Mitt i amningskriget

Vi blev inlagda en sväng igen, mest för att Lilla gått ner ännu mer. Väl inne på sjukhuset fick hon en sond och i vilken jag skulle mata henne var tredje timme, däremellan kopplades mina tuttar till en pump som mjölkade mig på självförtroendesänkande lite mjölk. Igår fick vi komma hem igen med uppmaningen att mata fröken var tredje timme (1. amma så mycket hon vill 2. ge flaska med vad jag lyckats pumpa ur + ersättning 3. pumpa ur till nästa mål).

Det är bara det att alltihop tar ungefär 1,5 timme! Däremellan måste jag kissa, äta och kanske vinka lite till I, sen är det ju dags att väcka och köra racet igen. Det är fruktansvärt stressande. Dessutom är Lilla inte intresserad av de mängder som hon borde få i sig (med sond har de liksom inget att säga till om, men även en bebis kan knipa igen munnen). Och det blir så lite sömn.

Så just nu är det lite av ett inferno omkring maten här. T. förstår inte att Lilla håller på att svälta ihjäl (inte Lilla heller verkar det ju som) och jag som fått med mig en mindre variant av självförtroendekvarnen hem pumpar och grinar och borde duscha. I. är duktigast i världen och väntar tålmodigt på att få höras lite.

Samtidigt som jag så himla gärna vill amma, helt, och är helt trasig av ansträngning så tycker jag förstås att jag gör bra, jag försöker verkligen. Men jag undrar om det är värt det. Som barnmorskejävel vet jag hur viktig och bra och anpassad den heliga bröstmjölken är - den är ju faktiskt fantastisk. Och har man bara (minst) ett bröst och (minst) en unge så kan alla amma. Eller? -För jag har verkligen fått hjälp, de har visat och klämt och tittat hur hon suger och jag har pumpat och ammat på tidig signal och druckit mycket och tänkt på forsande bäckar. Vi har både bra förutsättningar och fått hjälp och ändå måste jag säga att det går ganska dåligt.
Men jag är ju inte ensam, amningsstatistiken är urkass - särskilt i Värmland. Och nu är jag snart en del av fel sida statistiken. Blä!