Med största möjliga TYSTNAD

Jag är dålig på att hantera en del situationer, kanske när jag har jättefett hår och konstiga mysbyxor och sjunger lite för högt på en lite dålig låt och möter någon jag bara känner litegrann. Eller träffar en gammal vän som jag inte känner så väl längre och den har med sig en käresta jag inte träffat. Eller när någon som inte känner mig jätteväl kommer hem till vårt hus (som är sådär oerhört orenoverat). Det är lite tråkigt.
Inte så mycket att det känns lite jobbigt (för det är klart att det gör - ingen är väl extra frän när man är extra ful och allt det där) utan hur jag hanterar det:

Jag blir en clown. Som prat-skriker och skojar och gestikulerar om mig själv. Jag hör mig forcerat ropa att -hahaha, vilka tokiga byxor och titta så fett hår och här ska vi snart renovera så allt blir fantastiskt! Jag tar absolut ingen notis om eventuella kärestor, de ignoreras fullständigt, jag ger ingen annan en chans att säga något alls, och ångvältar på om meningslösa anekdoter ur mitt eget liv. Det är så oerhört pinsamt. Jag blir en hel cirkus som har en kort högljudd enmansföreställning.
Och efteråt känns det som att jag...tog knark och sprang naken och skrek mina hemligheter på torget (jättejobbig känsla faktiskt).

Men jag ska jobba med det här. Hälsa i hand på nya kärestor. Räkna till fem om jag tror att jag håller på att börja skämta om min klädsel eller andra attribut. Lite så. Lugn. Tyst.