Att gå till doktorn

Jag är sjuk. Lite drygt en vecka har jag febrat, hostat, nysit, snörvlat och haft det eländigt. Kände mig bättre igår och gick till jobbet, men det ledde till frossa, hög feber och en tröttsam eftermiddag helt enkelt. Imorse kände jag att jag, i linje med min svåra hypokondri, började misstänka att jag har fått något mycket allvarligt (googla bakteriell hjärnhinneinflammation) och fick en tid på vårdcentralen. Läkaren hette Henrik (för övrigt inte en farbror) och kunde väldigt lätt diagnosticera mig med; förkylning.

Men, redan i väntrummet började jag komma ihåg vad det är man brukar få göra inne i de där läkarrummen. Och jo, mycket riktigt skulle det tittas i halsen (jag är befriad från smak- och luktsinne, kan mycket väl stinka skit ur munnen), tempen togs i örat (att föredra framför vissa andra alternativ, men det var det här med vaxet...), naturligtvis fick jag bängla av mig tröja och linne och lyssna på lungorna. Svettig på ryggen hann jag bli av stressen när jag insåg att jag skulle sitta där och blotta mig sådär med. Samtidigt så VET jag ju att läkaren skiter i mitt vax, mitt otvättade hår, min frätande andedräkt och min svettiga rygg. Jag gyn-undersöker ju säkert ett dussin kvinnor varje vecka och inte lägger jag märke till hur de ser ut liksom. Men ändå. Nästa gång jag träffar någon som ev. kommer titta noga när jag gapar ska jag 1. vara f r ä s c h 2. sjuk.