Och det går nog inte att låta bli att älska att förlösa. Doften av fostervatten, ljuden från en kvinna i värkar. Känslan när det snart kommer en bebis. Den lilla euforiska adrenalinkicken som uppstår i ögonblicket innan födelsen; nu! alldeles strax kommer hen!
Ibland blir det drömförlossningar där alla hinner med men inte alltför trötta, inget oförväntat dyker upp och alla mår bra.
Fast även om det finns glassiga förlossningar så är det ett viktigt jobb. Tålamodet måste orka lugna, stötta, fokusera, trösta, peppa och motivera för det kommer gå bra, jag lovar att du klarar det. Hjärnan måste vara på topp och analysera och bedöma alla eventuella risker - och ligga steget före i tanken. Ifall. Och ibland inträffar ifall och då går det undan.
Men det är inte rättvist att mina kollegor på förlossningsavdelningarna inte hinner kissa och äta. Att de tvingas lämna en födande kvinna som inte vill bli lämnad för att hjälpa en annan kvinna som inte heller vill bli lämnad. Att de låter bli att göra saker de är ålagda - för att hinna göra andra, viktigare saker som att ta emot bebisar. Att de inte hinner prata med varandra. Ens om jobbiga händelser och situationer.
Och jag är så arg för att de har det så. De sliter ju inte häcken av sig för den höga lönen. Eller möjligheten att göra karriär. Det är ju för att det är ett fantastiskt jobb, ett viktigt jobb som är meningsfullt och gör skillnad. Uppdraget att alla kvinnor ska få en medicinskt säker förlossning och en positiv förlossningsupplevelse måste få kosta pengar. En barnmorska per födande kvinna är inte orimligt, det är en självklarhet! För kvinnan, för paret, för barnet och för personalen.
Så kom igen, stöd barnmorskeupproret!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar