Om en pojke

Det här är till M (och alla andra förstås)

Sommaren 2008 blev jag gravid, oplanerat. Jag upptäckte det 4/7, på arvikafestivalens andra dag. Håkan Hellström och Go!Team och Robyn. Vi sa att vi skulle prata mer om det sen, när vi var själva. Sen blev vi glada och det var magiskt att det skvimpade runt ett hallon som skulle bli en bebis, i min mage.
Jag mådde apa och kräktes dygnet runt och inga mediciner hjälpte och jag kunde absolut inte jobba och låg bara hemma och stod inte ut med lukten av köksbordet, T, mig, tvättmedel eller mat. Ungefär vid ultraljudet i vecka 18 började jag kunna leva lite igen. Jag började jobba. T fotoshoppade ett julkort som var ultraljudsfotot med en tomteluva på bebisen. Det syntes på magen och jag berättade för mina patienter som säkert undrat varför jag varit borta.

Så en dag i november hände det, alla kollegor hade redan gått hem och jag skulle bara kissa. Jag tyckte att jag liksom kissade lite innan jag började kissa. Spontant tänkte jag att det var vattnet som gick, men det kom inget mer. Då gick jag till mitt rum och ringde kollega H som ännu inte hunnit ända hem. Hon skulle ändå och handla så hon kunde komma förbi. Jag la mig på min brits och lyssnade på bebisens hjärta som tickade finfint. När H kom i dörren reste jag mig från britsen och då forsade vattnet.

Jag la mig på britsen igen och vattnet rann ner på golvet och blev en stor pöl. Jag ringde T och H ringde en ambulans. Jag minns att jag tänkte att det var synd att jag var barnmorska för jag förstod hur oerhört dåliga odds det var.

Sedan blev jag inlagd och kunde bara vänta och hoppas. T fick inte sova hos mig, han sov hos sin moster en kort bit därifrån. Jag minns de där dygnen som ett töcken, bebisens sparkar inne i magen gav mig ångest. Skulle den dö ville jag inte att den skulle kämpa och försöka leva förgäves.
Så kom värkarna. Bebisen sparkade och värkarna kom. Det var natt och jag visste inte hur lång tid det skulle ta. Barnmorskan sa att det kunde ta lång tid. Jag undrade hur ont det skulle göra. Tillslut ringde jag T, men fastän att han cyklade som en tok så hann han inte dit. 

Det var en liten pojke och han var världens finaste och perfekt och ögonbryn och naglar och små små bröstvårtor och allt var jättebra, om han bara inte varit död. Fast han försökte andas och sprattla. Och jag höll honom och T kom och allt var overkligt. 

Och sen fick vi åka hem och det var tomt i magen och lägenheten och överallt. Och jag tapetserade och bäddade en liten kartong och åkte till Karlstad och lämnade den så bebisen inte skulle ligga hårt på vägen till obduktion i Uppsala. När jag mötte någon bytte jag trottoar för jag började gråta såfort jag skulle berätta, oavsett om folk visste vad som hänt eller trodde att jag var gravid ännu. Efter tre veckor började jag jobba och ibland var det tufft att träffa gravida och bebisar hela dagarna. Jobba på dagen, gråta på kvällen.

Det blev jul och jag grät och ville bara vara gravid igen. Med samma bebis i magen.
Sen blev jag gravid igen, nästan direkt. Fast inte med samma bebis. Men det räddade mig. När det magiska datumet då bebisen skulle ha fötts kom, kunde jag fokusera på nya bebisens sparkar, på årsdagen för hans födelse (och död) hade jag en levande bebis att ta hand om - hade inte det hemska hänt så hade inte I funnits. Men en liten stund ibland tänker jag på den lilla pojken. Så sorgligt.