Mot schpecialistmöhdrahwordehn

Idag ska jag kolla hur läget är med min glappande cervix. En tur till Karlstad innebär det, och det lilla miljöombytet ser jag vansinnigt mycket fram mot. Själva resultatet av undersökningen är jag inte så orolig för (eftersom jag är en komplett idiot och således alltså människa), det gick bra med I. -jag tror det går bra nu med.

Jag har tänkt på att jag nog borde ta lite bilder och ha här. Göra det lite hemtrevligt och personligt. Och så vill ni ju se bildbevis på att jag dricker O'boy och äter glass. Så du kan fråga hur jag kan vara så smal när vi ses. Kanske till sommaren, när jag fortfarande kommer se extremt gravid och blek och ont-i-knäna-tjock ut, så ses vi och du tänker -men jäävlar vad stor hon är, det ser allt väldigt varmt och jobbigt ut det där.

Då minns du alla O'boybilderna och får genast lite dåligt samvete för -hon hade en skiiitjobbig graviditet, fick typ inte röra sig och då kan man ju förstå att det blir en del O'boy. Så du säger snällt att jag måste ha gått ner en hel del nu va?

Det blir roligt. Jag ska ordna det här med foton, det behövs foton här.

O'boy -vilket vackert väder!

Hittills idag: inget.

Synd att det är så vackert ute, att solen strålar, att det är precis lagom mycket snö, att det till och med är precis perfekt kallt ute. Lilla I. har jordens tristaste mor som inte kommer åka pulka med henne. Tråk, tråk, tråk. Och det är konstigt men det blir liksom inget administrativt gjort heller (fast jag har försökt, lite halvhjärtat sådär). Men O'boy har jag druckit, det gick bra att få gjort. Den som kom på att göra och sälja O'boy tycker jag inte om (men tyvärr gillar jag alltså själva uppfinningen).

Problemlösning

Om alla alltid gjorde som jag vill, helst utan att jag behövde säga det, eller än värre, argumentera för det, så skulle allt bli mycket trevligare. Testa!

Flappflappflappflappflappflapp

Jag är besatt av ambulanshelikoptrar. Det är verkligen något äckligt med det men jag rår inte för det. Om jag hör en helikopter måste jag genast förvissa mig om att det inte är en polis-, militär- eller lyxpersonsdito (-då dör intresset omedelbart), och sedan börjar spekulerandet i vart den är på väg och med vad för sorts patient. I den här lilla staden är det inte så ofta ambulanshelikoptern flyger, men när vi bodde i den lite större staden så vaknade jag vid minsta propellerliknande ljud och hade stenkoll på åt varifrån den kom, hur lång tid den var nere och drog därigenom slutsatser om vad för patient den innehöll när den reste igen.

Under graviditeten med I. tillbringade vi några veckor på Akademiska sjukhuset (eftersom de kan ta emot yttepyttebebisar från vecka 22, om de måste!), mitt rum var med "utsikt" över helikopterplattan och där kan jag säga att det var skytteltrafik emellanåt. Där finslipade jag på mina bedömningar, ibland såg jag en skymt av t.ex. en liten låda och begrep att det alltså var en liten unge i kuvös de kom med. Ibland var de så snabba in med patienten att de knappt hann landa innan det väntande teamet hämtade in patienten. Ibland stod helikoptern kvar en halvtimme och jag utgick från att även helikopterchaffisar behöver lunch.

Lite äckligt men i gengäld dras jag inte till trafikolyckor och sådär, det verkar ju folk i allmänhet göra!

En bomb?

Det blir inget gjort och vi bara är här hemma och I. välter ut alla saker och jag och T. börjar prata om något tusen gånger (med 100% säkerhet vad vi ska äta eller hur vi ska renovera någonstans) men hinner inte klart för vi blir hela tiden avbrutna av att I. har något att säga eller slår sig eller river en vägg. Och sen börjar T. spela gitarr och radion är på i köket och mitt rostebröd är färdigt och det smular och I. måste på toaletten nu och T. börjar plocka in i diskmaskinen men vi säger att vi måste försöka tvätta undan effektivt den här helgen. Och I. vill hela tiden att vi ska leka Madicken och Lisabet och jag frågar T. vad han tycker bebisen ska heta och min telefon ringer och ett av I.s halsband går sönder så det blir pärlor i alla springorna på trägolvet och T. kollar en grej på datorn och p1 fortsätter att prata om viktiga saker vi inte hör.

Jag exploderar!!!

Ett mått på intelligens?

När man ändå gör sig tekopp 43 för dagen, passar man på att titta i skafferiet om det mot all förmodan skulle kunna ligga kvar nån choklad (eller maräng eller ostbåge eller äcklig julpralin) där, men det gör det förstås inte. Så då dricker man teet. Lite forcerat. När koppen är tom har man en halv sekunds överläggning med sig själv och går sedan åter ut i köket för att ånyo fylla tekoppen samt passa på att titta i skafferiet om det mot all förmodan skulle kunna ligga kvar nån choklad (eller maräng eller ostbåge eller äcklig julpralin) där (det gör det förstås inte).

Slutsats av studerat fenomen: Kära Pucko, börja aldrig röka eller knarka.

Att ligga alldeles stilla

Meningen är ju att det ska komma en bebis i April, absolut inte nu! Och när I. låg i magen hade jag vid det här laget varit liggande i 12 veckor och 6 till blev det innan jag fick komma hem. Jag minns förstås att jag var rädd och orolig, men inte att det var såhär...tråkigt hela tiden. Nu känner jag mig helt klaustrofobisk av rastlöshet, meningslöshet och dysfunktionalitet. Jag vill städa och ta en promenad och jag undrar vad de gör på jobbet.

Det känns ju lite som att jag i egenskap av barnmorska skulle vilja vara lite extra bra på att vara gravid men det går inte så bra med det. (För det är ju en tävling. Det är viktigt att vinna tävlingen "gravfviditet och förlössning", första pris är titeln "en riktig kvinna" och den titeln vill väl alla ha?). Nåja, det viktigaste är ju förstås att bebis stannar i magen ett bra tag till, och det tror jag.

Glasnost och perestrojka?

NYTT NYTT NYTT !

Jag gör det igen. Fast totalt utan prestationsångest. Och nu har jag tiden ska jag säga!