Trång kropp

Jag får inte riktigt plats i kroppen längre. Bebisen kanske är en väldigt stor bebis, kanske en fullvuxen liksom (typ det kommer ut en medelålders naken person och hojtar att den är hungrig). Jag kan inte äta ordentligt för då får lungorna inte plats och jag måste halvsitta i soffan och flämt-andas. Och jag kan inte böja mig ned för då känns det som att både lungorna och magen ska krossas, dessutom blir jag oroväckande hjärtinfarktaktig i ansiktet (blåröd) och måste vila mig efteråt. Nu är kommentarerna om att jag går som en anka befogade för jag kan inte få ihop benen på ett snyggt sätt och sova kan jag bara på sidan så axlarna blir ju helt pajade. Det är lite för lång tid kvar till födelsedag för att det ska vara mysigt att ha det såhär.

Vi var på bio och det gick skitbra! I var jätteduktig och ropade bara -Men vad händer nu!? vid några spännande tillfällen. Sen handlade vi och jag var på sådant glatt humör att I. fick med sig kylskåpsbokstäver hem från leksakshyllan. Mamman fick en liten (nåja) chokladbit och blev inte på sämre humör av det.

Ungefär

T. har sportlov och således även I. Hela familjen är hemma och får inget gjort. Imorgon ska jag och I gå på bio (eller ja...biblioteket visar 30 min film för barn från två år), hoppas att det kan bli bra. Idag ska vi plantera tomater, men just nu tar hon sig en middagslur.
Det är så härligt väder och jag blir lycklig så isen i trädgården smälter. Jag måste måla klart sandlådan för den ska ut och sandfyllas så fort det går att gräva i jorden.
Tja...lite så...

Snyggast

Jag är alltid snyggast på kvällen. När jag borstar tänderna innan jag lägger mig. Det spelar ingen roll hur oduschad jag är eller hur rödsnuten näsa jag har - på kvällen innan sovdags är jag snygg.
Det måste vara nåt med ljuset eller mina trötta ögon.
På morgonen är det alltid borta.

Saneringskris

Idag har det känts lite som att mitt liv är ungefär som jag trodde att det skulle vara att ha fyllt 30 och ha barn och hus. Vi håller på att bli friska och därför känns operation sanering av hem och familj som ett prioriterat område.

Det är dock mycket svårare att utföra detta när barnet börjar bli friskt (= vansinnigt argt över sin trytande ork), pappan kände att det var dags att abdikera till arbete (= slippa saneringsarbete samt gräl om detsamma samt få vila på soffan vid hemkomst?) och modern är alarmerande tjockmagad, slapptappad och trött.

Jag tänker att "nu måste det snart bli ordning här igen, sådär som det nästan var när vi blev sjuka", och jobbar på med att vara effektiv. Men sen känns det futtigt. Har det blivit så att min livskvalitet är direkt kopplad till hur städat det är? Att det finaste mitt belöningssystem kan tänka ut är nybytta lakan, tulpaner och fredagsmat? Alltså ungefär som jag föraktfullt tänkte att det skulle bli om man, ve och fasa, hamnade i ett orenoverat hus med en  ganska töntig kille och nån snorig unge.

Inget särskilt

Idag mår alla lite bättre och jag överväger att sluta ha en blogg som terapeut där jag så fort jag visst känner något, skriver det till världen...
Nåväl. Sol ute och jag ska på möte med jobbet. T. är stressad för allt han missat att göra på sitt jobb och I piggar på sig. Nu börjar väl det stora saneringsarbetet efter den här lilla sjukdomsepisoden. Ska bli fantastiskt när det är färdigt, men lär ta lite tid. Kanske blir det nya tulpaner då.

Yadayadayadayada

Nu är jag inte lika arg längre!
Men jag är orolig, för illa I är så himla sjuk. Hon bara sover och sover och säger att hon inte vill ha saft eller någonting. Fast säger vi att hon måste och sätter henne upp - så tar hon en klunk, motvilligt. Så jag har totalt tappat greppet och googlat ihjäl mig på 1177, vårdguiden och varenda landstings informationssida. Där nånstans förlorade jag sista biten av mitt omdöme och blir nu helt perplex av att försöka bedöma Is allmäntillstånd.
Det är visst bara jag som ser att hon är jättejättesjuk. Alla säger att allt är normalt och T tycker allt är ok och uhuu uhuuu uhuuuuuuuu. Jag borde sova lite, men vem ska titta på henne hela tiden då!?!

Snart ska vi göra det stora övergreppet med dos nr 2 av Kåvepenin. Inte heller stärkande för mina klena nerver.

Ovårdad

Ibland hatar jag organisationen jag jobbar inom; skithelvetesvården!
Således följer här ur hjärtat lite irritation.


Det är såklart inte den enskilde arbetarens fel, den hatar förmodligen systemet lika mycket som jag när den sitter och väntar med sin sjuka unge. Och jag menar inte att läkaren var inkompetent, bara att den hade kanske med tyckt att de där knappa 30 sekundernas undersökning av det sovande febriga barnet inte kändes alls tillräcklig (framförallt om denne absolut och väldigt uppenbart inte på något sätt läst journal, gjorde det där och då eller ens visste varför vi var där - trots att jag råkar veta att det står på dagschemat! Där står f.ö. även vad barnet heter så man kan lista ut att det är en flicka och slippa fråga).

Nu har vi fått Kåvepenin mot öroninflammation och det är ju fint, men jag är faktiskt inte nöjd. Jag är asförbannad för att allt är så kasst. Jag må vara en idiot men jag tror faktikt att jag skulle klara att organisera den här sörjan bättre.

• Det är inte ok att vi får vänta på läkare i ett ostädat infektionsrum; vad för äcklig jävla infektion har varit här innan oss?? 
• Det är inte ok att behöva vänta 50 minuter på att läkare kommer till (det, då av patientens mor, städade) infektionsrummet och efter den skämsigt korta visiten ytterligare 45 minuter på provsvar och recept (provsvaren går mycket fortare, jag kunde lätt kollat dem på jobbet en trappa upp, recept på Kåvepenin är inga konstigheter för en läkare som gjort det förr). 
• Det var inga hemligheter som skulle meddelas men det är ändå inte ok att meddela provsvar (och dos-ordination) på stående fot i väntrummet.

Stackars läkaren, jag hade inte velat ha hennes arbetsdag (eller arbete) och det är inte hennes fel, men det ÄR fel. Det är för kasst. Det är värdelöst. 

Nu måste jag även tillägga att jag verkligen inte på något sätt tycker att en privatisering av sjukvården är en lösning! Privatisering är skit tycker jag!!! 

Ring mig!

Det är (konstigt nog, ryktet borde ha spridit sig) väldigt sällan det ringer telefonförsäljare till mig. Dock, när det gör det så har de ringt rätt! Jag är värdelös på att komma ur samtalet och för väluppfostrad för att lägga på i örat på dem. Idag ringde någon från ett större företag som ville binda mig till ett mobilabonnemang (på så vis fick jag veta att bindningstiden för mitt nuvarande alltså går ut nu! Bra!). Allt lät skitbra och jag skulle få en ny fin telefon för bara 100 spänn till i månaden! Dock ville jag kolla vilken telefon det handlade om och han skulle ringa igen om två timmar.

Jag avskyr att ta ställning, jag får nån sorts adhd av vissa ord (t.ex. ränta, pixlar, amortering, premiepension, RAM-minne, operativsystem och basbelopp), och tog hjälp av T som genast sågade erbjudandet och enkelt visade hur kasst det var. För enkelhetens skull lät jag även T ta samtalet sen och kände mig som en liten dum kvinna från 40-talet. T. berättade glatt för telefonföräljarpersonen vad jag behöver för telefon och hade visst plötsligt koll på hur mina telefonvanor ser ut (bättre än mig allafall). Samtidigt var det naturligtvis gött att inte jag tog det och nu skulle suttit här och väntat på en papptelefon och ha bundit mig till ett livslångt abonemang med svindyra regler.
Det är helt enkelt jobbigt att vara insatt i allt, men känns lite typiskt att vara oinsatt i sånt här. Hade det ringt en tulpanförsäljare hade jag varit så mycket bättre.

Sur som en citron

En riktig skitdag so far. Vi är sjuka och sura allihop. I. har kräkts och febrat inatt och sen har det varit en röra omkring huruvida vi borde träffa en läkare eller inte och om denna borde arbeta på vårdcentralen eller barnakuten. Kontentan är att vi varit hemma och diskuterat hur lite vätska det är ok att hon får i sig och om den andre vuxne är en idiot (som med sin korkade åsikt isåfall ensam får ta ansvaret för hennes hälsotillstånd). Och naturligtvis ringde dagis för en stund sen för att höra hur I mår samt förtälja att det är flera barn som fått halsfluss. Blä!

Jag kan ju även berätta att jag drömde att jag (med bar och jävligt gravid överkropp) var på en festival och kände mig mal placé, fastän att det fanns andra morsor (fast sminkade och påklädda) där. Alla på festivalen pratade om den riktigt stora festivalen, skulle bli en engångsfestival med alla de största bästa banden i världen som jag vill se. Men jag skulle inte dit, för jag skulle ha en väldigt liten bebis då, och ingen sörjde att jag inte skulle med.

Skruttplutt

I kräktes (nog av febern) inatt och då gav vi en ny dos Alvedon och hon somnade om i vår säng. Sen kräktes hon igen fast det bara var två timmar senare (då effekten av Alvedonet borde vara maximal) och jag tänkte att det kanske är bra att faktiskt ta tempen; 40.8! 

Då blev vi skraja båda två och jag ringde 1177 där den snälla sköterskan tyckte att vi skulle ge Ipren för barn istället. Det var inget vårt husapotek rymde och den enda nattöppna macken i denna lilla stad saluförde naturligtvis inte just Ipren för barn. Således öppnades fönster på vid gavel, I kläddes naken och fick ha en tunn bomullsfilt som täcke. Efter en timme ny tempning; 40,2. Kändes ju sådär, men sen sov vi till morgonen och då var tempen 40.8 igen. Men då kunde hon ju få en ny dos Alvedon och nu tror jag pepparpeppar att det vänt, för nu sjunger hon med lite i musiken inne på madrassen. 

T. hade förresten tagit reda på att skorpionen var en bokskorpion, och att de finns i Sverige och inte är farliga. De äter kvalster så kanske skulle vi låtit den bo i vår säng istället.

Kan det vara difteri? Eller kanske...

Lilla I. är sjuk. Sådär sjuk så hon har legat på madrassen i vardagsrummet under täcket hela dagen, inte velat leka någonting  bara att man ska sätta på musiken igen. Som en liten tyst kamin har hon legat och vi har trott att hon förstås sovit men när man gått in till henne har hon bara legat tyst och varm och vaken.
När vi tjatat har hon snällt druckit saft, men när vi frågade om hon ville se paketet från (världens bästa) farmor och farfar så tyckte hon att det inte behövdes. DÅ blir man ju lite nojjig.

Nu har hon lagt sig för natten i sin säng och HUUUU jag tänker att det är massa allvarliga saker hon fått. Att jag borde sitta där och se så hon inte får feberkramp eller andningsuppehåll och att hon helst borde tempas varje kvart (vi har hittills inte tagit tempen en enda gång - vi känner ju att hon har feber).

Den fräna mamman är alltså så ofrän man kan bli av att ha en sjuk liten unge.
Finaste bästa lilla I. blir frisk fort så ska jag bli logisk, rationell och rimlig igen!

söndag i sängen

Nyss kom det en miniskorpion krypande på bordet. Den hade maffiga klor i förhållande till sin storlek för övrigt men saknade den där giftsvansen. Så nu börjar min faiblesse för tulpaner falna, om det ska vara massa skorpionägg i dem som kommer kläckas i mitt hem så kan det kvitta.

Idag händer ingenting; vi är tre sjuka. I. vaknade i natt med feber och jag var så attans nöjd att jag vid det laget hade sovit 5 (fem!!!) timmar och inte 2. T. är nog på bättringsvägen, han berättade att han stekte sig en köttbit (!) efter att jag lagt mig.

Ofrisk

Ok, två sjuka vuxna ett misstänkt sjukt barn. Jag går och lägger mig nu och är glad för två saker just nu:

• Det är inte kräk!!!
• Barnet är inte så stort att det innebär en katastrof att hela familjen lägger sig innan 20.15 en dag när det är melodifestival (vilken jag som sagt skulle förbjuda min/a barn att se men ändå...).

Skål på er, schlagerdivor!

En lerig åker

Nu ser det ut som en jordfräs varit här. Inne alltså. Synd, för igår kändes det så fint med mina tantsnusk-tulpaner. Ännu mer synd att vi är två vuxna som absolut inte orkar göra något åt röran och att den tredje personen i det här hushållet är just jordfräsen. Den sover allafall nu och min vana trogen tänker jag att -då blir det nog rätt jobbigt ikväll.

(Men skärp dig Pucko! Sluta håll på och älta om ni är sjuka, hur sjuka, om det är städat och hur städat. Skriv inte bara för dig själv, tänk på de som läser. Och T. hade länkat på fejjan och så, visa att du kan tänka nu, skriv lite intelligent!)

Ok...ok...eh...; jag tror att det är samma salthalt i fostervatten som i urhavet. Men...jag vet inte riktigt vilket urhavet var eller vad det hade för salthalt eller vad det egentligen säger om någonting....

Kossans klagan

Jag förstår hur tröttsamt och tråkigt det är att höra en småbarnsförälder säga hur trött den är, hur jobbigt allt är och kanske redogöra för nån trist vana barnet lagt sig till med. Jag minns hur tråkigt sånt är att höra. Och jag minns att förutom att tänka:
 -Stackars henne, det blir väl så med barn, vem vill ha det så?
så tänkte jag ganska lätt att:
-Men SÅ jobbigt kan det väl inte vara? -När jag var på fest häromkvällen gick jag och la mig 04.30 och sov bara till 11.15 och jag var inte så värst trött! 


Men jag förstår verkligen behovet att berätta hur det är, hur lite man får sova, hur tokigt det blivit, hur jäkla hemskt det är att gå i någon slags sömndimma och inte veta vad som är normaltillstånd längre.
Som nu till exempel, då vill jag helst ringa alla jag känner, skriva här och på fäjsbukk hur det är för mig; hur febrig T. är, Hur tidigt I. vaknade och hur gravid jag är och därtill hur halsont jag har (tro inte att jag inte är glad att det inte är kräk - jag är så jävla glad att det inte är det!).

Och förmodligen skulle jag desperat säga vänta bara tills du får egna barn, då kommer du förstå, till den stackare i min väg utan barn. För de som har barn har:
1. Varit med om det och deras 8 barn hade dessutom kolik och vattenkoppor samtidigt och modern var enbent och fadern döv, så mitt helvete är ingenting.
2. Inte tid att prata för deras unge spyr och hon måste hinna till apoteket och hämta ut Coccilana till sin sjuka man innan de stänger och hon är helt slut i både huvudet och kroppen.

Hurra för mig!

Nu är jag äckligt nöjd! I. är pulkaåkt, jag fick D-vitamin och vara social i verkligheten en stund och T. har fått komasova en lång stund!
Dessutom har jag och I. alltså varit ute två gånger denna dag, först på förmiddagen så gick vi på vägen till affären (införskaffade alltså de där sexiga tulpanerna jag visst hyser en orimlig kärlek för) förbi lekparken och I. lekte kiosk en lång stund medan jag lapade sol i trappan till ruschkanan och sedan nu då. Som att detta inte vore nog lagade jag torsk i ugn med senapssås lagom till den sjuke mannens hemkomst.

Sammanfattningsvis kan man säga att jag förtjänar en underbar afton med god mat (det har jag införskaffat så det räknar jag med) , kärleksfull T. (inte helt otänkbart att han känner ett lite dåligt samvete över hans fruktansvärt gravida "frus" duktighet och helt enkelt känner att det inte är läge att somna när hon berättar om  hur det var en gång när hon skulle göra en grej i lågstadiet) , sovande dotter (verkligen rimligt med tanke på dagen - men hon kan ju flippa över och bli galen!) och...låt säga två tiopoängare i på spåret (ok, mindre sannolikt)!

En god mor och söt fru

Jag vet ju att det händer; förr eller senare så slutar barn sova middag. Egentligen tänker jag att det ska bli skönt att inte ha en timme eller två som "hackar" dagen och kräver planering. Man kan vara ute hela dagen eller leka med stora barn (stor = skippar middagslur). Det är bara det att det även är lite av en skön paus...
Man kanske vill lyssna på ett radioprogram, sitta lite vid datorn (och alltså inte titta på Pippi eller nåt youtubeklipp med crazy cats) eller bara skala potatisen utan hjälp och det är så mycket svårare utan det däringa sovet. Idag bidde det ingen lur för I. och jag tänkte att det inte var värt att tjafsa om. Men nu, när T. är hemkommen och naturligt-jävla-vis och föga förvånande inte alls är så "frisk" som imorse (och således måste få ligga i soffan och eventuellt bli matad med Fishermans friend) så känns beslutet mindre bra.
Jag tror jag ska släpa min konditionslösa, tunnformade kropp tillsammans med den lilla apungen och en pulka till nån närliggande backe och låta pulkan göra jobbet. Kanske blir det fantastiskt om jag orkar få till lite fika med. Risken är dock stor att vi sedan är tre lite för trötta personer i detta hem varav en inte har några hämningar i sitt uttryck för dylikt. Ok två.

Frisk sjukstuga

T. är förkyld men tror som alltid när han är feberfri på morgonen att han är "frisk" och gick således till jobbet. I. får stanna hemma, förmodligen mest för att jag är så rädd att hon ska få kräk (läs; att jag är så rädd att jag ska få kräk), men även för att vi tyckte oss möjligtvis kunna ana en rosslig hals imorse. Bra beslut men hon är väl inte helt nöjd med att få umgås med sin stillsamma mor.
Den stillsamma modern ser ju å andra sidan slutet på städprojektet gå i stöpet så det är väl rättvist. Kanske kan vi klara att införskaffa tulpaner tillsammans, jag & I. Och jag kan kisa lite så ser det nog riktigt skurat ut.

Kräkfobi

Halva dagis är magsjuka berättade T. alldeles nyss. Därbland inte I. Än? T. kände sig dessutom förkyld och vissen. Jag känner mig mest gravid och livrädd för att i första hand få magsjuka men en dunderförkylning är inte heller vad jag längtar efter. Vilken tur att jag inte bytte lakanen!

Förebyggande åtgärder som omedelbart vidtas:

• Toalett och handfat rengöres mycket noga. 
• Handdukar bytes. 
• Obligatorisk handtvätt efter kontakt med omvärlden.
•  Handsprit framställes på köksbord.
•  Husets handtag avtvättas med sterilium. 
• T. måste rengöra tangentbord och mus, helst med sprit, vid hemkomst.
• Endast varm (>70 grader vid tillagning) mat ätes.

Snällasnällasnälla förskona oss!!!

Ps. det blev ingen riktig målgång, projektet fortsätter imorgon, såvida alla i den här familjen är vid någorlunda hälsa.

Mellantid 2

12.40: strukit massa kläder (guuuh va det tog tid), hängt tvätt 1 och lagt i tvätt 2, vikit och lagt in mastodonthög med kläder (fast det finns ändå kvar att vika men det får bli...kanske imorgon), plockat upp alla leksaker från golvet och lagt på allafall ungefärligt rätt plats, Tagit in soptunnan och sopat trappen från snö.

Har även pratat med fina roliga M. och där tappade jag lite fart. Nu äter jag strax lunch (laxlasagne) och sen ska jag fixa köket, sen får det kanske räcka för idag. Jag har inte bestämt mig. Ger jag mig blir det ju lite kvar tills imorgon men...för all del...

Mellantid 1

09.17: Lagt i en tvätt, lagt massa tvätt i soffan som ska vikas, Rensat kylskåpet, letat upp skräp i huset och gått ut med kylskåpsrens och skräp (överfull soptunna, övervägde kommunens med knödde ner dem i vår - det gick), Öppnat fönstren i sovrum, tagit fram strykbräda (utan att bära eller lyfta tar det lite tid kan jag förtälja).

Lura mig (nejnej, vad folk än säger)

Idag har jag en ny liten plan; det är skönt att ha det tråkiga gjort så har man det roliga kvar. Om jag gör allt det där (naturligtvis oansträngande) städandet så fort som möjligt så kan jag få gå ut lite sedan. Och nu tänker ni -hahaha, hon kommer inte göra det idag heller! 

Men här kommer planen in. Jag bloggar vad jag gjort och tiden, ni kommer sätta jobbkaffet i halsen när ni ser hur effektiv jag är. Lite som när man säger till en tvååring: -I. ska vi se hur lång tid det tar för dig att ta på dig pyjamas? -Jag räknar! Jag får försöka uppdatera kanske en gång i timmen eller varannan och målet är att köra fram till 12.00.

Ok nu kör jag *klappar sig på låren sådär som höjdhopperskor gör och frustar och fnyser*

Sol i sinne, sol inne!

Jag ska gå ut lite. Jag ska vagga bort till blomsteraffären och titta och lukta. Kanske fira någonting (att det är onsdag, att jag sprängt rekordet för onyttig dag inomhus, att solen strålar eller att det äntligen är sophämtning imorgon) med en bukett tulpaner. Fast kanske får tulpanerna vänta tills imorgon - de kan vara min morot för att pyssla iordning lite bättre imorgon så att det är riktigt festligt på fredag. 

Jag trodde väl aldrig att jag skulle bli sån. Som städar på torsdagar för att det ska vara fint på fredag för då är det helg och mysigt och man äter klyftpotatis och ser på "på spåret" och tävlar lite och känner sig nöjd när man tar nåt på 10 poängsnivån. Och tänker på att gräsmattan ska klippas, inte bara för att den "ska" det, utan även för att grannarna inte ska bli besvärade av att ha en ful granntomt. Eller tycker att I. ska ha någon form av "finkläder" på kalas. 

Delar av det här livet känns oavsett vad jag förväntat mig jättetrevligt. Jag älskar att veta vart vi är på väg!

Absolut ingen fyndig rubrik

Idag skulle jag vara sådär effektiv igen, det har dock hittills gått inte så bra. Inte med att vara exeptionellt nyttig heller. Men hey, klockan är inte ens 10.00.

I. vaknar i regel nångång varje natt och tjoar att vi ska lägga på henne täcket. Eftersom jag är smidig som en atlantångare och dessutom numera kan lägga till symfyseolys (= foglossning) till grafviditetskrämpor jag testar, så har detta blivit T.s uppgift sedan en tid. Tyvärr vaknar han inte lika lätt som jag (läs; vaknar inte av annat än våld) så jag måste väcka (läs; tackla) honom för att säga att han ska gå in till I.
De senaste två nätterna har han dock trott att det är morgon och således tagit den förvirrade I. från hennes säng till vår säng för en stunds "mornande". Sen somnar T. ganska lätt och jag ligger vaken (och arg över hans misstag) med ett halvt täcke ( I. kräver att dela med mig), kissnödig som aldrig förr med en liten sparkande kamin intill och lyssnar på T.s snarkningar. Martyr? JA!!! (I smyg är det lite mysigt att mina fina ligger där och sparkas och snarkar och jag kan ligga där och tycka om dem).

Ok, nu: skärpning!

Insidan är väl ändå viktigast?

Jag bakade förresten cupcakes i helgen. Skitsnygga (så snygga att jag förevigade dem) men helt oätliga (smakade bara socker) och ärligt talat är det sällan jag betraktar något sött och fett som oätligt. Men det var bra. Nu är jag mycket tveksam till alla som i tid och otid bakar och tar bilder för att lägga upp i sina bloggar; de kan se snygga ut men de kan smaka skit med! (dessutom åt jag inte upp dem, hade de gått att äta hade risken för det varit 100%).

Löneklyftor.

Hörde nyss på radion att S nya partiledare (Stefan Löfven) får 29000kr mindre i lön än vad den förre (Håkan Juholt) hade. Nyheten fokuserades på att S därmed bryter praxis att oppositionens partiledare har samma lön som statsministern (f.n. Fredrik Reinfeldt). Detta innebär att Stefan Löfven får 115000kr, och att Fredrik Reinfeldt kammar hem 144000kr i månaden.

Det är precis 117000 kr mindre än undertecknad kan glädja sig åt den 25:e. Mer än 5 gånger mindre tjänar jag. Om jag hade jobbat heltid alltså. Nu menar jag förstås inte att jag skulle ha precis samma lön som en statsminister, men nog fasiken är mitt jobb viktigt. Liksom de som jobbar på I's förskola, kör tåget vi åker med eftersom vi inte kör bil, mjölkar kossorna vars mjölk jag hinkar i mig otaliga liter av, läser upp sånhär fakta i radion och tusentusen andra jobb som inte heller har nån fetinglön.

Fick jag 144000 kr i lön skulle jag skämmas över att bestämma över andras förutsättningar. Jag tror jag skulle skämmas oavsett vad jag hade för jobb om jag fick så mycket mer. Jag tycker det är tokigt att jag tjänar mer än mina föräldrar gör. Jag har jobbat 4 år, de har jobbat länge. Vare sig mitt högre studielån eller min förmodat urkassa löneutveckling kan försvara det.

Skitsverige.

Hormonsvaj

Om jag till och med skriver det här, så kanske jag inte behöver tänka på det när jag ska somna:

Det finns många det är synd om. Många barn det är synd om. För deras mamma och pappa kanske inte är snälla och lyssnar på dem och säger hur oändligt mycket de tycker om dem och de kanske försöker göra bra fast det blir dåligt. Och om man tänker på hur snälla barn är så är det lite sorgligt för de verkar hela tiden vilja göra så att det blir bra och roligt och även om de är superpåhittiga och busiga och galna så är de inte dumma. Och även om föräldrarna är dumma så är barnen snälla. Och en del föräldrar är kanske bara lite kassa för att de inte är så finkänsliga liksom, medan en del är så hemska att det är så vidrigt så man nästan kräks lite. Och jag orkar inte riktigt att det är såhär och jag är så glad att jag har så fina förutsättningar att vara en ok förälder och jag tycker det är roligt. Det är en sån jävla ynnest att få ha en (eller flera) liten unge att älska och ta hand om och bli väckt av och bli galen på och så stolt och lycklig av så man snorgrinar i kudden.

Stackars liten.

Effectiveness

Idag skall jag vara effektiv. Effektiv och stillsam är ibland en balansgång, men inte omöjlig. Tvätt nr 2 för dagen är just ilagd och kanske är "tvätt" fel ord för maskinen innehåller en liten Pia. Det är I.s älskling och sovkompis som ställer upp och leker varenda ledsen-bebis-, Madicken-å-Lisabeth-, eller nu-får-du-försöka-sova-lek som I. leker. Just därför har hon inte bara blivit vidrigt lortig utan även fått en större ansiktsdeformation och förlorat i det närmaste allt sitt hår. Jag tvättade henne för hand för ganska länge sedan, det kändes svårt att få henne helt ren och sen skulle hon ju torkas fort som attan för att kunna vara i form att vara sängsällskap till kvällen. Jag tänkte att 50 grader i ugnen borde funka, men hon blev lite brunrosig av den pärsen. Dessutom fick I. syn på Pia i ugnen och det blev besvärande för mamman att förklara situationen. Nu håller jag tummarna för att Pia klarar 40 grader ylletvätt samt hinner bli ok tills ikväll på ett element.

Sömnadsprojektet är islagt för en tid, kanske tills jag börjar äta nervmedicin.

Men kamerabatteri laddas, snart kommer alla bildbomber.

Idag måste presskannan komma för en fredagsafton med nytt försök på chailatten i ett rent hus med en ren Pia i I.s säng skulle sitta alldeles utmärkt bra.

Som en julaftonsmus ungefär

Tänkte sy lite. Med mönster. Jag är inte en person med mycket tålamod så de gånger jag syr så brukar jag känna att mönster är lite överdrivet. Liksom att nåla eller mäta och sånt. Syr lite på fri hand och med en skön avslappnad känsla helt enkelt. I regel brukar resultatet tyvärr bli en helt annan känsla.

Men nu har jag ett mönster och en beskrivning. Det verkar ganska svårt; jag fattar inte flera ord (jag ska bl.a. göra lite kastningar, rynktrådar och pressa ett fålltillägg) eller hur de menar att jag ska lägga tyget och åt vilket håll jag ska sy i det. Men första problemet är att vi inte äger silkespapper och för att bryta den dåliga vanan att ta vad jag hittar så borde jag införskaffa det. Men visst borde plåtpapper funka utmärkt!?

Lite navelskådarblogg liknar det kanske, men det kan ju vara intressant med min navel - just nu är den i det närmaste obefintlig.

Långpromenad

Jag ska gå ut lite. Jag får det. Slapptappen håller sig fin och bra och snällisläkaren tyckte att jag gott kunde våga mig på någon mycket kort och långsam promenad. Således skall här promeneras; runt kvarteret är planen och kolla postlådan på hemvägen som grädde på moset. Sen förtjänar jag lunch.

Kan även förtälja att jag via det underbara nätet (mitt fönster till omvärlden just nu och min ekonomis förfall) köpt mig en sån där presskanna och med den skall det gå utmärkt att skumma mjölk. Därtill har jag köpt Espressohouse's Chaite på burk, så bara den där kannan kommer (hoppas hoppas hoppas de skickar den ända ner i brevlådan för annars måste T. hämta den och då händer det kanske inte exakt när jag vill) så ska det bli chailatte igen.

Svammel

Ok, jag fattar att det blir lite tjatigt att det i varje inlägg alltid står något om graviditet (i regel min), barn (vanligtvis mitt) och föräldraskap (mitt eller vad jag tycker om andras). Så ni vet att jag är medveten om det skulle kunna uppfattas som aningens tröttsamt. MEN, det är så nu, och här kommer en grej jag tänkt lite på (om det heliga hafvandet).

När man är gravid slipper man det ansvaret för sin kropps utseende. Vanligtvis (kvinnokropp som ej befinner sig i grossess) har jag ett ansvar för min kropp; den ska vara någorlunda iordning eftersom jag bedöms som person t.ex. utifrån min kropp. Inte för tjock så att jag verkar vara en karaktärslös person, inte för smal som ett flippat kontrollfreak, inte ha jättekonstig trollfrisyr och jamen ni vet, kroppen är en del av vårt sociala uttryck. Och det är ju rätt jobbigt, eftersom det hela tiden måste underhållas det här arbetet med att ah en kropp som representerar mig.

MEN, som gravid befrias man! Gravid är gravid. Förvisso är den gravida kroppen ett allmänt gods ( *klappklapppåmagen* / okänd man i kassakö, osvosv), och den är fri att kommenteras (-ojojoj, ärre tre därinne?, -snart äre att dax va? -ja, du va stor!) men kanske är det en del av den stora acceptansen för den gravida kroppen?

-Att människan som är gravid är så befriad från ansvaret för sin kropp att människor känner sig fria att kommentera den och dessutom är det ju i regel positiva kommentarer (om än totalt plumpa), jag tror på riktigt inte att de vill förolämpa mig (även om de gör det). Ingen skulle gå fram till en okänd tjockis och säga att -jäääädrar va stor du är! Eller till en person med stor näsa att -pass däj så näasa inte sprecker, höhöhö!

Det är så skönt! Jag får se ut hur som helst för jag är gravid, inte kan väl jag råda över hur min havande kropp ser ut!? Men samtidigt är det så vidrigt att det inte är så jämt. Det är ett sjukt samhälle.

Ungefär.

Kontinens ger lycklig mor.

Idag har jag vågat mig på ett besök på jobbet, jag saknar dem och det kändes som att jag rest mig från bordet utan att plocka undan efter mig eller så, så nu har jag allafall läget under lite kontroll. Trevligt var det men det blev längre än planerat.

I. är i princip blöjfri utom när hon sover nu och jag har alltid tyckt att gränsen för patetiskt föräldraskap går vid när den ömma sådana vitt och brett skryter om dylika färdigheter. Nu tycker jag det är rimligt. Det är fantastiskt. Jag är så rörd av hennes vilja att inte vara inkontinent. Min strävsamma lilla unge kontrollerar sin blåsfunktion och det gör mig mer stolt än om hon vunnit Nobelpris.

Imorgon; ny koll av slapptapp = resa till Karlstad = inköp av nya små trosor till en i princip blöjfri person samt chailatte. Förhoppningsvis bra dag.

Banankaka

Saker jag verkligen tänkt på senaste dygnet:

• Jag vill inte att mina (jo, jag törs räkna med fler än ett nu!) barn ska se melodifestivalen. Alls. Någonsin. Allafall inte förrän de börjar högstadiet. Inte för att jag är finkulturell art eller inte gillar "jippon", utanför att det är helt sjukt! Den där Sean Banan (som jag alltså missat helt) öser ut sexistisk skit och vänder sig ju till barn. Det är ju barn som kommer lyssna på den här sörjan och tycka att han är frän. Och de andra artisterna är naturligtvis inte bättre och jag vill inte att mina barn ska tro att verkligheten är så illa som den är. Ska tilläggas att vi såg tre bidrag och sen orkade vi inte mer.

• Det här kommer jag inte på vad det var nu, jag eldade upp mig över melodiskiten och glömde det här andra....som jag tänkt på.

/surkärringen som visst vet vad bra musik är och hur rätt samhälle ser ut.

Pyssel

Jag ska verkligen fixa nya fina roliga bilder, i lite mer realtid. Det kommer. Men inte nu, för nu ska jag pyssla en grej (som nog kommer gå åt helvete). Ni får en bild på mig och T. när vi äter tårta hos mina svärföräldrar i November. Vi bara är sådär snygga, utan att behöva göra oss till.

Upp som en sol!

Fantastisk natt (tja...alltså, alla har sovit. Hela natten) och ååååh vad det ska bli roligt med en unge till!

En chailatte till ångesthjärnan därborta!

Chailatten blev sådär och jag blev ungefär så orimligt besviken som förväntat. Men jag har inte gett upp den, det kommer nog bli mitt ess i rockärmen med lite träning. -Heeej, välkomna! Maten är strax klar, vill ni ha en chailatte sålänge? -Sådär mina fina barn, då är fredagsmyset framdukat; chailatte! -Vilken varm sommardag, 35 grader! ska vi ta oss varsin chailatte?

Nu kommer ett litet stycke mindre intressant information:

Natten har varit av sämre art. I. vaknade och hojtade att vi skulle lägga på henne täcket (är man två år kan man nog det själv men...hon vill nog mest kolla att vi existerar), tända lampor och berätta sagor. Därefter började cirkusen med vem som skulle sova vart. Resultatet blev att jag och I. tog storsängen och T. tog I's utdragssäng. För mig naturligtvis en fördel i fråga om utrymme, men angående sömn; en klar nitlott.

I. kräver samtal, sagor och berättelser om världens och tingens beskaffenhet och tillfredsställs inte detta tjuter hon som en mistlur och skriker argt att hon vill inte sova. Efter ungefär en oändlighet av sov-nu-fjäsk och tålamod är den milda modern inte mild utan vansinnig och galen och torr i munnen och kissnödig för elfte gången.

Lilla I. somnar ju så småningom och då törs jag inte röra mig utan ligger där i obekväm ställning, åter kissnödig och lite ledsen för att jag inte kunde låta bli att bli arg tillslut. DÅ börjar T. snarka sådär riktigt flodhästsnarkigt och jag tänker lite att det här med chailatte kanske är en form av försvarsmekanism av hjärnan så att en blivande tvåbarnsmor inte ska tänka så mycket på hur det kommer bli att ha just fler än en liten skruttunge?

Köksatiralj

För att vispa mjölk till riktigt krämigt skum verkar det som att man helst behöver en "espressomaskin med riktigt bra ångfunktion", en "mjölkskummare" (maskin som ser ut som en liten vattenkokare men alltså skummar mjölk), en "lattevisp" (tänk el-tandborste fast med visp istället för borste) eller möjligtvis en "presskanna". Rent hypotetiskt skulle en vanlig "visp" (gammalmodigt redskap som förr användes vid matlagning) kunna användas men då detta verkyg 1. finns att köpa för mindre än 300 kr

2. Knappt tar någon plats i köket

3. Redan finns i många hushåll

rekomenderas den såklart inte för ändamålet. Dessutom ska mjölken helst vara 65 grader vid skummningen, och där någonstans börjar entusiasmen inför kvällen att avta; risken för vidrig chailatte är inte alltför liten.

Förresten sa T. att jag måste interagera med andra bloggmänniskor, så att min inte blir en "navelskådarblogg" (för de är olagliga och är de enda som fortfarande avrättas genom stening i Sverige). Jag ska verkligen försöka interagera och länka lite roligare, men jag är ännu kvar i det här med att jag ska fixa bilder. Jag ska det. Kanske på en vidrig chailatte, men tills dess en helt ogrundad bild på när jag plockar körsbär i vår trädgård i somras.

Farväl O'boy, välkommen Chailatte!

Det gick finfint hos mina specialistkollegor igår, slapptappen är oförändrad eller kaaaanske lite längre än sist. Således inga nya restriktioner och jag sätter 100 spänn på att jag går över det magiska födabarndatumet.

MEN, jag dristade mig till att slinka (läs vagga) in på ett café och ta mig en liten (läs stor) fika när jag ändå var i den lite större staden. Det fanns så mycket att välja på så det var tur att det var lite kö. Jag hade bestämt mig för att ta en creamcheesebagel och naturligtvis en kopp varm choklad med grädde och marshmallows, men när det blev min tur så kände jag att jag inte riktigt kunde motivera den där gräddmarshmallowsbomben och hörde mig själv istället välja en CHAILATTE.

Det var det bästa jag gjort sedan jag klämde ut I!! Jag förstår att jag är hopplöst efter, att alla under 83 år vid det här laget druckit och kräkts chailatte, att det är lika spännande som ett glas vatten för de flesta, men jag är fortfarande helt lyckorusig av denna fantastiska upptäckt. Det är ju för fasiken gott som tårta och choklad och grädde och smör. Jag är så lycklig och blir alldeles fnissig av vetskapen att något så fantastiskt gott existerar och att jag, förr eller senare, kommer förtära denna magiska dryck igen. Helst förr; jag ägnar denna dag åt att hitta det recept som verkar bäst och sen ska jag och T. dricka varsin (hahaha, jag ska dricka allafall 7 koppar) kopp när vi ser på Downton abbey ikväll.