Kossans klagan

Jag förstår hur tröttsamt och tråkigt det är att höra en småbarnsförälder säga hur trött den är, hur jobbigt allt är och kanske redogöra för nån trist vana barnet lagt sig till med. Jag minns hur tråkigt sånt är att höra. Och jag minns att förutom att tänka:
 -Stackars henne, det blir väl så med barn, vem vill ha det så?
så tänkte jag ganska lätt att:
-Men SÅ jobbigt kan det väl inte vara? -När jag var på fest häromkvällen gick jag och la mig 04.30 och sov bara till 11.15 och jag var inte så värst trött! 


Men jag förstår verkligen behovet att berätta hur det är, hur lite man får sova, hur tokigt det blivit, hur jäkla hemskt det är att gå i någon slags sömndimma och inte veta vad som är normaltillstånd längre.
Som nu till exempel, då vill jag helst ringa alla jag känner, skriva här och på fäjsbukk hur det är för mig; hur febrig T. är, Hur tidigt I. vaknade och hur gravid jag är och därtill hur halsont jag har (tro inte att jag inte är glad att det inte är kräk - jag är så jävla glad att det inte är det!).

Och förmodligen skulle jag desperat säga vänta bara tills du får egna barn, då kommer du förstå, till den stackare i min väg utan barn. För de som har barn har:
1. Varit med om det och deras 8 barn hade dessutom kolik och vattenkoppor samtidigt och modern var enbent och fadern döv, så mitt helvete är ingenting.
2. Inte tid att prata för deras unge spyr och hon måste hinna till apoteket och hämta ut Coccilana till sin sjuka man innan de stänger och hon är helt slut i både huvudet och kroppen.