lyckalycka!

Så är vi äntligen fyra! Lillasyster kom på en timme i Tisdags och är ännu namnlös. Hon är ljuvlig och vi försöker få ordning på alla som ska ha mat och sova och är bajsnödiga (och försöker amma eller gråter) här hemma, projektet känns emellanåt hopplöst men väldigt trevligt ändå!
Jag har massa saker jag skulle vilja skriva men... just nu måste jag äta, sen Lilla tror jag. Vi borde väl sova med.

Allt är N O R M A L T !

Jag tycker att det går bra att vara sin egen barnmorska till en viss gräns, sedan tappar jag greppet. Jag vet precis vad jag skulle säga till en patient som ställde frågorna jag ställer (i mitt huvud då), men jag nöjer mig inte med mina svar, tycker att jag är opålitlig och undrar vad jag egentligen har för stöd i det jag säger, tänker att den där barnmorskan verkar faktiskt inte klok.

Då tänker jag att det skulle varit bättre att ha ett annat jobb, som jag kunde få ut något extra av - åtminstone för egen del! (det vet ju alla att rörmokarn byter tjänster med elektrikern och så bygger de hela hus utan att det kostar dem särskilt mycket), men även en bilmekaniker borde ju kunna laga sin egen bil. En bibliotekarie har förmodligen god koll på kul nya böcker. Någon på försäkringskassan kanske vet precis hur man bäst lägger upp sin föräldraledighet. Och så vidare.

Fast det förstås... bilmekanikern kanske tvivlar på om han (hen) gjorde rätt bär han bytte sin egen bils förgasare, byter den igen, går ut och kollar på kvällen och oroar sig för om det blev rätt - fast det är nåt han (hen) gjort massa gånger förr. Men jag tror inte det.

Kräkfobi

Fyra magsjuka ungar på dagis stod det en lapp om. En hade kräkts där. Idag. Jag övervägde att ta med henne därifrån men...hon hade redan börjat leka så det kändes för taskigt. Men det vore en mardröm nu. Nog för att jag gärna slutar vara i detta välsignade tillstånd, men inte samtidigt som det förbannade tillstånd en magsjuka innebär! Åh låt oss slippa. Jag betalar 1000 kronor om vi slipper, snälla!!

Nu ska jag på jobbmöte.

Seanbanan + Galaxa = barnporr

Igår åkte jag och syster L till barnmässan i Karlstad. Ett arrangemang jag faktiskt velat gå på i, kanske 4 år - om inte mer. Det blev nästan inte av i år heller (lite logistikproblem, missförstånd och förseningar), men tillslut var vi där. Så jävla kasst!
Trångt, varmt och högljutt. Massa människor (främst snyggmammor som tagit på sina ungar de snyggaste kläderna), massa barn (alla möjliga - alla var dock på vippen att flippa ur om de inte redan gjort det och således vrålade / låg på golvet och vrålade / vrålande försökte ta sig ur en vagn) och massa skit. Jag blev faktiskt lite tagen av hela situationen. Vi beslutade oss för att med största effektivitet samla gratisprov och sedan lämna slagfältet. Det gick bra men det var påfrestande. Framförallt eftersom vi ansåg oss orka Ikea, HM, Bodyshop, Barnvagnsaffären och lite allmänt stadsflanerande utöver spektaklet. Idag är jag gravidkrämpigare än nånsin.

Dock måste jag nämna Galaxa (-barnens nya favorit). Vi stod i nån kö med perfekt utsikt över scenen när det annonserades i högtalarna att Galaxa - barnens nya favorit skulle uppträda. Hon var en vuxen tjej i tight paljettop, ballerinakljol och blond lång peruk som skuttade ut på scenen sjungandes, nej, mimandes, till nån eurotechnobarnpoplåt som handlade om hur det är att vara kär och hur klumpig man blir då (precis sånt som den uppskattningsvis i genomsnitt 4-5-åriga publiken kan relatera till). Seanbanan och Galaxa är det som vi har att erbjuda barnen eller?
Jag kände hur jag blev alldeles vansinnig inuti. Så vansinnig att jag inte ska fördjupa mig så hemskt mycket mer för då kanske dagen blir lite förstörd. Men sammanfattningsvis tänker jag att Galaxa kanske mest är -porrpappornas (och kanske snyggmammorna om de har några döttrar de vill ska bli lite sådär) nya favorit. Jävla äckelvärld.

källartorkade lakan

Jag hittade inte metallvasen till torkvindan. Men hackade sönder gräsmattan med ett spett det gjorde jag.  Nu ska jag laga min goda kycklingfilé men jag är så attans osugen på det så jag tänker bara äta sallad (obs, inget försök att vara nyttig eller kalorisnål- vad skulle det tjäna till i mitt läge!?). T och I är i parken och jag önskar att jag var pigg och rolig.

Soltorkade lakan

Jag kan vara världens snällaste flickvän. Lite lat, mycket tjock och ganska argsint, men ack så snäll. Nästan så att det blir för mycket om jag städar och gör det ordentligt mysigt i hemmet idag.

Något som jag dock bestämt ska göra är att sätta ut torkvindan. MEN det är så knäppt för när vi satte upp den förra året så var det liksom en metallvas som vi bankade ned i gräsmattan. Sedan satte man enkelt ned torkvindan i "vasen" och kunde ta bort den när man t.ex. klippte gräset. Eller om man ville vara duktig och präktig så tog man in torkvindan på hösten. Men nu hittar jag inte vashelvetet. Jag vet förstås ungefär vart vi bankade ner den men...borta är den. Förmodligen överväxt med gräs och mossa och skit. Ska prova att gå runt med ett spett och se om jag lyckas hitta den.

Slutsats: var inte så jävla präktig. Det straffar sig.

Rise and shine!

Sitter på trappen med en tekopp och njuter av solen och läser DN. Huset är nystädat och arbetsrummet är såpass klart att spjälsängen står därinne - bäddad med påslakanet jag sytt själv. I eftermiddag ska jag och I påskpyssla lite. Jag tänkte att vi ska göra små gulliga påskägg till lite vänner.

SKÔJA!

Jag ligger halvt påklädd i soffan (fast jag varit ute, påklädd), moläter torkade aprikoser (trots att jag vet konsekvenserna) och facebookar. Huset ser för skruttigt ut och jag borde försöka packa den där väskan och åtminstone göra det möjligt att ha en föräldrasäng och spjälsäng i det där som alltså kallas arbetsrummet. 

Göra påskägg?

Hahahhahahahahhahahahahhahahahahhahahahahahahahahahhahahahahahahhahahahahahahahahhahahahahahahahhahahahahahahahahhahahahahahahahhahahahahahahahahhahaha.

Älskade fina lilla stad!

Nyss tog jag mig en cykeltur till jobbet för att säga hej till mina arbetskamrater och lyssna lite på bebisen. Jag blev alldeles lycklig för den här lilla sta'n är alldeles underbar att leva i.

Naturligtvis är den alldeles hopplös att leva i med ibland (och inskränkt och tröttsam och på utdöende och hopplös och ful och för liten och inavlad), men mest är den fantastisk. Kanske handlar det om att jag har nån slags identitet här (det kan man ju ha vart som helst, men det tar kanske lite tid att skaffa bara), att jag känner så många och har en relation till så många fler.

-Gomorron morskan! från stadens astronom, som till skillnad från mig cyklar åt rätt håll på den enkelriktade gatan, ser postkillen som alltid kör den där lite större postbilen göra en mindre snygg parkering och bära in nåt till  hotellet. Undrar ett ögonblick hur restaurangen jag bara ätit en gång på kommer att bli efter renoveringen och ägarbytet som den handskrivna lappen på dörren tillkännager, någon hade hört att det skulle bli franskt. Kanske blir jag en stamkund?
Byter några ord med ljusteknikern som jobbar som elektiker på vårdcentralen just nu, hon är snäll och rolig. På vägen hem cyklar jag så långsamt att jag blir omkörd av mannen i permobil som brukar lapa sol (och titta på folkmyllret gissar jag) på torget vid lunchtid, han ler skämtsamt och bränner på bortför trottoaren. Tittar upp mot farmors lägenhet men hon sover nog. Ica är mitt andra hem och idag är det V i kassan, hon ska jobba ända till stängning. En flashig volvo 740 spelar jättehög musik på Fallängsvägen.

Seg som kola

Har kommit av mig lite. Planerar imorgon väldigt bra men får nästan inget gjort. Jo, tvätten sköter jag jävligt noga, men jag ser att jag skulle behöva ta tag i plock och städ och sånt med. Och ringa lite viktiga samtal och packa den där väskan så det är gjort och kratta lite i trädgården och rensa kylskåpet och vädra sovrummet och tänka ut vad jag ska ha på mig på föräldramötet ikväll (för nu är det sannerligen inte mycket som ser drägligt ut längre!).

Valfläsk

Jag ska på kalas med jobbet om 1,5 timme. Det kommer bli trevligt och gott...men jag har ingen lust... jag är så trött... Och jag måste ha på mig nåt...och kanske duscha...och inte kan jag väl gå på restaurang i springskor?
Dagens lyxproblem verkligen. Men dock ett problem faktiskt. Jag har bestämt mig för att gå allafall. Jag är övertygad om att jag kommer vara glad att jag bestämde mig för det. Jag ska bara försöka lösa ekvationen för trånga kläder på valkropp i festligt sammanhang. Vi behöver handla med. Och T har huvudvärk.

Hyllning till Järnskogs handel

Vi bor i ett hus som ligger på samma gata som det hus i vilket jag till stor del växt upp. Bara ett hus emellan. En psykolog skulle säkert ha något att säga om det (brukar jag forcerat haspla ur mig lite ursäktande). Men skit samma om det beror på något mer än jag är medveten om.

Alldeles nära vår gata så ligger Järnskogs Handel, mer känd som Cykelaffär'n. Jag ÄLSKAR den affären. När jag gick på lågstadiet (3:an = 9 år) så var min absolut högsta önskan och favoritfantasi att ha en vit-och-rosa-bockstyrad-Cresentcykel-26-tum-2800 kr som fanns just där, på Järnskogs handel. Jag gick in och tittade på den varje dag på väg hem från skolan. I min Sparbanken-elefantsparbössa (stor, rosa) så trillade varenda peng jag kom över ned. Det var en snäll farbror som jobbade i affären. När det fattades tusen kronor var det April och mormor och morfar (eller var det mamma och pappa??) lade till de resterande pengarna och jag fick/köpte cykeln. Jag var så lycklig för den så länge och den stod på en rosa skumgummimadrass i källaren på nätterna. Jag gick ibland ner och tittade på den.

Nu jobbar inte farbrorn där längre. Men hans dotter. Och hennes son (förstod jag igår när jag investerade i en cykelpump). De lagar punkteringar, byter däck, fyller på luft, monterar barnsitsar och berättar om vilken hjälm man ska ha. En riktig affär liksom. Den får inte lägga ned, den ska vara där. Därinne ska generationer av cykelaffärsmänniskor jobba och dit ska generationer av cykelsuktande ungar och pumpbehövande föräldrar titta in.

Så låt för fan bli att köpa en skitcykel på ett varuhus som säljer allt.

Jädrar vilken kula du har nu!

Åt så mycket frukost att jag blev alldeles svettig och fick vila lite. Bra start! Imorgon tar vi en tur till Is farmor & farfar. Det blir som en alldeles lagom paus/påfrestning. Jag och T ska gå på stan själva under dagen och det ska bli jätteroligt!

Jag tycker (av naturliga skäl) inte att det är så roligt att handla kläder till mig själv just nu (faktiskt är det lite jobbigt att röra sig bland folk alls när jag behandlas som något; fritt att kommentera och ogenerat betrakta med skräckblandad förtjusning). Därför kanske jag och T kommer att gå på stan med lite mer gemensam agenda.

Därför är planen att idag (ja, håll i er, nu kommer det!!!) städa i ordning och helt enkelt göra det sådär trevligt att komma hem igen på Söndag. Start: NU!

Vår

Idag är I helt frisk (igår var hon nog det med) men fick vara hemma från dagis så vi kunde umgås med lite kompisar. SÅ roligt för både mamman och barnet. I och hennes kompis V lekte dessutom så himla bra. Som att ha ett stort barn som har en kompis som hon leker själv med och inte vill att (i det här fallet) mammorna ska lägga sig i. Dock somnade hon i cykeln på väg hem och vaknade inte av urlyftning, hjälm-, jack- och skoavtagning så...hon får sova lite i soffan, fast det väl är lite i senaste laget.

Jag är på gott humör och tänker inte städa (det måste ni vara nyfikna på; -ska hon städa idag? -hur har hon tänkt omkring städande idag? -rimligtvis krävs lite städande, kommer det bli av?). Jag tänker läsa Buffé och njuta av vårsolen.

Au naturel

Än så länge är jag full av energi, har snälla planer för dagen och tror på framtiden. Det enda som just nu grumlar glädjen är att min deodorant är slut (helt slut). Jag använder inte deo med aluminium i för jag tycker det är så onödigt (ja, det kan vara överdrivet med tanke på att jag äter kött, diverse godis med E-nummer och inte rört nämnvärt på mig senaste halvåret, men ja...det känns så onödigt). Men det gör att 1. jag strax kommer lukta / stinka 2. jag måste försöka få till det här lite dyrare inköpet från lilla stadens hälsokostaffär. Nåja. Au naturel är inte det sämsta!

Sol i sinne, sol inne!

I sover i soffan på egen begäran. Jag städar visst inte. Men jag ska det. När hon vaknar ska vi gå ut. Kanske är det städat när jag kommer hem. Kanske skänker nån en kabinväska till mig idag. Kanske öppnar jag inte chokladen eller colan i kylskåpet (det är extraenergi som är inköpt för att T ska kunna få lite extra energi under förlossningen(!!!), det kan ju behövas med tanke på att jag senast födde på 3 timmar från första känning). Kanske är I frisk imorgon.

Troligtvis inte.

Wohoo!

Det är fantastiskt! I. är sjuk (igen) och det är inte kräk!!! Jag väljer att vara glad för den här förkylningen (fast det är förstås synd om I som har feber och snorar nu igen), för kanske slipper vi kräket? Och hellre en förkylning igen nu, än om en månad.

Kabinväska

Saker som aldrig verkar bli gjorda här:

• Orkidéerna (a.k.a. kärringväxterna) får aldrig vatten eftersom de ska stå i en bunke med kallt sådant.
• Golvet blir aldrig skurat. Vi kommer aldrig så långt. Om det skuras så är det efter en spill- eller kräkkatastrof.
• Städskåpet, min garderob, kattvindarna samt källaren blir visst aldrig organiserade. Eller rensade.
• Tvättberget som skall vikas ihop och läggas in i diverse lådor och garderober når aldrig sin botten. Kan möjligtvis höra ihop med föregående punkt.
• Listerna i sovrummet. Varför orkade vi inte den detaljen!?!
• Alla syprojekt.
• Buskar och träd som ska beskäras och gödslas och klappas och sjungas för.
• Staket som ska upp.
• Beslut om var badrum egentligen ska vara.
• Knoppen på T.s sängbord (och varför är mitt en stol?).
• Arbetsrummet.
• Nagelklippning. Av samtliga familjemedlemmar.

Och tusentusentusen andra saker. Lite stressande när jag tänker på dem faktiskt. Jag tänker på kabinväska istället.

Baksmälla?

Efter en jättejätterolig tur till Ikea (det blir jätteroligt när man köper saker, är två ganska tjocka personer som stönar om de måste böja sig ned, samt om man blir övertrött på Ikea) var jag så trött att jag var så nära att bli en zombie. Sen har jag haft ont. Och nu tror ni kanske att det var i magen men nä, det var i benet och bäckenet. Önskar att det hade varit dags att föda barn, för nu är jag ju helt hopplös i både kroppen och humöret. Helt meningslöst bloggämne med.

Vi har ingen bra väska att ha som sån-där-väska-med-grejer-man-behöver-när-man-fött-barn. T. inser inte vidden av detta världsproblem och föreslår hela tiden fullkomligt galna idéer som ryggsäck eller den gamla Adidas-bagen. Jag tror vi behöver investera i en kabinväska. Men de är ju mycket dyrare än en bag / ryggsäck / icakasse. Och jag kanske inte är den mest resande personen så jag kan inte helt avgöra exakt hur nödvändig denna utgift ska klassas som.

Minns inte vad vi hade för väska när vi gjorde den här lilla semestern sist (för T. blir det ju faktiskt lite som semester tänker jag ibland. För mig med, bortsett från att jag kommer att ha jävligt ont, förmodligen kissa ner mig några dagar och hysteriskt försöka amma dygnet runt), men jag minns att jag hade ETT ombyte med och det luktade sådär efter de 4 dagar vi stannade på patienthotellet. Likaså tog förstås blöjorna slut. Den här gången ska jag vara sådär mysig som jag misslyckades med sist, och kanske är kabinväskan lösningen?

Vapenfabrik i Saudi

Världen är korrupt och nu ska jag plocka iordning här. Nån kommer och tittar på taket sedan, igen. Och imorgon ska jag och syster L. till Ikea och spendera lite. L. ska med få en bebis, nån vecka efter mig ungefär. Det ska bli så roligt (alltihop, utom att plocka ordning)!

Arg

Jag är arg på två saker:

• Kvinnodagen är INTE nån jävla form av mors dag. Kvinnor ska INTE bli firade eller gratulerade idag. Jag blir tokig på att vare sig män eller kvinnor verkar ha koll på det här. Som att det är ett jippo 8:e Mars som väger upp 364 dagars orättvisa och förtryck, eller hur tänker de? 

• Det är faktiskt synd om Fredrik och Filippa Reinfeldt. Jag tycker inte att de verkar vara jättesympatiska eller så, men de verkade allafall ha varit genuint glada med varandra. Jag kan tänka att det inte är helt lätt att hålla ihop under deras förutsättningar heller (liksom tusen andra förutsättningr). Men gôttandet i separationen är äcklig.

Snö på krokusarna

Idag har jag vilat. Efter att ha lämnat I på dagis, vilket tog nästan en timme i det oplogade snövädret, så har jag bara haft det skönt. Faktiskt utan dåligt samvete. T. har gifvit mig uppdraget att påbörja packning av BB-väska (guh så dumt att det heter så - BB är ju där man ev. hamnar efter förlossningen och nån sån räknar jag då inte med att få förära. Jag ska packa patienthotellsväskan). 

Det är ett roligt uppdrag! Mest tror jag att jag fick det av T. för att jag råkade få en riktigt ordentlig sammandragning igår kväll och att T. möjligtvis kom att tänka på att det kommer en förlossning förr eller senare (senare sätter jag 100 spänn på). I vilket fall så kan jag ju påbörja projektet lite, eftersom det är så kul. 

Dock blir jag lite åh-nej-det-kommer-göra-sådär-ont-ig när jag tänker på förlossningen. Första gången var det ju som att veta att man skulle bli överkörd av något. Kanske en lastbil, kanske en cykel. Den här gången vet jag ju lite mer vad jag kan förvänta mig. En skitbra förlossning helt enkelt, men satan vad ont det gjorde.

Lyxpadda

Sammanfattning:
En kass dag. Vi var nog trötta efter en jobbig natt - både jag och I. Kanske har hon växtvärk. Eller bråkiga kindtänder. Eller är sliten efter första dagarna på dagis efter två veckors uppehåll.
Kanske har jag foglossning. Eller bråkiga hormoner. Eller är sliten efter lite allt och inget.

T. räddade oss tillslut och nu är han min hjälte som lagar god mat medan jag får ligga här som en bloggande lyxpadda.

Skit

Hittills; en mycket dålig dag. Bortsett från ett fynd: 20 Bamsetidningar, som dock inte verkar rädda dagen. Jag tänker damsuga nu, i ren frustration.

Trött, tjock och sur

Idag är jag och I hemma tillsammans, utan att vara sjuka. Meningen är att vi ska ha det trevligt. Att jag ska vara en snäll, rolig och tålmodig mor som minskar sitt dåliga samvete (över att hon är så trött, inte får bära I, inte orkar krypa omkring och leka roligt och därtill har kort stubin). Dock känner jag att det är lite fel dag - jag är tröttare, surare och tjockare än vanligt.

Dessutom ska det komma någon och titta på vårt tak (som alltså ska läggas om så småningom) och jag gillar verkligen inte att "visa runt" när T inte är hemma. Jag blir stressad över hur man gör, vad jag borde veta om taket och huset och det är så ostädat och fult och jag vill verkligen inte bjuda på kaffe.

Nu ska jag läsa en trevlig bok för I utan att somna. Och vill hon att vi ska läsa den en gång till så ska jag göra det,utan att ifrågasätta det. Eller somna då heller.

Stuck

Jag har fastnat, stannat liksom. Jag kommer inte kunna hänga med i mode, musik och mat som förr. Ni med tror jag! Generationen som till slut gick med på att stuprörsjeans var snyggt kommer inte klara av att se hur hopplöst töntiga de är en gång till. Vi kommer äta vår sushi, lyssna på Band of horses och ha  orkidéer i våra fönster, allt med en känsla av att ändå vara lite modern. Våra föräldrar stannade ju med (ananas på pizza, Phil Collins (ja, jag veeet!!), och diverse fräcka klätterväxter i fönster), liksom generationerna innan antar jag. Eller ja, kanske ändras vad som är specifikt för en generation snabbare nu än för 100 år sen.

Lite sorgligt är det ju, att I. kommer tycka att jag har så hopplös smak, att det är så pinsamt när jag föreslår den där nya maträtten från grönland som jag inte kan uttala och sjunger med i en gammal Coldplaylåt. Fast naturligtvis är det ju oundvikligt. Det hade ju varit ännu mer sorgligt att vara så jävla hipp vid 48 års ålder, ständigt uppdaterad om det fränaste allt.

Lite samma sak med att jag blir förvånad ibland när jag ser mig i ett skyltfönster. En smällgravid blivande tvåbarnsmamma som vaggar omkring i en klart för trång anorak. Jag vet faktiskt inte vad jag förväntar mig, men jag kan ibland se vad en superfrän 18-åring ser när den möter mig.
Inte alls så att jag känner något behov av att rätta till bilden av mig (som alltså är...verkligheten), men jag blir lite sentimental och tycker det är lite fint och sorgligt på samma gång. Jag är så nöjd med att ha stannat, att bara väldigt långsamt hänga med. Och det kommer den där superfräna med att vara, fast den inte kan tro det när den ser  mig!

För fin för fejjan!

Men herregud vad är det med mig? Är jag nån slags samhällsanalytiker plötsligt!? 30 år och vet visst jävligt mycket om vilka som är lyckliga och olyckliga och hur desperata människor är idag. Jämfört med vad? Och fäjsbuck-kutym är visst ett specialintresse.
Get a life Pucko!

Dikt och förbannad lögn

Idag träffade jag två finfina flickor som har en finfin utställning här i stan under veckan (passa på alla som kan - det är fantastiskt på Galleri 39 just nu!) och vi kom att prata om massa roliga saker bl.a. det här med facebookljuget. Alltså att bara skriva hur underbart livet är, hur fantastiskt allt går, hur god maten var, lägga upp snygga bilder och länka till fåniga visdomsord.
Det är lite sorgligt egentligen, jag tror ju inte att så många tror att livet är sådär härligt för någon nästan. Och naturligtvis ska man inte behöva hänga ut alla sina sorger bara för att få respekt, på ett sånt där forum på nätet. Men jag tänker att de där som alltid har sådär lyckliga statusar nog är lite olyckliga ganska ofta. Och att det liksom ger ett sorgligt perspektiv på den desperata jakten på att vara lycklig, lyckad och sedd som folk kanske har nuförtiden.

Vanlig Söndag

Idag vaknade vi 9.30 och det var ju härligt (efter en mindre härlig natt) men dilemmat är som vanligt middagssov eller inte. Nu ska T. få jobba lite (det vet ju alla att man måste ha ett helt hus för sig själv när man jobbar) och jag och I. ska släppa ut katten Siri hos min papi & B. som roar sig i Göteborg.  Kanske planterar vi de där tomaterna sen. De som jag tänkt ska ner i sina små bebiskrukor i flera veckor. Kanske inte. Känner redan nu att det är ungefär där gränsen för I.s finmotorik går och faktiskt just ungefär där gränsen för mitt tålamod går idag. Men 2013 kanske jag åker vasaloppet. Det vore väl nåt?

Ps

Åh nej! Nu lät det som att det är kasst för att I. finns. Så är det ju inte. Tvärtom. Det vore bara skönt att kissa ifred. Och hinna tänka på ett namn till bebisen, eller hinna prata lite med T. nångång. Fast bara ibland!

Oskuldens tid

Eller, nää. Lathetens tid. Den egna tidens tid. Den längre tiden. Den tiden  är förbi. Och jag minns den som underbar. När man kunde sova tills man vaknade, kissa med stängd dörr, äta när man kände sig hungrig och prata i telefonen jättejättelänge. Eller när man kanske kunde fantisera om vad ens barn, om man skulle ha några, skulle heta och hur de skulle se ut och att de skulle bli så fria och egna och lyckliga eftersom man (jag, vi) var så annorlunda och fria och egna och fantastiska och roliga.
Guuuuh va härligt det var!

Hela tiden

Några irriterande saker:

• När någon visslar i telefonen (sådär så det blåser mer än visslar)
• Juiceförpackning i kylskåp innehållande 3 ml juice
• Kylskåpsbokstäver, bondgårdsdjur och smulor på köksgolv
• När någon berättar sin långa dröm (dock härligt när man gör det själv)
• När man duschar och strax efter upptäcker att man luktar skitmycket svett
• Att vakna pigg och en timme senare bara vilja somna

Handstickat på den där hamburgerkedjan

Jag och I. ska gå till McDonalds och äta nu. Det är kluvet. Hon har aldrig ätit där. Jag var 12 år första gången och är inte en stamkund. Minns inte när jag åt där senast. Men nu ska vi dit. Känns skitkul och förjävligt, men nu blir det så och det ska bli roligt. Hoppas jag.

Jag ska sy och jag ska sticka, jag ska göra't ska jag tippa!

Känslan att jag nog vill vara en sån där mor som gör sakerna själv är nästan ännu värre. Jag har klara tendenser. I höstas syltade och saftade jag mig blå (röd) efter att med en känsla av eufori och stressjukdom plockat vinbären, hallonen och körsbären från trädgården. Fortfarande står det litervis med saft som blev gelé i flaskor nere i källaren. 

När det ska komma en bebis kan man sticka mössor, sy täcken, snickra sängar och bygga spännande babygym (bebisar måste ha ett gym, en bebis utan gym kommer utan tvivel bli ett barn med barnfetma. Du vill väl inte att barnet ska behöva gå på atkins diet vid fyra års ålder!? -du har väl ett babygym???). Men jag vet hur lätt det blir ett dyrt inhandlat, halvt påbörjat och tyvärr aldrig avslutat projekt. Men jag vill. Jag vill vara en sån mamma som har frysen full med hembakade bullar som är helt ekologiska. Och när någon påtalar att mina ungar har fina kläder -så har jag förstås sytt dem själv. 

(Liksom min egen fantastiska balklänning. Jag vill fasiken inte ha hjälp av några snällsjungande musjävlarallafall)

Köp bra

Det är lätt att drabbas av hysteri när det ska komma en bebis. Av olika anledningar. En anledning kan vara att man förstås vill göra så bra som möjligt och är ett lätt offer för folk som vill sälja dyra saker (som säkert inte är dyra att tillverka för de görs av en obegripligt fattig tvååring på andra sidan jorden ungefär) med motiveringen att de är
1. nödvändiga för livet med en bebis
2. bäst (miljövänligast, mjukast och mest pedagogiskt utvecklande).
Fastän att jag ju faktiskt har en liten I. och således alltså gått på flertal myter förr så...känner jag att det är lite för lätt att känna att det nog borde vara bättre när bebis ska komma och att lösningen är att köpa dyra bebissaker.
Försöker tänka på att barn nog mådde fint på stenåldern med eller 1816. Utan en en svanenmärkt specialsäng som dansar runt i huset sjungandes pedagogiska vaggvisor samtidigt som den får barnet att sova en extra djup sömn som ger hjärnan en fördel i fråga om framtida inlärning.