Stuck

Jag har fastnat, stannat liksom. Jag kommer inte kunna hänga med i mode, musik och mat som förr. Ni med tror jag! Generationen som till slut gick med på att stuprörsjeans var snyggt kommer inte klara av att se hur hopplöst töntiga de är en gång till. Vi kommer äta vår sushi, lyssna på Band of horses och ha  orkidéer i våra fönster, allt med en känsla av att ändå vara lite modern. Våra föräldrar stannade ju med (ananas på pizza, Phil Collins (ja, jag veeet!!), och diverse fräcka klätterväxter i fönster), liksom generationerna innan antar jag. Eller ja, kanske ändras vad som är specifikt för en generation snabbare nu än för 100 år sen.

Lite sorgligt är det ju, att I. kommer tycka att jag har så hopplös smak, att det är så pinsamt när jag föreslår den där nya maträtten från grönland som jag inte kan uttala och sjunger med i en gammal Coldplaylåt. Fast naturligtvis är det ju oundvikligt. Det hade ju varit ännu mer sorgligt att vara så jävla hipp vid 48 års ålder, ständigt uppdaterad om det fränaste allt.

Lite samma sak med att jag blir förvånad ibland när jag ser mig i ett skyltfönster. En smällgravid blivande tvåbarnsmamma som vaggar omkring i en klart för trång anorak. Jag vet faktiskt inte vad jag förväntar mig, men jag kan ibland se vad en superfrän 18-åring ser när den möter mig.
Inte alls så att jag känner något behov av att rätta till bilden av mig (som alltså är...verkligheten), men jag blir lite sentimental och tycker det är lite fint och sorgligt på samma gång. Jag är så nöjd med att ha stannat, att bara väldigt långsamt hänga med. Och det kommer den där superfräna med att vara, fast den inte kan tro det när den ser  mig!