Ungdomens tid

Nyss så satt grannarnas tjej och hennes kompis ute i deras gungor. Hon är 13 år. De satt där och pratade och pratade och de är så fina. Jag minns den där tiden när man gjorde precis sådär - satt ute i ljumma sommarkvällar och hade hur mycket som helst att prata om. Och jag förstår att folk tyckte att mina taniga ben (ja, håll i er nu, inte bara mina ben har varit pinniga - hela jag har varit en riktig speta) var fina. Det kanske är det där med att ha hela livet framför sig och sånt. Men fint är det.

Och då kan jag, såklart, bli lite sentimental och tänka på att det var längesen det var jag som hade hela livet och alla val och beslut kvar. MEN inte så länge, för nu har jag ju två fina ungar som har allt det där framför sig. Som kommer att sitta med spinkiga ben och prata prata prata och jag kommer vara den som hojtar att de borde komma in och inte sitta där och bli kalla och att nu får de faktiskt sluta prata i telefonen. Det ska bli väldigt roligt!