Lova att jag inte kräks

När jag var liten, kanske 10-11 år ungefär, så var jag paniskt rädd för att kräkas. Det hände förstås ibland att jag åkte på en helt vanlig kräksjuka och ja, det är ju vidrigt. Men jag var nästan alltid (varje kväll ungefär) rädd för att det skulle komma, att jag skulle vakna och veta "nu-är-den-här-jag-kommer-kräkas-jättemycket". Ibland kunde jag oroa mig så mycket och känna efter tills jag faktiskt var så trött och stressad att jag kräktes. Då fick jag ju rätt dessutom - jag kände ju på mig att jag skulle kräkas!

Det enda botet mot den här rädslan var att min pappa lovade mig att jag inte skulle kräkas under den kommande natten. Således ringde jag till min far (mina föräldrar lever inte tillsammans) varje kväll för att fråga om han trodde att jag skulle kräkas, och han talade om att jag inte skulle kräkas varpå jag lugnt och fint kunde somna i trygg förvissning om detta. Jättetokigt, men vansinnigt skönt.

Idag har både pappa och T. sagt att jag inte kommer att dö under natten, fastän jag har jätteont i huvudet och det litar jag på. Jag har världens bästa pappa (och T.).