Nomadskada

Jag har flyttat så himla mycket. Jag orkar inte räkna hur många ställen jag bott på sedan gymnasiet (därmed har jag absolut inte levt ett spännande liv, det har bara blivit så att jag behövt eller velat flytta). Ungefär ett år, kanske ett och ett halvt, brukar vara så länge som ett hem är mitt hem.

Men nu har vi ett hus och då är det väl meningen att man ska bo där tills man inte bor alls längre. Och det vill jag. Nog. Ibland känns det som att det börjar bli dags, att vi kanske skulle börja...flytta. Kanske är det bara en vana, men lite oroande känns det ju. Inte vill jag väll hålla på och flytta omkring ju. Jag gillar ju stan och huset och grannarna (allafall nästan alla) och jobbet och dagiset och våra vänner. Kanske är det istället en identitetskris som drabbar mig med jämna intervaller? Jag är ju vuxen, jag kan inte hålla på och vela såhär, men kanske skulle vi bo någon annanstans? I en annan stad?

Jag får öva mig, för här ska vi nog bo ett tag till och egentligen känns det nog bra tror jag (fast ett enplanshus utan trösklar vore rätt skönt när man ska städa). För övrigt förtäljes att febern är kvar och dessutom har T. fått den tillbaka och jag har just, trots total avsaknad av smakförnimmelse, moffat i mig en redig portion Häagen-Dazs (det är kallt, det känner jag).