Dikt och förbannad lögn

Idag träffade jag två finfina flickor som har en finfin utställning här i stan under veckan (passa på alla som kan - det är fantastiskt på Galleri 39 just nu!) och vi kom att prata om massa roliga saker bl.a. det här med facebookljuget. Alltså att bara skriva hur underbart livet är, hur fantastiskt allt går, hur god maten var, lägga upp snygga bilder och länka till fåniga visdomsord.
Det är lite sorgligt egentligen, jag tror ju inte att så många tror att livet är sådär härligt för någon nästan. Och naturligtvis ska man inte behöva hänga ut alla sina sorger bara för att få respekt, på ett sånt där forum på nätet. Men jag tänker att de där som alltid har sådär lyckliga statusar nog är lite olyckliga ganska ofta. Och att det liksom ger ett sorgligt perspektiv på den desperata jakten på att vara lycklig, lyckad och sedd som folk kanske har nuförtiden.