Flappflappflappflappflappflapp

Jag är besatt av ambulanshelikoptrar. Det är verkligen något äckligt med det men jag rår inte för det. Om jag hör en helikopter måste jag genast förvissa mig om att det inte är en polis-, militär- eller lyxpersonsdito (-då dör intresset omedelbart), och sedan börjar spekulerandet i vart den är på väg och med vad för sorts patient. I den här lilla staden är det inte så ofta ambulanshelikoptern flyger, men när vi bodde i den lite större staden så vaknade jag vid minsta propellerliknande ljud och hade stenkoll på åt varifrån den kom, hur lång tid den var nere och drog därigenom slutsatser om vad för patient den innehöll när den reste igen.

Under graviditeten med I. tillbringade vi några veckor på Akademiska sjukhuset (eftersom de kan ta emot yttepyttebebisar från vecka 22, om de måste!), mitt rum var med "utsikt" över helikopterplattan och där kan jag säga att det var skytteltrafik emellanåt. Där finslipade jag på mina bedömningar, ibland såg jag en skymt av t.ex. en liten låda och begrep att det alltså var en liten unge i kuvös de kom med. Ibland var de så snabba in med patienten att de knappt hann landa innan det väntande teamet hämtade in patienten. Ibland stod helikoptern kvar en halvtimme och jag utgick från att även helikopterchaffisar behöver lunch.

Lite äckligt men i gengäld dras jag inte till trafikolyckor och sådär, det verkar ju folk i allmänhet göra!