I. vaknar i regel nångång varje natt och tjoar att vi ska lägga på henne täcket. Eftersom jag är smidig som en atlantångare och dessutom numera kan lägga till symfyseolys (= foglossning) till grafviditetskrämpor jag testar, så har detta blivit T.s uppgift sedan en tid. Tyvärr vaknar han inte lika lätt som jag (läs; vaknar inte av annat än våld) så jag måste väcka (läs; tackla) honom för att säga att han ska gå in till I.
De senaste två nätterna har han dock trott att det är morgon och således tagit den förvirrade I. från hennes säng till vår säng för en stunds "mornande". Sen somnar T. ganska lätt och jag ligger vaken (och arg över hans misstag) med ett halvt täcke ( I. kräver att dela med mig), kissnödig som aldrig förr med en liten sparkande kamin intill och lyssnar på T.s snarkningar. Martyr? JA!!! (I smyg är det lite mysigt att mina fina ligger där och sparkas och snarkar och jag kan ligga där och tycka om dem).
Ok, nu: skärpning!
Sovande barn är ju alldeles underbara, jag råkar ibland väcka dem för att jag pussar lite för mycket på dem. Då kan det hända att man får onda ögat. Men det är så svårt att låta bli.
SvaraRadera