Saneringskris

Idag har det känts lite som att mitt liv är ungefär som jag trodde att det skulle vara att ha fyllt 30 och ha barn och hus. Vi håller på att bli friska och därför känns operation sanering av hem och familj som ett prioriterat område.

Det är dock mycket svårare att utföra detta när barnet börjar bli friskt (= vansinnigt argt över sin trytande ork), pappan kände att det var dags att abdikera till arbete (= slippa saneringsarbete samt gräl om detsamma samt få vila på soffan vid hemkomst?) och modern är alarmerande tjockmagad, slapptappad och trött.

Jag tänker att "nu måste det snart bli ordning här igen, sådär som det nästan var när vi blev sjuka", och jobbar på med att vara effektiv. Men sen känns det futtigt. Har det blivit så att min livskvalitet är direkt kopplad till hur städat det är? Att det finaste mitt belöningssystem kan tänka ut är nybytta lakan, tulpaner och fredagsmat? Alltså ungefär som jag föraktfullt tänkte att det skulle bli om man, ve och fasa, hamnade i ett orenoverat hus med en  ganska töntig kille och nån snorig unge.