Svammel

Ok, jag fattar att det blir lite tjatigt att det i varje inlägg alltid står något om graviditet (i regel min), barn (vanligtvis mitt) och föräldraskap (mitt eller vad jag tycker om andras). Så ni vet att jag är medveten om det skulle kunna uppfattas som aningens tröttsamt. MEN, det är så nu, och här kommer en grej jag tänkt lite på (om det heliga hafvandet).

När man är gravid slipper man det ansvaret för sin kropps utseende. Vanligtvis (kvinnokropp som ej befinner sig i grossess) har jag ett ansvar för min kropp; den ska vara någorlunda iordning eftersom jag bedöms som person t.ex. utifrån min kropp. Inte för tjock så att jag verkar vara en karaktärslös person, inte för smal som ett flippat kontrollfreak, inte ha jättekonstig trollfrisyr och jamen ni vet, kroppen är en del av vårt sociala uttryck. Och det är ju rätt jobbigt, eftersom det hela tiden måste underhållas det här arbetet med att ah en kropp som representerar mig.

MEN, som gravid befrias man! Gravid är gravid. Förvisso är den gravida kroppen ett allmänt gods ( *klappklapppåmagen* / okänd man i kassakö, osvosv), och den är fri att kommenteras (-ojojoj, ärre tre därinne?, -snart äre att dax va? -ja, du va stor!) men kanske är det en del av den stora acceptansen för den gravida kroppen?

-Att människan som är gravid är så befriad från ansvaret för sin kropp att människor känner sig fria att kommentera den och dessutom är det ju i regel positiva kommentarer (om än totalt plumpa), jag tror på riktigt inte att de vill förolämpa mig (även om de gör det). Ingen skulle gå fram till en okänd tjockis och säga att -jäääädrar va stor du är! Eller till en person med stor näsa att -pass däj så näasa inte sprecker, höhöhö!

Det är så skönt! Jag får se ut hur som helst för jag är gravid, inte kan väl jag råda över hur min havande kropp ser ut!? Men samtidigt är det så vidrigt att det inte är så jämt. Det är ett sjukt samhälle.

Ungefär.