Pedagogens hjärta

Jag vill att personalen på dagis ska tycka om mig, att de ska tycka att jag är ordentlig och rolig och en bra förälder och en intressant person. Jag vill underlätta deras dag, se till att mina barn hämtas i tid. Att det finns ombyteskläder på hyllan (fast hon hittills aldrig behövt byta något alls) och att lämna in lappar om schema och ledigheter i god tid.

Naturligtvis för att det är snällt och bra. Men mest för att de ska tycka om I (och snart E hoppas jag). Tycker de om mig tycker de om dem. Jag är så rädd att de inte ska tycka om mina barn så mycket man kan tycka om barn i en barngrupp på ett dagis som är ens avlönade arbete.
Jag skulle lätt kunna betala mer, vara vaken en natt i veckan, springa en mil varje dag eller ha kräksjuka två gånger varje år bara de verkligen verkligen tycker om mina barn på dagis. 

Detta gav mig litet ont i magen. Nog måste det väl finnas korvören att få föda barn med en barnmorska vid sid s(l)ida och visst måste väl våra barn få bli sedda av personal som orkar, kan och vill? -Snälla!?

Farmorkaka

Vi har firat påsk med skamligt mycket mat och socker. (och så vill jag säga det där man alltid säger om varför vi egentligen firar påsk och att det var väl Jesus som dog...ellerjo...han dog och sen uppstod han...ju... och därför äter vi offerlamm och gömmer ägg och slänger påskbrev och är lediga...eller sådär). Men det var inte det jag skulle säga utan att:

Det är något speciellt med farmorar (och mormorar). Vi var hos Ts farmor idag och hur det kom sig så var jag ensam i lägenheten och skulle mata E. Och jag blev alldeles lycklig för det luktar precis som det gjorde hos min farmor; brödbak och stekos och såpa och hemtrevligt och lite för varmt och ren tvätt och barndom och mandelkubb.

Så tryggt och snällt och kan man inte sova så blir man inte rädd och ledsen, för en farmor kan man alltid väcka och då får man ett glas mjölk och en smörgås eller kanske en kaka och sedan löser en farmor korsord medan man somnar om i alla fall. Och farmorkaka. Farmorkaka är det bröd som farmorar bakar som smakar gudomligt och inte finns i någon enda receptbok.

Jag skulle ha lärt mig att baka farmorkaka när min fina farmor levde. Och jag skulle ha frågat henne viktiga saker om hennes liv, och livet och tingen. Men jag ska verkligen be att få vara med när Ts farmor bakar bröd. För jag vill lära mig. Och jag vill fråga henne viktiga saker med.

Blåkullafärd

Vi åker bil och lyssnar på "ring så spelar vi". Barnen sover och vi pratar om att påsken är tidig i år och att nässlorna inte hunnit komma ännu. 
Inte som jag tänkt mig livet för 15 år sedan, men så mycket bättre.
Glad påsk på er!

Ett år

Tänk hur det var för ett år sedan! Att vi just blivit fyra i familjen och lilla E var alldeles färsk och pyttig. Än var vi kvar på förlossningsavd. i väntan på att jag och E skulle få sova på BB (hon hade lite ljud för sig när hon andades och lågt blodsocker om jag inte minns fel) och T på patienthotellet.
Förlossningen tog en knapp timme från att de tog hål på hinnorna - värkar hade jag kanske trekvart eller så. Fantastiskt fin förlossning. Och E såg så knasig ut, som ett litet russin. Och jag var inte alls sådär stolt över att ha fixat förlossningen (som när I fötts) utan bara helt kvillrig av att äntligen träffa den här lilla skruttan.
Åååh.
Och nu är hon så stor. Vet vart magen och foten är. Och lampan. Kallar mig för "Mmpff" och dansar sittdans när man sjunger.
Älskade unge, bästa lilla korven!

Morran

04.53 ropade E att det ju i allsindar är hennes födelsedag idag och att hon inte under några omständigheter tänkte sova bort denna stora dag.

Så födelsedagsfrukost nr 1 är intagen och ettåringen hasar naken runt och kastar klossar.
Jag och I har köpt en sån där låtande och blinkande present till E (en sak I aldrig fick eftersom vi helst ville att hon skulle ha pk-leksaker. Gärna i trä. Absolut inte med ljud och ljus). Den ska hon få.

Nuni!

Jag ligger i sängen!!!!
Nu ska jag bara lägga ifrån mig telefonen...

Så stört

Jag läste att man visst kan banta med Hcg nuförtiden ( = hormonet som utsöndras vid graviditet). Jag borde verkligen kunna fatta grejen men jag fattar ingenting. Så då googlade jag det och då hittade jag att det mest verkar användas som doping. Helt vridet.

22/3 2013

Idag är jag rentav lycklig över att inte känna minsta vilja att besöka barnmässan i grannstaden. Jag minns med fasa förra årets skräckupplevelse och glädjer mig att inte göra om den. Imorgon eller på söndag ska vi (fa-mil-jen) dock fara till ett köpcenter i vår relativa närhet. T ska investera i ett par shorts och jag i träningsbrallor, är planen. Det skulle kunna bli lite liknande upplevelse, men vi får se.

I har sovit hos mormor och det är fantastiskt att hon har en mormor som vill ha henne där, att hon vill vara där och att mormor bor så nära. Nu gissar jag att det kommer hem en glad men lite trött I snart och då blir E lycklig (ja, jag med förstås, men jag kryper inte runt och letar efter henne under bordet).

Marsianfilm

Jag har blivit knäpp på att räkna tjejer i filmer och serier och tv-program. Och det är lite tråkigt (mest resultatet, räknandet går an). Nakna snygga tjejer med mycket få repliker är också deprimerande.

Och jämt måste vi börja (jaa, det är mest jag som börjar. Jag blir så arg!) tjafsa om detta. Jag sågar skit som ungefär exkluderar kvinnor (om filmen inte heter typ "Männen i den manliga världen när inga kvinnor fanns"), och jag blir fullkomligt vansinnig när T ska hålla på att försvara tramset på olika sätt (ja, han har några få poänger men de är få).

Pyjamasparty

När klockan är två och jag varit uppe sen halv sex men ändå inte fått av mig pyjamasen. Nu: burksopplunch med I.

Hej

Kanske nya arbetskläder i revolutionär anda?

Det är rätt att göra uppror

Det är fantastiskt att vara barnmorska. Att få vara med och kunna hjälpa till när en ny liten människa föds är så fint. För även om vi pratar preventivmedel, undersöker underliv, har föräldragrupper, sätter cytostatikadropp, tar cellprover och tillmatar små skruttungar så är det förlossning alla tänker när de hör barnmorska.

Och det går nog inte att låta bli att älska att förlösa. Doften av fostervatten, ljuden från en kvinna i värkar. Känslan när det snart kommer en bebis. Den lilla euforiska adrenalinkicken som uppstår i ögonblicket innan födelsen; nu! alldeles strax kommer hen!

Ibland blir det drömförlossningar där alla hinner med men inte alltför trötta, inget oförväntat dyker upp och alla mår bra.
Fast även om det finns glassiga förlossningar så är det ett viktigt jobb.  Tålamodet måste orka lugna, stötta, fokusera, trösta, peppa och motivera för det kommer gå bra, jag lovar att du klarar det. Hjärnan måste vara på topp och analysera och bedöma alla eventuella risker - och ligga steget före i tanken. Ifall. Och ibland inträffar ifall och då går det undan.

Men det är inte rättvist att mina kollegor på förlossningsavdelningarna inte hinner kissa och äta. Att de tvingas lämna en födande kvinna som inte vill bli lämnad för att hjälpa en annan kvinna som inte heller vill bli lämnad. Att de låter bli att göra saker de är ålagda - för att hinna göra andra, viktigare saker som att ta emot bebisar. Att de inte hinner prata med varandra. Ens om jobbiga händelser och situationer.

Och jag är så arg för att de har det så. De sliter ju inte häcken av sig för den höga lönen. Eller möjligheten att göra karriär. Det är ju för att det är ett fantastiskt jobb, ett viktigt jobb som är meningsfullt och gör skillnad. Uppdraget att alla kvinnor ska få en medicinskt säker förlossning och en positiv förlossningsupplevelse måste få kosta pengar. En barnmorska per födande kvinna är inte orimligt, det är en självklarhet! För kvinnan, för paret, för barnet och för personalen.

Så kom igen, stöd barnmorskeupproret!

Köpa en lott?

Faktiskt kan man skriva när det går bra med:
E sov hela natten. Vaknade inte en endaste liten gång förrän 05.30.

TJOHO!

komma ihåg

Ni vet, man ska skriva ner allt gulligt barna säger - för man glömmer så fort. Det är ju bara det att man (jag alltså) i bästa fall håller ut ungefär första året med första ungen. Sedan skriver man (jag) inte ner och ritar mönster och sätter in i album.
Men, även om det är lite löjligt, jag kom på att jag kan skriva det här, i bloggen! Då finns det kvar och jag kan göra de där albumen sen...när jag har lite mer...tid och samtidigt se NÄR de sa vad och minnas vad de sa för tokigt!
Så ni får ha överseende med lite sånt där barnasäg emellanåt.

Familjeprojektet

Ibland blir jag galen av att torka av bordet och diskbänken. Igen och igen och igen.

Mitt jobb nu är ju faktiskt att torka av bordet. Och sätta på diskmaskinen och tvättmaskinen. Och plocka upp och i och ur. Och dammsuga köksgolvet. Och ställa undan skorna i hallen och lägga alla strumpor på villovägar i tvättkorgen. Och tänka ut mat. Och tänka ut vad vi måste handla. Och ligga steget före all hungerhysteri. (Och ta hand om världens bästa och gulligaste och roligaste och fnuffligaste barn förstås. Mest det.).

Och även om jag är en urkass hemmafru så oroar jag mig lite för hur vi ska fixa att få något av detta gjort när vi båda arbetar. Jag förvandlas till en komazombie efter läggning av barn, varje kväll. Alltid. Jag får i princip inget gjort efter de lagt sig (tja, kanske hänger en tvätt, men mer blir det rakt inte!). 

Vi kanske måste få hjälp. Vi kanske är lite för svaga (så heter det nuförtiden) för att klara det här!? 

Ingen lott idag

04.40.
I snorar.
Och de där miljonerna är väl inte heller att tänka på!?

Froid?

I nös jättemånga gånger förut och jag fick en kort aning om att hon kanske håller på att bli förkyld.

NEJ

NEJ

NEJ

NEJ
NEJ
NEJ
NEJ
NEJ

Det får inte ske, inte mer snor, hosta och feber innanför dessa väggar!

Skeva värld

På nyheterna idag förtäljs att urbaniseringen i detta land är så stor att det nu finns städer och samhällen som i princip är spökstäder. Främst i Norrland finns orter där det inom 30 år inte beräknas bo någon där.

Jag blir så ledsen. Jag är trött på att Sverige liksom består av tre städer. Och jag blir alldeles till mig av alla vackra byggnader, saker, kontor och utsikter som ingen människa använder. Och då tänker jag att vi gjort fel.

Vi (nåja, jag var då inte med och bestämde) skulle satsat på bra kommunikationer. Järnväg överallt, bussar som är nästan gratis. Då hade landsbyggden kunnat leva (och storstäderna). Då hade vi t.ex. kunnat ha kvar förlossningsavdelningar och BB:n på små orter och Ts farmor hade inte behövt ägna en hel dag åt att transportera sig från den lilla bruksorten till den större staden för ett simpelt läkarbesök och barnmorskorna hade inte behövt göra uppror och amningsfrekvensen hade kanske varit högre.

Och nu kommer samhällena att rivas. Konferensrum, sjukhus, lekparker, bostadshus och arkitektritade skolor. Som att det vore något fel på grejerna. Och samtidigt kostar en lägenhet i storstaden sanslöst mycket. Såhär.

Städtänket

Jag kan inte riktigt avgöra om det är en kvinno-, småbarnsförälder-, eller husägarfälla att ständigt tänka på städning. Inte för att det inte behöver städas - för det gör det verkligen! Men jag är innerligt trött på att varje söndag tänka att den här veckan ska jag banne mig storstäda. Ett rum per dag ska jag fasiken ta. Från grunden. Och Torsdag kör vi ett vanligt plock-och-städ gemensamt.

Kärringmod

Den här lilla staden är en trevlig stad på så många vis. Jag är så glad att jag bor här. Men det finns såklart även nackdelar med den lilla staden. T.ex. bilburen ungdom.

I natt vaknade jag, strax efter att jag somnat, av att bilburen ungdom hade carmeet just utanför vårt hus. De har fantastiska högtalare i sina bilar och, även om det faktiskt spelar mindre stor roll, helt annan musiksmak än jag. Det blir lite av en spontant gatufest med flaskor som kastas, urinerande, kräkande, tjoande, gråtande, skrattande, bråkande och skrikande när dessa högtalarpimpade volvos stannar på samma ställe. Och som sagt, vansinnigt hög musik.
Men inatt kände jag att jag inte orkade räkna till tio eller hundra och vänta tills festen flyttade till någon annanstans. Så:

Jag gick upp och ut, iklädd pyjamas T-shirt och långkalsonger, fram till vovlvojäveln (som stängde av musiken redan innan jag hunnit fram faktiskt) och slet upp framdörren. Jag skrek att
-Jag bor här! jag ska upp jävligt tidigt imorgon och om du inte sänker så blir jag galen!!! Är det ok???
-Ja (svarade tjejen i framsätet)
-BRA! Skrek jag och slängde igen dörren och gick därifrån.

Jag kände mig så bra. Som en människa med civilkurage (nåja) och mod att säga ifrån.
Att den bilen åkte därifrån och att det efter en stund kom nya bilar med bra högtalare och kissnödiga passagerare som ville ropa saker till varandra är en annan historia, liksom att jag då ringde polisen istället.

Men, tja, jag är en kärring och jag gillert!

05.03

Hon står bredvid min säng och säger att -nu är det dags att stiga upp.
Jag tittar hastigt på klockan som visar 05.03. Hon skriker inte men jag vet att om jag inte gör som hon säger så kommer det bli tråkigt. Inte bara för mig utan även för människor omkring mig. Höhöhö.

För nu börjar det tror jag. Helveteshalvåret som I hade med. När dagen börjar mellan 04.30 och 05.30 och man blir glad när tidningsbudet skramlar förbi.
Och då känner jag att jag vill säga det till folk. Berätta hur tidigt vi får kliva upp, hur hackad natten ändå varit, vilken tid hon somnar och hur rätt förutsättningarna för att sova till åtminstone 06.45, ändå är.

Då tänker jag att det kanske är samma behov som en gravid har? Att berätta att lillhjärtat minsann är en riktig liten kampsportsninja därinne i magen och allt det där jag skrev om igår.

Fast, nej, det är inte samma. Det här är ett desperat rop till främst andra småbarnsföräldrar, det här är kittet som gör att man som småbarnsförälder kan umgås med någon alls ( = andra småbarnsföräldrar), det är en flaskpost i hopp om att någon mer har helvetesmorgnar, trotsdiktatorer och matvägrare innanför hemmets väggar, fejjans avatar och endast gröt bakom skallbenet och de påsiga ögonen. Det räcker med småbarn för att bli bästa vänner nuförtiden.
Att hojta "05.03" och få svaret "05.13" gör att jag vispar vällingen lite mer entusiastiskt och sjunger trum-sången på öppna förskolan lite högre för jag är inte ensam, vi är en grupp människor som gör samma orimliga saker (går upp innan 05.30, sjunger blinkalillastärna 632 gånger på kvällen och  googlar "sömnproblem bebis" 03.43) Gemenskapen kring snoret, maten, bajset och sömnen är så enkel och självklar; ingen annan orkar och vill.

Vår

Bevis; våren är här!

Krokusar i träggårn

Löjligt lortiga fönster blefvo rena

Gå och lägg dig

1.
Jag: Är du trött I ?
I: Jaaaaaa! Och sliten!
Jag: Jag hör det, du låter både arg och gnällig.
I: Är jag tjatig med?


2.
Jag måste ha fler bilder i den här blôggen.

Utveckla allergi

Ibland, fast bara ibland, kan jag bli så oerhört trött på gravida människor (företrädelsevis gravida kvinnor faktiskt). Naturligtvis ska man ta plats och fokusera på sig själv och den kommande ungen när man är på smällen men ibland blir det visst helt gränslöst...

När det vid varje nysning, varje spark från hen (alltid omnämnd som hjärtat, lill*n, eller grodan)
måste kommenteras på fejjan och det verkar klassas som samhällsnyttig information hur lång tid det tog att gå ned för trappan imorse pga dessa jävla fogarna, vilken mat som den havande är oerhört sugen på samt hur många hjärtslag per minut ungens hjärta slog (och den välsignades blodtryck, Hb, sf-mått, vecka + dag och vad som packats ner i bb-väskan so far: sötaste sockorna och en mysig bodylotion till mamman) så blir jag allergisk.

Allergin börjar bli allvarlig när hon blivit sjukskriven pga fogarna eller sammandragningarna (trots att hon bevisligen glatt går på långpromenader, busar på leklandet och fixar en ullaredsresa med "de bästa tjejerna".

Slutligen får jag en anafylaktisk chock, det inträffar när alla vännerna (i regel de bästa tjejerna) kommenterar varenda status med; Styrkekramar, Kämpa på gumman, Ta det i din takt nu, tänk på hjärtat /lill*n / grodan, Gumz, fika på stan imorgon?", "Precis så hade jag med, stå på dig!" och "Säg att du har sammandragningar så kan de inte neka dig sjukskrivning".

Med största möjliga TYSTNAD

Jag är dålig på att hantera en del situationer, kanske när jag har jättefett hår och konstiga mysbyxor och sjunger lite för högt på en lite dålig låt och möter någon jag bara känner litegrann. Eller träffar en gammal vän som jag inte känner så väl längre och den har med sig en käresta jag inte träffat. Eller när någon som inte känner mig jätteväl kommer hem till vårt hus (som är sådär oerhört orenoverat). Det är lite tråkigt.
Inte så mycket att det känns lite jobbigt (för det är klart att det gör - ingen är väl extra frän när man är extra ful och allt det där) utan hur jag hanterar det:

Jag blir en clown. Som prat-skriker och skojar och gestikulerar om mig själv. Jag hör mig forcerat ropa att -hahaha, vilka tokiga byxor och titta så fett hår och här ska vi snart renovera så allt blir fantastiskt! Jag tar absolut ingen notis om eventuella kärestor, de ignoreras fullständigt, jag ger ingen annan en chans att säga något alls, och ångvältar på om meningslösa anekdoter ur mitt eget liv. Det är så oerhört pinsamt. Jag blir en hel cirkus som har en kort högljudd enmansföreställning.
Och efteråt känns det som att jag...tog knark och sprang naken och skrek mina hemligheter på torget (jättejobbig känsla faktiskt).

Men jag ska jobba med det här. Hälsa i hand på nya kärestor. Räkna till fem om jag tror att jag håller på att börja skämta om min klädsel eller andra attribut. Lite så. Lugn. Tyst.

Melankolifestivalen

Vi ser inte mello som det visst heter nuförtiden, men vi har sett slutet några gånger (för att ungefär den tiden har vad-vi-nu-sett-istället varit slut och vi har kollat svtplayen). Idag förstod vi att det var finalen och att det var Rick Astley som vann. Det är underbart att vara totalt likgiltig inför detta.

För övrigt fyllde världens bästa pappa 60 år idag så vi har varit på kalas tills barnen höll på att bli hysteriska av trötthet (inträffade 20.18). Innan det var vi på erikshjälpen och fyndade lite, T hittade ett tyg åt mig och jag blev rörd av att det var så fint och rätt. Så, bra lördag. Imorgon sovmorgon för mig (imorse vaknade E 05.07 och väckte I. Ingen av dem somnade om, inte jag heller).

Söhndahg

Idag har vi

• Tjafsat om vem som egentligen borde göra frukosten och mata E (jag & T)

• Surat för att alla blev arga när mitt korta tålamod tog slut (jag)

• Vrålat okontrollerat över att grannens gunga satt för högt samt att det blev fel gungfart (I)

• Gått en promenad och tittat avundsjukt på hus som folk renoverat (jag och E, fast hon sov)

• Stekt pannkakor utan fläkten på (T)

Nu ska vi vända den här hittills lite sämre söndagen till fantastisk genom att T ska vila sig och sedan ska vi geocasha nånstans. 

AnnaHANNAH

Vi har äntligen skaffat HBO så nu ser vi GIRLS igen (2). Och jag visste det direkt jag såg första avsnittet (i 1:an) att:

Jag är Hannah!

Jag är Hannah så mycket att jag liksom tycker att det är jobbigt att se på henne, som om det var jag. Jag tänkte att det det kanske är så alla känner, att det är därför det är så bra. Men, nej, jag har frågat lite runt och de är inte Hannah. Dessutom ser jag ju faktiskt precis ut som Hannah. Jättejättelikt och jag har med de där klänningarna. Jag har verkligen analyserat hennes karaktär och det är jag.
T håller med, bortsett från: du är inte så inne på sex som Hannah. (När Hannah har två barn och ett stökigt hus och det just har varit evig vinter kommer hon inte heller vara så inne på sex).

Så, jag rekommenderar er varmt att se mig, ganska ofta naken och precis så lat och självupptagen (och sådär härlig) som jag är! GIRLS om ni inte redan ser / sett.

snikpik :)

Halvtomt glas!

Nu är det ju Fredag kväll och det borde vara festligt. Huset är (nåja) ganska rent och på bordet framför mig står lila tulpaner. Men nej. För snart är Ts sportlov slut och då är det vardag och overallerna och motvinden och snöblasket är mitt igen. Knäppt hur enkelt det är att liksom förstöra något roligt med lite pessimism!

Förmiddagssvammel

Det är synd om tjejer (qvinnor, girlz, ladys) som känner att de behöver förstora sina bröst. För hur jag än vänder och vrider på det så kan jag inte tro att en enda skulle göra ett sådant ingrepp om det exempelvis var 100% säkert att personen aldrig skulle träffa någon människa mer (som kunde se). Så härligt kan det inte vara att ha stora bröst, väl?
Nåväl, det är synd om dem. De är offer för samhället, patriarkatet, den dåliga självkänslan och statuerar exempel på hur långt förtrycket kan få oss att gå (skära i våra friska fungerande kroppar!).

MEN, jag blir irriterad när någons förstorade tuttar blir anledning att raljera över, skämta om, göra sig lustig på personens bekostnad. Vi (jag sällar mig till skaran) som är så oerhört nöjda och självsäkra och intelligenta med vår platta siluett och inte har/vill/kommer betala pengar för att få plastbröst, gör de här stackars medkvinnorna till ytterligare offer. De är duger inte hur de än gör. De dumma dumma kvinnorna.