Rättvisans tid

Jag är första (och enda gemensamma) barnet för båda mina föräldrar. Det finns mängder med foton på mig. Och mammas amningsdagbok är sparad. Liksom banden-man-har-kring-handleden-efter-förlossningen, en liten hårlock och annat sånt. När jag sedan fick en syster hos mamma finns det en del men...inte lika mycket. Alls faktiskt. Syster nummer tre kom hos pappa och med en mamma som inte hade barn (mer än mig, som en extra köttbulle på köpet) innan och hade således en fördel på denna punkt. Hon fick t.o.m. fotas hos fotograf. Men lillebror hos pappa - tja inte finns det några fotografkort på honom i hemsydd stass. Inte heller hans student verkar vara förevigad med finklädd familj hos fotografen vad jag kan minnas. Liksom syster två och lillebror hos mamma. Klart de är fotade men inte i närheten av den extrema bildskörd jag faktiskt sitter på från mina första år.

Jag tänkte att jag inte ska göra så. Att det ska vara lika och rättvist. Det är dock tyvärr helt omöjligt eftersom vare sig jag eller T kan ha gjort annat än fotograferat I dygnet runt i ungefär ett halvår. Det finns så mycket bilder. Så mycket helt värdelösa bilder. Så mycket precis likadana värdelösa bilder (t.ex. I-sover-i-värdelöst-fotoljus-men-jag-törs-inte-använda-bilxten-ifall-hon-vaknar-kort).

I har ett (nästanfärdigt) fotoalbum där jag skrivit om graviditeten, förlossningen, nätterna, dagarna, känslorna och hennes färdigheter varje månad under hela hennes första år!

E måste få ett likadant, det är för orättvist annars. Men imorgon är hon två månader och inte en rad är skriven. Visst finns det kort men det är en bråkdel av den mängd I finns förevigad i, vid samma ålder. Jag ska fixa det ikväll. Och minst ett kort på lilla E om dagen. Basta!