Ring mig!

Det är (konstigt nog, ryktet borde ha spridit sig) väldigt sällan det ringer telefonförsäljare till mig. Dock, när det gör det så har de ringt rätt! Jag är värdelös på att komma ur samtalet och för väluppfostrad för att lägga på i örat på dem. Idag ringde någon från ett större företag som ville binda mig till ett mobilabonnemang (på så vis fick jag veta att bindningstiden för mitt nuvarande alltså går ut nu! Bra!). Allt lät skitbra och jag skulle få en ny fin telefon för bara 100 spänn till i månaden! Dock ville jag kolla vilken telefon det handlade om och han skulle ringa igen om två timmar.

Jag avskyr att ta ställning, jag får nån sorts adhd av vissa ord (t.ex. ränta, pixlar, amortering, premiepension, RAM-minne, operativsystem och basbelopp), och tog hjälp av T som genast sågade erbjudandet och enkelt visade hur kasst det var. För enkelhetens skull lät jag även T ta samtalet sen och kände mig som en liten dum kvinna från 40-talet. T. berättade glatt för telefonföräljarpersonen vad jag behöver för telefon och hade visst plötsligt koll på hur mina telefonvanor ser ut (bättre än mig allafall). Samtidigt var det naturligtvis gött att inte jag tog det och nu skulle suttit här och väntat på en papptelefon och ha bundit mig till ett livslångt abonemang med svindyra regler.
Det är helt enkelt jobbigt att vara insatt i allt, men känns lite typiskt att vara oinsatt i sånt här. Hade det ringt en tulpanförsäljare hade jag varit så mycket bättre.