storstäderna). Då hade vi t.ex. kunnat ha kvar förlossningsavdelningar och BB:n på små orter och Ts farmor hade inte behövt ägna en hel dag åt att transportera sig från den lilla bruksorten till den större staden för ett simpelt läkarbesök och barnmorskorna hade inte behövt göra uppror och amningsfrekvensen hade kanske varit högre.

Och nu kommer samhällena att rivas. Konferensrum, sjukhus, lekparker, bostadshus och arkitektritade skolor. Som att det vore något fel på grejerna. Och samtidigt kostar en lägenhet i storstaden sanslöst mycket. Såhär.

Städtänket

Jag kan inte riktigt avgöra om det är en kvinno-, småbarnsförälder-, eller husägarfälla att ständigt tänka på städning. Inte för att det inte behöver städas - för det gör det verkligen! Men jag är innerligt trött på att varje söndag tänka att den här veckan ska jag banne mig storstäda. Ett rum per dag ska jag fasiken ta. Från grunden. Och Torsdag kör vi ett vanligt plock-och-städ gemensamt.

Kärringmod

Den här lilla staden är en trevlig stad på så många vis. Jag är så glad att jag bor här. Men det finns såklart även nackdelar med den lilla staden. T.ex. bilburen ungdom.

I natt vaknade jag, strax efter att jag somnat, av att bilburen ungdom hade carmeet just utanför vårt hus. De har fantastiska högtalare i sina bilar och, även om det faktiskt spelar mindre stor roll, helt annan musiksmak än jag. Det blir lite av en spontant gatufest med flaskor som kastas, urinerande, kräkande, tjoande, gråtande, skrattande, bråkande och skrikande när dessa högtalarpimpade volvos stannar på samma ställe. Och som sagt, vansinnigt hög musik.
Men inatt kände jag att jag inte orkade räkna till tio eller hundra och vänta tills festen flyttade till någon annanstans. Så:

Jag gick upp och ut, iklädd pyjamas T-shirt och långkalsonger, fram till vovlvojäveln (som stängde av musiken redan innan jag hunnit fram faktiskt) och slet upp framdörren. Jag skrek att
-Jag bor här! jag ska upp jävligt tidigt imorgon och om du inte sänker så blir jag galen!!! Är det ok???
-Ja (svarade tjejen i framsätet)
-BRA! Skrek jag och slängde igen dörren och gick därifrån.

Jag kände mig så bra. Som en människa med civilkurage (nåja) och mod att säga ifrån.
Att den bilen åkte därifrån och att det efter en stund kom nya bilar med bra högtalare och kissnödiga passagerare som ville ropa saker till varandra är en annan historia, liksom att jag då ringde polisen istället.

Men, tja, jag är en kärring och jag gillert!

05.03

Hon står bredvid min säng och säger att -nu är det dags att stiga upp.
Jag tittar hastigt på klockan som visar 05.03. Hon skriker inte men jag vet att om jag inte gör som hon säger så kommer det bli tråkigt. Inte bara för mig utan även för människor omkring mig. Höhöhö.

För nu börjar det tror jag. Helveteshalvåret som I hade med. När dagen börjar mellan 04.30 och 05.30 och man blir glad när tidningsbudet skramlar förbi.
Och då känner jag att jag vill säga det till folk. Berätta hur tidigt vi får kliva upp, hur hackad natten ändå varit, vilken tid hon somnar och hur rätt förutsättningarna för att sova till åtminstone 06.45, ändå är.

Då tänker jag att det kanske är samma behov som en gravid har? Att berätta att lillhjärtat minsann är en riktig liten kampsportsninja därinne i magen och allt det där jag skrev om igår.

Fast, nej, det är inte samma. Det här är ett desperat rop till främst andra småbarnsföräldrar, det här är kittet som gör att man som småbarnsförälder kan umgås med någon alls ( = andra småbarnsföräldrar), det är en flaskpost i hopp om att någon mer har helvetesmorgnar, trotsdiktatorer och matvägrare innanför hemmets väggar, fejjans avatar och endast gröt bakom skallbenet och de påsiga ögonen. Det räcker med småbarn för att bli bästa vänner nuförtiden.
Att hojta "05.03" och få svaret "05.13" gör att jag vispar vällingen lite mer entusiastiskt och sjunger trum-sången på öppna förskolan lite högre för jag är inte ensam, vi är en grupp människor som gör samma orimliga saker (går upp innan 05.30, sjunger blinkalillastärna 632 gånger på kvällen och  googlar "sömnproblem bebis" 03.43) Gemenskapen kring snoret, maten, bajset och sömnen är så enkel och självklar; ingen annan orkar och vill.

Vår

Bevis; våren är här!

Krokusar i träggårn

Löjligt lortiga fönster blefvo rena

Gå och lägg dig

1.
Jag: Är du trött I ?
I: Jaaaaaa! Och sliten!
Jag: Jag hör det, du låter både arg och gnällig.
I: Är jag tjatig med?


2.
Jag måste ha fler bilder i den här blôggen.

Utveckla allergi

Ibland, fast bara ibland, kan jag bli så oerhört trött på gravida människor (företrädelsevis gravida kvinnor faktiskt). Naturligtvis ska man ta plats och fokusera på sig själv och den kommande ungen när man är på smällen men ibland blir det visst helt gränslöst...

När det vid varje nysning, varje spark från hen (alltid omnämnd som hjärtat, lill*n, eller grodan)
måste kommenteras på fejjan och det verkar klassas som samhällsnyttig information hur lång tid det tog att gå ned för trappan imorse pga dessa jävla fogarna, vilken mat som den havande är oerhört sugen på samt hur många hjärtslag per minut ungens hjärta slog (och den välsignades blodtryck, Hb, sf-mått, vecka + dag och vad som packats ner i bb-väskan so far: sötaste sockorna och en mysig bodylotion till mamman) så blir jag allergisk.

Allergin börjar bli allvarlig när hon blivit sjukskriven pga fogarna eller sammandragningarna (trots att hon bevisligen glatt går på långpromenader, busar på leklandet och fixar en ullaredsresa med "de bästa tjejerna".

Slutligen får jag en anafylaktisk chock, det inträffar när alla vännerna (i regel de bästa tjejerna) kommenterar varenda status med; Styrkekramar, Kämpa på gumman, Ta det i din takt nu, tänk på hjärtat /lill*n / grodan, Gumz, fika på stan imorgon?", "Precis så hade jag med, stå på dig!" och "Säg att du har sammandragningar så kan de inte neka dig sjukskrivning".

Med största möjliga TYSTNAD

Jag är dålig på att hantera en del situationer, kanske när jag har jättefett hår och konstiga mysbyxor och sjunger lite för högt på en lite dålig låt och möter någon jag bara känner litegrann. Eller träffar en gammal vän som jag inte känner så väl längre och den har med sig en käresta jag inte träffat. Eller när någon som inte känner mig jätteväl kommer hem till vårt hus (som är sådär oerhört orenoverat). Det är lite tråkigt.
Inte så mycket att det känns lite jobbigt (för det är klart att det gör - ingen är väl extra frän när man är extra ful och allt det där) utan hur jag hanterar det:

Jag blir en clown. Som prat-skriker och skojar och gestikulerar om mig själv. Jag hör mig forcerat ropa att -hahaha, vilka tokiga byxor och titta så fett hår och här ska vi snart renovera så allt blir fantastiskt! Jag tar absolut ingen notis om eventuella kärestor, de ignoreras fullständigt, jag ger ingen annan en chans att säga något alls, och ångvältar på om meningslösa anekdoter ur mitt eget liv. Det är så oerhört pinsamt. Jag blir en hel cirkus som har en kort högljudd enmansföreställning.
Och efteråt känns det som att jag...tog knark och sprang naken och skrek mina hemligheter på torget (jättejobbig känsla faktiskt).

Men jag ska jobba med det här. Hälsa i hand på nya kärestor. Räkna till fem om jag tror att jag håller på att börja skämta om min klädsel eller andra attribut. Lite så. Lugn. Tyst.

Melankolifestivalen

Vi ser inte mello som det visst heter nuförtiden, men vi har sett slutet några gånger (för att ungefär den tiden har vad-vi-nu-sett-istället varit slut och vi har kollat svtplayen). Idag förstod vi att det var finalen och att det var Rick Astley som vann. Det är underbart att vara totalt likgiltig inför detta.

För övrigt fyllde världens bästa pappa 60 år idag så vi har varit på kalas tills barnen höll på att bli hysteriska av trötthet (inträffade 20.18). Innan det var vi på erikshjälpen och fyndade lite, T hittade ett tyg åt mig och jag blev rörd av att det var så fint och rätt. Så, bra lördag. Imorgon sovmorgon för mig (imorse vaknade E 05.07 och väckte I. Ingen av dem somnade om, inte jag heller).

Söhndahg

Idag har vi

• Tjafsat om vem som egentligen borde göra frukosten och mata E (jag & T)

• Surat för att alla blev arga när mitt korta tålamod tog slut (jag)

• Vrålat okontrollerat över att grannens gunga satt för högt samt att det blev fel gungfart (I)

• Gått en promenad och tittat avundsjukt på hus som folk renoverat (jag och E, fast hon sov)

• Stekt pannkakor utan fläkten på (T)

Nu ska vi vända den här hittills lite sämre söndagen till fantastisk genom att T ska vila sig och sedan ska vi geocasha nånstans. 

AnnaHANNAH

Vi har äntligen skaffat HBO så nu ser vi GIRLS igen (2). Och jag visste det direkt jag såg första avsnittet (i 1:an) att:

Jag är Hannah!

Jag är Hannah så mycket att jag liksom tycker att det är jobbigt att se på henne, som om det var jag. Jag tänkte att det det kanske är så alla känner, att det är därför det är så bra. Men, nej, jag har frågat lite runt och de är inte Hannah. Dessutom ser jag ju faktiskt precis ut som Hannah. Jättejättelikt och jag har med de där klänningarna. Jag har verkligen analyserat hennes karaktär och det är jag.
T håller med, bortsett från: du är inte så inne på sex som Hannah. (När Hannah har två barn och ett stökigt hus och det just har varit evig vinter kommer hon inte heller vara så inne på sex).

Så, jag rekommenderar er varmt att se mig, ganska ofta naken och precis så lat och självupptagen (och sådär härlig) som jag är! GIRLS om ni inte redan ser / sett.

snikpik :)

Halvtomt glas!

Nu är det ju Fredag kväll och det borde vara festligt. Huset är (nåja) ganska rent och på bordet framför mig står lila tulpaner. Men nej. För snart är Ts sportlov slut och då är det vardag och overallerna och motvinden och snöblasket är mitt igen. Knäppt hur enkelt det är att liksom förstöra något roligt med lite pessimism!

Förmiddagssvammel

Det är synd om tjejer (qvinnor, girlz, ladys) som känner att de behöver förstora sina bröst. För hur jag än vänder och vrider på det så kan jag inte tro att en enda skulle göra ett sådant ingrepp om det exempelvis var 100% säkert att personen aldrig skulle träffa någon människa mer (som kunde se). Så härligt kan det inte vara att ha stora bröst, väl?
Nåväl, det är synd om dem. De är offer för samhället, patriarkatet, den dåliga självkänslan och statuerar exempel på hur långt förtrycket kan få oss att gå (skära i våra friska fungerande kroppar!).

MEN, jag blir irriterad när någons förstorade tuttar blir anledning att raljera över, skämta om, göra sig lustig på personens bekostnad. Vi (jag sällar mig till skaran) som är så oerhört nöjda och självsäkra och intelligenta med vår platta siluett och inte har/vill/kommer betala pengar för att få plastbröst, gör de här stackars medkvinnorna till ytterligare offer. De är duger inte hur de än gör. De dumma dumma kvinnorna.

Tjingtjong

I fredags var jag minsann på firmafest (eller vad det heter när firman är ett landsting). Det var så attans kul att träffa mina arbetskamrater och så attans kul att dricka vin med mina arbetskamrater. Jag hade naturligtvis tänkt att det skulle bli en mycket tidig kväll, att jag skulle gå hem direkt efter maten och såklart stannade jag till efter midnatt. Bowlade och var superdålig fastän att jag minns mig som en riktig talang från högstadietidens obligatoriska prova-på-bowling-och-andra-sporter. Sammantaget en kul kväll. Sammantaget en lite jobbig morgon som följde.

Sedan städade vi inte alls noga och åkte till barnens farmor och farfar trots att E hade feber. Stackarn har haft 39 graders feber sedan i lördags och jag tror faktiskt hon har har haft två kruppanfall fast jag inte begrep vad det var (jag kan verkligen inte förklara hur det var, hon liksom host-väste baklänges och fick inte luft och försökte skrika). Nu tror jag dock att det vänder och hon blir bättre, annars får vi kanske kolla upp det.

Sabotör

Du har ett intressant arbete. Stimulerande och ibland utmanande. Varierande uppgifter och relativt stor frihet. Du är chefens absoluta favorit och får ofta beröm och uppmuntran.
Så kommer det en ny medarbetare till din avdelning. I början måste den läras upp och du tycker ärligt talat att den är väldigt inkompetent. Men chefen har stort överseende med den nyas alla tillkortakommanden och ägnar mycket tid och engagemang åt att hen ska känna sig som en i gruppen och utvecklas.

Så börjar det bli tröttsamt. Den nya rent ut sagt förstör för dig. När du kommer på morgonen ligger hela gårdagens arbete omkullkastat på golvet. Den nya tar ingen hänsyn, kan komma in till dig och välta ner allt du har framför dig och sedan masa sig därifrån, skrattar när din struktur rasar, stirrar när du gråter. Lunchrasten förstörs av nyas skrik och gap och ibland går hen till rent handgriplig attack mot dig. Chefen visar ingen förståelse och hävdar att ni alldeles snart är på samma nivå och att samarbetet kommer utvecklas. Att det fina med att den nya raserar allt är att du kan bygga upp det igen.

Tja, lite så måste det ju vara när E dregglande närmar sig Is enorma lego-branstation-med-stall-och-sovrum-och-trädgård.

Fokus

Jag håller på med en grej, ett litet projekt, som jag är så inne i. Men nu har det blivit komplikationer och jag blir galen! Inget får förstöra den spikraka vägen mot målet. Grrr.

Om en pojke

Det här är till M (och alla andra förstås)

Sommaren 2008 blev jag gravid, oplanerat. Jag upptäckte det 4/7, på arvikafestivalens andra dag. Håkan Hellström och Go!Team och Robyn. Vi sa att vi skulle prata mer om det sen, när vi var själva. Sen blev vi glada och det var magiskt att det skvimpade runt ett hallon som skulle bli en bebis, i min mage.
Jag mådde apa och kräktes dygnet runt och inga mediciner hjälpte och jag kunde absolut inte jobba och låg bara hemma och stod inte ut med lukten av köksbordet, T, mig, tvättmedel eller mat. Ungefär vid ultraljudet i vecka 18 började jag kunna leva lite igen. Jag började jobba. T fotoshoppade ett julkort som var ultraljudsfotot med en tomteluva på bebisen. Det syntes på magen och jag berättade för mina patienter som säkert undrat varför jag varit borta.

Så en dag i november hände det, alla kollegor hade redan gått hem och jag skulle bara kissa. Jag tyckte att jag liksom kissade lite innan jag började kissa. Spontant tänkte jag att det var vattnet som gick, men det kom inget mer. Då gick jag till mitt rum och ringde kollega H som ännu inte hunnit ända hem. Hon skulle ändå och handla så hon kunde komma förbi. Jag la mig på min brits och lyssnade på bebisens hjärta som tickade finfint. När H kom i dörren reste jag mig från britsen och då forsade vattnet.

Jag la mig på britsen igen och vattnet rann ner på golvet och blev en stor pöl. Jag ringde T och H ringde en ambulans. Jag minns att jag tänkte att det var synd att jag var barnmorska för jag förstod hur oerhört dåliga odds det var.

Sedan blev jag inlagd och kunde bara vänta och hoppas. T fick inte sova hos mig, han sov hos sin moster en kort bit därifrån. Jag minns de där dygnen som ett töcken, bebisens sparkar inne i magen gav mig ångest. Skulle den dö ville jag inte att den skulle kämpa och försöka leva förgäves.
Så kom värkarna. Bebisen sparkade och värkarna kom. Det var natt och jag visste inte hur lång tid det skulle ta. Barnmorskan sa att det kunde ta lång tid. Jag undrade hur ont det skulle göra. Tillslut ringde jag T, men fastän att han cyklade som en tok så hann han inte dit. 

Det var en liten pojke och han var världens finaste och perfekt och ögonbryn och naglar och små små bröstvårtor och allt var jättebra, om han bara inte varit död. Fast han försökte andas och sprattla. Och jag höll honom och T kom och allt var overkligt. 

Och sen fick vi åka hem och det var tomt i magen och lägenheten och överallt. Och jag tapetserade och bäddade en liten kartong och åkte till Karlstad och lämnade den så bebisen inte skulle ligga hårt på vägen till obduktion i Uppsala. När jag mötte någon bytte jag trottoar för jag började gråta såfort jag skulle berätta, oavsett om folk visste vad som hänt eller trodde att jag var gravid ännu. Efter tre veckor började jag jobba och ibland var det tufft att träffa gravida och bebisar hela dagarna. Jobba på dagen, gråta på kvällen.

Det blev jul och jag grät och ville bara vara gravid igen. Med samma bebis i magen.
Sen blev jag gravid igen, nästan direkt. Fast inte med samma bebis. Men det räddade mig. När det magiska datumet då bebisen skulle ha fötts kom, kunde jag fokusera på nya bebisens sparkar, på årsdagen för hans födelse (och död) hade jag en levande bebis att ta hand om - hade inte det hemska hänt så hade inte I funnits. Men en liten stund ibland tänker jag på den lilla pojken. Så sorgligt.

Vårvindar friska

Idag blåste det vårvindar tyckte jag (i motvind kunde de dock lätt förväxlas med isig februariblåst) och det var ganska ljust när klockan var 17, nu ni, nu blir det vår!
Och, nu ska jag gå ner till källaren och pyssla med finishen av tvättstugerenovering om T bara kan hjälpa mig möblera omkring den sabla mangeln samt pyssla lite projekt som jag längtat efter.

*Då går jag ner i min källare där lever jag sällare*
(höhöhö)

Hej världen

Dagis ringde och bad oss vara hemma, de har sjuk personal och ingen vikarie. Jag älskar att de gör så! Så snällt mot de barn som inte har föräldralediga eller arbetslösa föräldrar. Och snällt mot de pedagoger som inte är sjuka. Så idag kanske vi ska gå till biblioteket. Jag skulle förresten så gärna vilja ha en gammal sulky. En Emmaljunga Dennis (det ni, en nörd är jag) från 80-talet. Allra helst med röd klädsel men...det får väl kanske finnas måtta på önskningarna.

På väg

Tvättat, tränat lite, köpt och kokat nappar, fixat viktiga saker. BRA!
Nu måste jag bara sova med.

Måndag hela veckan?

De där dagarna när jag bara vill vara själv och ägna mig åt mina egna saker och inte torka snor och bajs, och mosa bananer och rita drakar fast jag hela tiden visst ritar fel och plocka i och ur diskmaskinen och leta nappar och övertyga om att någon visst behöver sova lite och blåsa på tår och armbågar och plocka upp leksakerna till förbannelse och byta nerdregglade tröjor och svara på varför-frågor och räkna timmar tills T kommer hem och avlastar mig, de dagarna, duggar tätt nuförtiden.

Det händer aldrig något roligt

Alldeles nyss, faktiskt ännu, tjafsar vi om vad vi ska göööööra idag. Vi har några förslag, lite halvhjärtade. Åka till Ts föräldrar, vara hemma och röja huset, åka till slalombacken, hälsa på pappa. Ungefär så. E har dock inlett förkylning nr 74556738746 och är därför inte helt lämpad för att frysa i en pulka i en slalombacke. Jag är mest sur.
Hela min ståndpunkt är ungefär det händer aldrig något roligt för mig.
Jättetråkigt. Och naturligtvis fel inställning. Det är ju jättejobbigt att behöva ta ansvar för att det händer något roligt...!

Mittvoch

Innan jag blev sjuk så tänkte jag att
Jag tror inte jag blir sjuk nu, för jag har inte tid och ork att vara sjuk nu.
Tror även att jag lite hastigt tänkte att jag tränade bort eventuella virus. Så var det inte (va? om jag verkligen är sjuksköterska? -jodå, lite emellanåt). Men sjuk är jag. Eller, inte så illa men hej så långsamt det går över.

Hittills idag: jag å barna gick till Erikshjälpen och fyndade rumpan av oss faktiskt. Jätteroligt (fynda) och jättejobbigt (gå dit på alla oplogade vägar och ännu värre gå hem på alla oplogade vägar och övertyga I om att vi aaaaaalllldeles strax skulle vara hemma).
Nu lagar jag torsk. Nä, den lagas i ugnen, jag sitter ju här. Men allafall så känns det som att synda när jag säger att vi ska äta torsk. Knasigt, för det går ju bra, den är inte hotad längre. Hurra!

Motorsågsmassaker?

Nu ska jag strax iväg på min förutnämnda körkortsgrej. T har just kommit hem. Det blir ofta lite lätt rörigt i överrapportering av läget på golvet. Vi försöker överrösta barnens ljud (berättelsen om törnrosa och en klåjn, skriken, duploskramlandet, klämtettfingervrålet, gåstolens helvetesmusik, och Es DAHH!) och meddela varandra vem som ätit vad och när, vart det finns rena strumpor, hur mötet gick, när E sov och borde sova igen och sådär...
Och då....mitt i infernot...frågar I om hon kan få se på Sagan om ringen!?!
I är tre och ett halvt år. Det är inte som att det kan vara the shit på hennes dagis. Det är naturligtvis hennes far som inte kunnat låta bli. Och detta ska bli kvällens samtalsämne kan jag lova. Kontra med lite the Ring?

Klåjnen luknar benisn

I kan inte säga clown (klaon), hon säger klåjn, så himla fint!

Förnedringsintroduktion

Idag ska jag gå en introduktionskurs för körkort, det är ett jättekonstigt namn på kursen som alltså handlar om att jag och syster L ska få veta saker vi måste få veta för att hon ska få övningsköra med mig. Eller, det är väl jag som ska övningsköra. Det ska bli tråkigt med kurs men trevligt att kunna övningsköra.
Och, det är så dumt, jag har liksom fått en blockering som gör att jag verkligen verkligen inte kommer mig för att ringa körskolan och boka lite körlektioner. Men jag fortsätter fantisera om att ha ett körkort i sommar. Så frän jag skulle vara. Åka och handla lite jordgubbar, kanske ta en tur och bada, hälsa på folk...

Att skapa och vara

Åååååååhhhhhhh, alla projekt som skriker att de vill bli gjorda! De gråter och tittar bedjande på mig så fort jag går åt deras håll. Jag skäms lite och blir samtidigt irriterad; -jaaaaa, jag skaaaaaa! Men jag hinner ju inte nu ser ni väl och jag är faktiskt sjuk med!! Sluta!!
Buhuu. Jag vill, men måste prioritera bort dem lite. Sen, ska jag.

Håret

Mitt hår faller av. Det rasar av. Hår i hela huset, min kudde är full av hår varje morgon, sitter jag i soffan blir den hårig, E har händerna fulla av mitt hår, duschen vill ni inte veta.
Jag måste ha det i tofs, allt annat är uteslutet. Jag blir liksom lite ångestfylld av mängden hår som lossnar från mig.
Det var ungefär likadant när I var ungefär lika stor som E är nu. Jag tror att det är hormonellt. Och jag är inte orolig för att det inte ska växa ut, men kul är det verkligen inte. Opraktiskt och fult. Blä.

Att lägga ut bilder på hår kanske är äckligt? Detta är i alla fall borstning nr 3 och det är minst lika mycket varje gång!

Honungsvatten

Om man spenderar en helg med att vara förkyld så känns det som att den helgen inte fanns, det blir ingen helg. Som två veckor på varandra. Det är väldigt väldigt tråkigt. Fast såklart, om jag vore förkyld mitt i veckan skulle det ju innebära att vara sjuk och samtidigt släpa runt i hemmafrueriet, och om jag tänker på det kanske helgen var ett rimligt pris ändå.

Nu ska vi åka pulka. Eller, jag ska väl stå och frysa och snora bredvid.

...och det snöar...

Fredag. Det har varit lite sorgligt senaste tiden, flera fina människor, som jag inte kände så väl men tyckte om ändå, har gått bort. Döden döden döden.
Annars...jaa...jag och T håller på att bli förkylda. Samtidigt. Tråkigt men väntat - barnen är väl på sin 5408625:e omgång. Jag håller mig fast i tanken att bara det blir vår blir allt lättare och roligare. Roligt är i allafall sushi ikväll (jag tror att jag snart på egen hand skulle kunna se till att sushistället går runt). Nu ska jag dock fortsätta tjafsa med T om vem som är sjukast (jag!) och således borde slippa göra någonting alls mer idag och faktiskt ligga i soffan och serveras apelsin skuren i bitar på ett fat.

Beach 20...35?

Det blev lite stiltje här kanske ni tycker...
Det kan hända, men ni kanske inte trodde att jag blivit invalidiserad!?! Jag var, i söndags (jaa, söndags. 3 dagar sedan) och körde lite bodypump. Det har jag inte gjort på...flera flera år. Men jodå, takterna satt i. Jag såg förvisso ut som ett skämt, ni vet man ser sig i spegeln och vill lägga sig ner och skratta (alternativt gråta jättemycket). DOCK; i måndags och igår var jag gravt handikappad. Jag skulle t.ex. rusa ner och göra välling till E mitt i natten. Rusa? hahahahahhahahahaha. Jag har stapplat, svurit, haltat, gnällt och jämrat mig. Att sätta mig på en stol har varit ett stort projekt. Nu är jag bättre, nästan bra.

Drömmen om att äga...

Jag har fullkomligt snöat in på att jag måste hitta två dockvagnar. Absolut allra helst ska det vara Sjöholms Värnamo; en blå och en röd. Sannolikheten att jag lyckas utan att jag samtidigt försätter mig i personlig konkurs är minimal. De som tänker att de ska sälja den gamla dockvagnen är 1. Någon som vet att de kan få fina pengar för den 2. Någon som bor i Ståckhålm.
Således måste den suktande Värmlänningen både betala stockholmspriset och frakten till skogen. Om hon ens har en chans på Blocket (då måste man ju vara som en hök och jag är varken snabb eller skarpsynt).
Nåja. Sanningen är ju att det inte är särskilt bråttom för ungarnas skull, det är ju jag som tycker det vore kul. I gillar förvisso sina dockor (Mollyn, Pia, Marie och Nils) men bäddar gärna ned dem i vad som helst. Hon verkar inte alls ha begäret efter en Sjöholms Värnamo. Och E...tja...hon kan ju inte ens gå särskilt bra med en gåvagn så...

Fint

Åker bil med min familj, barnen sover och jag och T lyssnar på knife. Bra liv.

Fräsig Fredag

Idag ska vi gå till öppna förskolan tänkte jag. Vi har dock inte fått på oss kläder ännu och E gör ett litet sov just nu. Vi får se hur det går.

Bra saker just nu:

• Det blir ljusare, det blir varmare (ok inte just idag), det är snart vår, hurra!
• Snart har T sportlov, och sen är det snart påsklov och sen är det iallsindar snart sommarlov!
• Det är Fredag, jag och min  moderna kille ska äta sushi ikväll.
• Jag har nya springskor, nu ska det bli springa av.

Sämre saker just nu:

• Jag tappar mitt hår. Jag gjorde det ett tag efter att I kommit med och det var inte på smått vis. Så, jag räknar med en i det närmaste flintskallig sommar.
• Huset måste städas, det är inte på gränsen, det är helt klart över gränsen. Kanske kan vi göra så att T tar barna och går ut någonstans efter jobbet så kan jag mocka. Eller tvärtom.
• Hur ska jag orka springa? Sist jag sprang ville jag liksom skratta hela tiden för jag tänkte att det måste se så oerhört tokigt ut och gå så fruktansvärt långsamt. Jag tror att jag lätt skulle promenerat förbi mig.

Det är bara bra, de växer så det knakar!

Ibland händer det ju att det spontant dyker upp en chans att få komma ut från det här huset. Oftast är det att något behöver handlas på kvällen. Ibland kan det vara någon som behöver hjälp, kanske med att släppa in en katt eller någon som är sjuk och verkligen behöver en mjölk och en ask paracetamol. Väldigt sällan är det en gammal vän och en fika / vin / fest eller så.
Men idag hände det; L var hemma på kortvisit och vi tog en fika på kvällen. SÅ roligt! Verkligen mysigt och kul. Jag blev alldeles upprymd av att liksom känna doften av ett annat liv. Jag vill inte byta, men jag har hälsat på alldeles för sällan i det där lite mer spännande livet (men herregud är jag en jävla liknelsepoet nu eller?? -jag kommer att skämmas ihjäl om jag läser det här om 5 år! (fast eftersom jag med den här parentesen visar att jag liksom är medveten om att det där var löjligt, nästan patetiskt, så kanske jag inte måste skämmas lika mycket?) ).

Anyways (frän tjej, skriver på engelska med), det är lite tråkigt när man inte har så mycket att berätta om sitt liv. Ja, jag kan ju i detalj berätta hur mina nätter är, hur fina I & E är, att jag har köpt massa ramar som jag tänkte sätta upp bara jag bestämt och satt upp någon tapet först, och hur svårt det är att rengöra gamla porslinsburkar. Men det blir inte så mycket. Lite konstigt nästan. Jag är ju fullproppad med barn & familj, man tycker att det borde svämma över.

Ganska rolig!
http://www.youtube.com/watch?v=x81M3g3zjXc

Historieprovet

Det känns så uttjatat att ondgöra sig över fukkin försäkringskassan men ibland är det så svårt att låta bli. Det är ju så omständigt. Så besvärligt och svårt och tungt och långsamt att det känns som ett jättestort historieprov i 8:an, man vet att "nu måste vi nog sätta oss och försöka göra en ny ansökan (eller är det en anmälan man gör när man ska försöka berätta att man alltså gärna tar emot statliga allmosor för att försöka ta hand om bebisar som kräver att bli burna hela dagarna?) om föräldrapenning. Nu har vi allafall gjort det och jag ska bära bebisen flera månader till. Ojämställt som satan. Ingen bonus. Inget feministflaggande. Inga moderna komplimanger. Men så fantastiskt härligt att inte behöva tänka på fk på flera månader, precis som efter ett historieprov i 8:an faktiskt!

Morgonstund

E sover än!!! Hon var förvisso som sagt oerhört irriterad över att det dröjde innan jag gick och la mig så hon äntligen kunde ligga på mig och sparkas och hon var vaken i natt och hostade men bara en ordentlig gång. Och nu sover hon alltså. I och jag har ätit frukost och Es välling står färdig på bänken. Både jag och I är klädda och galonisarna (måste köpa nya, om inte annat för att dagis ska tycka att vi är en bra familj som prioriterar att ungarna har ordentliga kläder och därigenom känna att de tycker om I litelite till) är framtagna. Babyvakten är på. Men jag börjar blir orolig, -borde jag gå upp och se hur hon mår? -Herregud hon kanske har ansiktet rätt ner i kudden och liksom kvävs? -Har hon vätskebrist?

Näe, nu vill jag ha en bulle

Jag spyr av biologister som måste betona att det finns skillnader mellan män och kvinnor. Nu satte ni förmodligen i halsen därhemma, men det är sant, det finns alltså skillnader mellan män och kvinnor. Jag hade själv inte märkt någon skillnad alls på mig och T, som jag mest trodde hävdade att han var man för att det är enklare att skriva tre bokstäver (MAN) istället för sex (KVINNA) men när jag fördjupat mig en stund i det här med just skillnaderna så kunde jag faktiskt se att det stämde, det finns, om man tittar noga, olikheter!
Såklart att dessa skillnader gör att vi måste behandlas olika, pojkar behöver blå kläder och flickor behöver lite våldtäkt. Pojkar behöver slåss och flickor måste få ta hand om något (finns det ingen pojke, kille eller man så kanske hon kan ta hand om en katt? en hamster?). Kvinnor behöver sämre lön och män måste ha makt. Såklart att vi inte kan sudda ut strukturer som är biologi, va? Hur skulle det gå med världen om vi försökte bråka med naturen? Låta en pojke ha rosa kläder eller bygga flygplan, ni förstår ju själva hur sådana dumheter skulle sluta!?

Anyways, idag var jag och I på badhuset (vi hade särartsfeministisk baddräkt resp. bikini på oss för kännedom) och det var roligt. Nu är E vaken sedan en timme och ligger och vrålar att hon på inga villkor tänker sova om hon inte får sova på sin mammas mage. Själv sitter jag härnere och lyssnar på hur pappan och E tjafsar, genom babyvakten. Vi skulle se på Girls och jag skulle äta en bulle, T skulle dricka kaffe och äta en chokladbit. Antiklimax deluxe.

Hejåhå

Sammanfattningsvis dagen:

Har inte varit utanför dörren, bara gått här och andats samma luft igen och igen och varje gång blev den lite sämre. E har varit riktigt ömklig och hostat och hostat. Faktiskt hostat så hon kräkts och då håller I på att kräkas av att det är så äckligt att E kräks. Vi har inte städat och bara lagat dålig mat, på eftermiddagen åt jag två bullar i brist på underhållning och syre. I har inte sovit trots att hon alltså vaknade 04.20, faktiskt anmärkningsvärt. På kvällen fick vi lite gemensam söndagsångest och T betalade räkningar och jag vek, hängde och la i en ny tvätt. Inget roligt program, ingen god mat i soffan. Inga tulpaner, inga rena sängkläder.

Nu ska jag lägga mig och när E hör att jag lagt mig kommer hon genast vakna till och argt hojta att hon måste få sova hos mig. På mig. Jag har verkligen försökt övertyga T om att han nog måste VAB:a eller föräldralediga sig på något vis (eller vårda den deprimerade mamman som inte träffar folk och måste bära bebisen hela dagarna och fantiserar om att ta in på hotell alldeles ensam och se på dålig tv tills hon somnar utan att någon krälar på henne och sparkar henne) imorgon, känns som att det inte var helt kört. Bebisen som måste bli buren är ju värre än någonsin på den punkten och den stora duktiga ska ju till dagis och det har vräkt ner snö och då är det faktiskt synd om den (jaa, jag veeeet) körkortslösa mamman som måste ro den båten.

Om det blir så, då ska jag använda morgondagen till att liksom tänka nytt. Nu ska det bli roligt och glatt och vår och städat och fantasi och skrattande barn och ordning och god mat och sjungande mamma och körkort och renovering.

Helvetesnatt

E är mer förkyld än någonsin och vaknade hela tiden. Hela tiden. I blev vansinnigt pigg vid 04.20 och har sedan dess varit vaken.
Det känns som att jag blivit en sån där zombie som i The walking dead som vi för övrigt börjat se (varannan kväll Girls, varannan twd, men nu kan vi väl inte se något program förrän till sommaren när alla är friska och rutinerna återställda).

O mor orm

Jag har varit på Erikshjälpen med syster L. Det absolut roligaste som hänt mig på tre veckor! Och det var verkligen roligt, ända tills T ringde och sa att jag var tvungen att skynda mig till Apoteket och köpa något mot Es hosta. (för kännedom: den finns INGET receptfritt mot hosta för barn under 1 år). Här hemma är det lika skruttigt som alltid och E är alltså hostig och eländig. T & I har åkt iväg på födelsedagskalas (fast innan de kom iväg var vi visst tvungna att tjafsa och bråka om allting i hela världen och vem som drar tyngst lass och på vilket vis och sådär).

Jag är så himla less på att vara här hemma. Om man bortser från de få ord som sägs vid lämning/hämtning på dagis samt "du kan slänga kvittot" till kassörskan om jag handlar så går det ibland flera dagar utan att jag pratar med en vuxen människa förutom T.  Det är jättehemskt när jag tänker på det och inte så konstigt om jag faktiskt känner mig lite ensam. Barnen är ju såklart helt fantastiska men om jag ska vara helt ärlig så ger deras lekar mig nästan ingenting förutom glädjen över att de utvecklas.

Nu hetsäter jag allfall majskrokar.

Burkmisären

Ok, nu får jag snart slänga de förbannade burkarna. Jag har haft dem som ett "vid-sidan-av-mitt-annars-så-aktiva-och-händelserika-liv" idag och alltså

• 1. värmt i ugn jättejättelänge 
• 2. kokat i kastrull med maskindiskmedel 
• 3. tvättat bort diskmedelsrester och stoppat in i ugnen igen.

Ganska intressant och först tyckte jag att det blev bättre men nu ser jag att det bara blir gråbrunt. Kanske lyckas jag förstöra glasyren eller låsa in fettåsmutsåäckel innanför glasyren. Jag vet inte. Och nu såhär efter maratonläggning av E (ja, den började 17.59!) så undrar jag lite varför det alltid blir såhär för mig. Att jag drar igång stora, hopplösa och framförallt meningslösa projekt!? 

-Vad ska jag ha burkarna till? -Varför tyckte jag att det verkade roligt? -Är jag helt dum i huvudet eller?

Ikväll ska vi allafall äta sushi, och om jag liksom kisar i hjärnan så kan jag nästan tänka att vi är lite storstadsaktiga och väldigt moderna och kanske lyssnar på en ny låt som ett bra band snart kommer att släppa men min kille har redan fått den, och vi pratar om Londonresan som vi spontant bestämde oss för att sticka iväg på i början av Februari och hur kul det ska bli att träffa våra sköna Londonvänner och sen ser vi en lite kontroversiell film om lite vad som helst, men den är allafall inte romantisk eller pk eller om massa konstiga superhjältar och Stellan Skarsgård.

Ro ro barnet, katten hänger i garnet

Jag tog just av mig strumporna och gick ut barfota för att lägga ut den där babyvaktgrejen på Es vagn. Jag tror att det är ungefär -13 grader. Som ett mått på hur gärna jag vill att hon ska sova en timme till.

Projektet

Det tar skitlång tid att rengöra porslinsburkar att ha risgryn i. Jag tror att om man räknar in elförbrukningen kostar burkarna förmodligen en förmögenhet. Och jag som inte använder risgryn. Typiskt.

Hafregryn

Här är burkarna. Nu måste jag rengöra dem. Det kan ta hundra år.

Trendoffret

Hej jag heter Puckopower och jag är ett trendoffer.
Ni vet, shabby chic. Allt är vitt, fast lite ruffigt och slitet. Fast vitt. Vitt, vitt, vitt. Och romantiskt, som en mormors ungdom och allt luktar lavendel och det är änglabokmärken och svartvita foton och snirklig test på franska.
Jag avskyr det. Och jag avskyr ännu mer det misslyckade schabbyschikket då varenda jyskköpmanhelvetesdisk hastigt målats dåligt med två lager vit grundfärg och ett gräsligt vittvittvitt polyesteröverkast pryder en überromantisk säng med hemmagjord sänggavel (naturligtvis av vitmålad lastpall). Jag gillar inte.

MEN, nu serrni, nu tror jag att min hjärna på sedvanligt vis indoktrinerats. Troligtvis är det så att ögonen tagit smällen och helt enkelt skadats av allt det vita och därigenom har det blivit en litenliten hjärnskada. Skadan yttrade sig idag på följande vis: Jag smet in på en secondhand på väg för att hämta I på dagis (den hjärnskadan har jag haft länge, secondhand är...inte en skada). Hittade en söt tavla = helt ok. Hittade 4 sådana där porslinsburkar som det står Hafregryn och sånt på = INTE ok. = Shabbyfuckinchic!!! Så nu äger jag dessa 4 burkar. De är verkligen ruffiga och jag måste googla hur det var de gjorde på Antikrundan när de på nåt vis fick bort såna där bruna sprickor från ett engelskt uppläggningsfat. Det ska bli intressant att se om det kan bli bra. Jag kanske förresten ska göra det som en följetong. Ja det ska jag. Åh, roligt!

Sushi

Jag kan inte nog uttrycka min glädje över att denna lilla stad berikats med ett sushiställe. Inte bara för att sushi är min favoritmat utan för att det liksom gör staden till så mycket mer än bara en ort med 713 pizzerior. Det känns fint att säga: -Ska vi hämta sushi ikväll? Istället för att som förr tänka ut huruvida man ville ha sushi redan dagen innan, om det var en tisdag vill säga. För det var Onsdagar som Coop extra i fiskcharken hade en låda centralortstillagad sushi, med ärligt talat på gränsen till helt otillagat ris. Det tyckte damerna i charken var lustigt när man köpte.
Sen blev det ju faktiskt så att Thai:en började servera sushi. På fredagar och Lördagar, men den var alltid slut redan vid 17 på fredagarna och lördagarna fanns det sällan alls. Men den var god skall tilläggas. Sedan säger ryktet att sushikocken på thaien blev föräldraledig och hur det nu var så fanns det plötsligt ingen sushi.

Men nu finns det och ikväll äter jag å min kille sushi å ser på "Girls". Gött!

Grunden

Idag var en sån där riktigt jobbig dag, så hela eftermiddagen har det liksom ringt och tjutit och bankat och blinkat i huvudet.
Och nu känns det faktiskt som att jag lagt en säker grund för att morgondagen ska bli precis likadan.
JAG MÅSTE LÄGGA MIG I TID!!!

Nomadfolket

Ja, det är väl det här Ikea vill ska hända, att målgruppen ska känna igen sig och gilla, kanske sprida via sina töntiga bloggar och nå ännu fler likasinnade. Och allihop kommer de packa in sig i sina löjliga volvos på helgerna och köra 8 mil till närmaste varuhus och där kommer de allihop att handla.

Men skit samma, här har ni våra nätter! Fast vårt hus är inte alls sådär snyggt (och jag ser inte alls sådär harmonisk ut när jag ramlar omkring)

http://www.youtube.com/watch?v=bKHdVqXIu54

En kossa talar ur skägget

Ibland känns det som att det är mer allmänt vedertaget att tycka att landstingsanställda är idioter. De är tröga fega och sega. Törs inte tänka utanför sina trångsynta regler och har aldrig hört talas om service. Så ibland känns det lite tråkigt att vara en av dessa dumma kossor. För vi är inte dumma. Nästan alla är snälla. Och försöker t.ex. göra så att alla oerhört glömska tjejer kan få nytt recept på sina p-piller, trots att de inte bokat tid eller haft minsta framförhållning.

Och trots att långt ifrån alla barnmorskor vet. t.ex. vad det innebär att vara queer, transsexuell eller intergender så har jag svårt att föreställa mig att det i sig påverkar så himla mycket i bemötandet. I jobbet på mottagningen är det ju inte så noga vilket kön du har, mer vad du gör med det - så vi vet vart vi behöver ta prov från (om du vill testa dig), hur vi kan råda dig att skydda dig på bästa sätt (om du vill veta det), och hur vi kan hjälpa dig att må bättre (om du inte mår bra). Jag skiter i om du är man med fitta, kvinna med skägg, tjej som knullar tjejer, cissperson rätt över eller så queer att du inte kan kategoriseras över huvud taget.
Jag kanske inte är expert på din sexuella läggning eller hur du ställer dig i förhållande till ditt biologiska kön, men jag är öppen för det, du får gärna berätta för mig. Och jag kan mitt jobb, behöver du hjälp inom mitt arbetsområde så kommer jag att hjälpa dig, vem du än är!

Nanananana

Ligger och väntar på att E ska somna. Känns som att proceduren blir längre för varje kväll. Himla tröttsamt, för jag är kissnödig och hungrig.
Bra dag idag allafall! Känns som att jag varit på fest.

Nu

Jojo, jag ligger till sängs!
Imorgon ska jag med jobbet på uppdatering av hbt-jox. Jag är så himla glad. Så glad att jag tänkt ut vad jag ska ha på mig (mycket könsstereotypisk senapsgul klänning) och putsat mina skor (inte björnskorna som nuförtiden är de enda jag använder).
För övrigt har jag hämtat hem Es nya säng som stått på torpet (där min och syster Ls renovering faktiskt tagit långledigt). Nu ska den slipas och målas. Och så ska E få ett rum då. Men en vägg smäller visst T upp fort och lätt hävdar han. Jag känner mig inte säker på det. I hävdar med att hon är superbra på att bygga.
Men med rådande nätter gör det inte det minsta om både säng och rum dröjer länge. Jag siktar på sommaren.

Förvåningen...

Över att ha lagt sig!
Efter en (till)  helvetesnatt beslutade jag mig för att lägga mig samtidigt som jag nattade E. Nu sover tjejerna och jag ligger alltså redo att strax göra detsamma. Dagens bragd.
Imorgon ska jag vara pigg och glad och positiv och rolig och nöjd och påhittig och fantastisk.

Återkomsten

Jajje, nu stövlar jag in igen!
kort uppdatering om min oerhört spännande tillvaro:

• E kan inte krypa. Hon sitthasar bakåt och skriker förtvivlat. Tokjobbigt för alla under samma tak och förmodligen faktiskt mest irriterande för stackars E.
• I är förmodligen i trotsåldern (föräldrar som pratar om att deras barn är i trotsåldrar katogoriseras automatiskt som "töntigtråkigföräldersomintefixarattbarnärsådärsomallabarnärnästanhelatiden). Men allafall, hon eh... har lätt att bli upprörd tösen.
• SnickarViktor ska komma och ta ner en vägg och det gör mig glad men allt detta renoverande går för långsamt!
• VI HAR EN BIL!! Och T. får köra den! Hurra! Nu är det bara jag som ska förnedringsskaffa en driverslicense, fort som ögat helst (jag ska ringa till veckan).