Socialantropologiskt genusperspektiv på islamofobisk kommunpolitik

Jag vet inte riktigt för vem jag skriver. Skrev jag bara för mig skulle jag väl inte lägga bloggen så någon annan skulle kunna läsa den. Men det är ju inte för någon annan jag skriver heller. Mitt dilemma är att jag känner mig lite dålig när jag inser att vissa inlägg för väldigt många nog är oerhört tråkiga att läsa. Å andra sidan så ska jag väl inte fjäska mig till läsare, det är väl verkligen inte roligt. Men jag kan ju tänka på viktiga frågor, viktiga saker i ett lite större perspektiv och sådär. Men det blir så konstigt om jag ska liksom...predika eller föreläsa (fast jävligt överaskande va?).

Jag tänker att det är ett nöjesfält med nästan bara bergådalbanor för det är enda karusellen jag gillar själv. Sen har jag lite sockervadd och chokladhjul för det gillar jag med. Inga virvelvindar. Men ett väldigt säkert parisarhjul. Tråkigt för dem som hoppades på massa släng-gungor (vem gör det??), men nu är det såhär. Nu får det vara så. Det blir inga tramsiga gungor och ingen föreläsning. Inte nu allafall. Nu blir det mer sockervadd och berättelser om min förkylning.