En sorglig liten saga

I har fått många fina saker senaste tiden (som plåster på såren då hon fått en lillasyster), bland annat badleksaker i form av olika fiskar. Igår badade vi tillsammans och I lekte med dem.

I: -Igelkotten är ledsen. (Blåsfisken är ganska lik en igelkott)
Jag: -Hm...varför det?
I: -Den saknar sin mamma (saknar!? -en tvååring säger väl inte saknar??)
Jag: -Jaha...vart är mamman då?
I: -Hon sover. Med pappan. Inne i huset. Och bebisen med.
Jag: -Men då kan ju igelkotten gå in och väcka dem!
I: -Nääe, för det finns ingen nyckel.
Jag: - Ojdå...men den kanske kan gå till en kompis tills de vaknar då?
I: -Den har inga kompisar. Den saknar och saknar.
Jag: (allt mer skärrad över den arma igelkotten och försöker minnas lite barnpsykologi) -nähä..jaha...ojoj...eh...den kanske kan träffa någon kompis? -en humla?

I Sätter igelkotten i mitt knä och kommer med lilla valen som egentligen är en delfin och slår igelkotten.
I tar krabban och lyfter bort lilla valen från slagsmålet och krabban säger till lilla valen: -SÅ FÅR DU ABSOLUT INTE GÖRA!!! DET GÖR ONT FÖRSTÅR DU VÄL!

Sammanfattning: ÅH herregud, min lilla I är en igelkott som inte har nyckel till sitt hus där resten av familjen sover och hon har inga vänner och vuxna krabbor skäller på små valar och det gjorde inte något bättre för igelkotten. Jag måste göra lite bättre. Mycket bättre. Igelkotten måste komma in.