Vanans (eller fettcellens?) makt

Jag har, som tidigare nämnts, ingen smak och ingen lukt till mitt förfogande just nu. Så när T. kom hem med alla möjliga gosaker vilka han enligt lag och ordning inhandlat (det gör man ju på fredagar, det måste man, det vore katastrof om det inte hände), så smakade jag ett chips (med nån slags grillsmak tror jag att det stod), smakade INGET. Blundade och låtsades att det var knäckebröd - skulle det lätt kunna ha varit. -Så bra, då kan ju faktiskt jag äta knäckebröd ikväll utan att bli en grandios martyr om T. äter chips... Knappast! Jag är liksom sugen på något onyttigt, fast att jag ju vet att jag inte kommer att känna smaken på det. Helt sanslöst! Det kanske är höjden av dålig karaktär. Undrar om jag skulle föredra godis som smakade exempelvis kräks om jag bara visste att det var godis? (naturligtvis är det inte så, det kan inte vara så. Väl?).